EKONOMI – IDROTTEN EN KLASSFRÅGA

Att ha en vilja om att ”alla ska få vara med” kräver att idrottsföreningarna skapar förutsättningar för detta. Att vara medlem i idrottsföreningar är för många en ekonomisk fråga, även om många föreningar försöker hålla ner priserna. De flesta föreningsaktiva som intervjuats menar att deras idrott är relativt billigare än de flesta andra, vilket rent objektivt är en sanning med modifikation. Nedan visas ett diagram över de totala årskostnaderna för avgifter, utrustning, resor och övriga kostnader för barn mellan 7-15 år inom de vanligaste idrotterna i Sverige.¹⁴⁰ Detta är inte kostnader för idrottsföreningarna som ingår i studien men tabellen ger en fingervisning av vad idrottande i Sverige kan kosta i snitt.

Ekonomiska förutsättningar behöver finnas för att kunna utöva en idrott och individens möjligheter till detta kan vara avgörande för vilken idrott personen kan välja att delta i. Till viss del är idrotten en klassfråga och

139 Stigendal, 2008.

många barn och ungdomar kan få välja idrott efter plånbok eller i vissa fall avstå föreningsidrotten på grund av ekonomiska skäl. I tidsskriften Folkets Nyheter skriver ordförande för Eskilstunas friidrott om föräldrarnas ekonomiska förutsättningar, tillgången till bil, utanförskap och engagemang som avgörande för vilka barn som kan delta i idrottsliga aktiviteter.¹⁴¹ Han menar att deltagar- och terminsavgifter skjuter i höjden och allt handlar om ekonomi, inte att sätta barnens bästa i centrum. Stora grupper av våra ungdomskullar – bland dem många invandrarbarn – hamnar på detta vis utanför idrotten vilket på sikt blir förödande för svensk idrott och för folkhälsan. Ekonomi är en stor del av idrotten och kan även utgöra en stor resursbarriär för vissa grupper.

Ekonomiska tillgångar kan påverka vilka som väljer att bli medlemmar eller vilka idrottsföreningarna väljer att marknadsföra sig mot. En informant gick utifrån antagande att en nyligt invandrad antagligen inte har så mycket pengar och därför var den specifika idrotten inte aktuell, vilket skapar en barriär både i form av resurser och syn på målgruppen i sig. En dyr aktivitet påverkar vilka som kan välja att delta men även vilka man väljer att inkludera. Vissa idrotter kräver att det finns föräldrar som kan betala eller att individen själv har inkomst och möjlighet att betala, vilket informanten i det här fallet antog att ”invandrarna” inte har. Som tabellen ovan visar så skiljer sig de ekonomiska utgifterna åt beroende på vilken idrott en ägnar sig åt. En naturlig avgränsning utgörs av dem som har råd att idrotta och de som får välja idrott efter plånbok, på så vis kan idrotten ses som en klassfråga.

Karlsson skriver i sin avhandling att det finns klasskillnader i frågan om hur aktiva personer är på fritiden, där främst mellan- och högre tjänstemän är mer aktiva på sin fritid.¹⁴² Några av de intervjuade anser att deras medlemmar tillhör en relativt homogen grupp sett till sociala förutsättningar. ”Den homogena gruppen gör det lite svårt att vara inkluderande gentemot andra grupper i samhället.” Detta kan kopplas till Granovetters studie på det barnsjukhus där man såg att heterogena grupper påverkar den sociala sammanhållningen positivt. Man kunde förklara den goda sammanhållningen bland personalen med den höga graden av svaga band, låg grad av starka band samt heterogena arbetsgrupper.¹⁴³ Beskrivningen av att föreningsmedlemmarna utgör en relativt homogen grupp utifrån en avgränsning mellan de ”mer eller mindre privilegierade” visar på att (vissa) idrotter inte är lika tillgängliga för alla. Det visar även att homogena grupper kan bli ett problem för inkludering av potentiellt nya medlemmar, speciellt om det inom de homogena grupperna finns många starka band. Heterogena gruppsammansättningar med många svaga band är således bra för att skapa en god sammanhållning och en bredare inkludering.

En informant upplevde att det var svårare att nå ut till ”andra grupper” i samhället eftersom idrottens karaktär inte tilltalade alla och kom även in på sociala hinder:

Alltså tyvärr så kan man väl säga att x som sport är ganska homogen, om man talar om klasstillhörighet. Om man kan säga att det är medelklass eller högre grad av medelklass som är med… dels skulle det kunna vara ett socialt hinder, att det är en lite för homogen sammansättning. Det är många akademiker... men vi har ju gott om folk i klubben som är arbetare också och det är ju inte så att det är olika läger...

Nyligt invandrade kan vara i den situationen av de saknar de ekonomiska resurserna som behövs för att delta i idrottsföreningarna, således påverkar det inkluderingen av denna målgrupp om inte ekonomin

141 Folkets nyheter, Har idrotten blivit en klassfråga? Publicerat 7 november 2011, åtkomst 2012-01-20

142 Karlsson, Lena. Klasstillhörighetens subjektiva dimension: klassidentitet, sociala attityder och fritidsvanor [The Subjective Dimension of Class: Class Identity, Social

Attitudes and Leisure Habits]. Swedish text with a summary in English. Doctoral Dissertation in Sociology at the Faculty of Social Sciences, Umeå University, 2005., s 154

anpassas efter deras förutsättningar. Detsamma gäller för övriga invånare i landet med sämre ekonomiska förutsättningar. Att främja inkludering kan därmed vara att gå in med ekonomiska stöd till de individer som befinner sig i ett sådant läge att dem inte kan betala exempelvis fulla medlemsavgifter och köpa passande kläder eller utrustning. Den grupp som behöver subventionerade avgifter är förhållandevis liten, men att anpassa situationen efter ekonomiska förutsättningar kan vara nödvändigt för att de ska kunna delta. En informant berättar att den förening han är aktiv inom ger bidrag till nyligt invandrade och citeras nedan som ett exempel på hur ett ekonomiskt hinder kan vändas till att bli avgörande för någons inkludering till föreningen. Ekonomiska hinder ska dock snarare tolkas som en rättvisefråga och inte en invandrarfråga.¹⁴⁴

Okej, de har inte råd… då sätter vi den här avgiften. Är det fortfarande inte nån som har råd, ja då smygsätter vi en lägre för han också. Sen behöver ingen veta nåt så blir alla nöjda. Och där är det många som skulle gnälla över att det är orättvist… men ja, hur rättvist är det för han att komma till ett nytt land, har inga pengar, han vill också träna, låt han träna. Det är så vi ser på det.

Min teori är att många människor är invanda i tankemönster och träning ska kosta pengar och sådär. Ibland när man tänker att man ska frångå något som är väldigt invant, så ska man ta ett steg tillbaka och titta i praktiken, vad innebär det nu om jag frångår det här invanda mönstret? Väldigt ofta är det inte mycket.

Vad denna förening gör är att individanpassa avgifterna eftersom de hellre ser att fler kan delta, vilket går att genomföra på grund av bidrag från kommunen. Informanten beskriver det som att ha frångått ett invant tankemönster och upplever att de har upptäckt en annan väg att gå. Det går att se hur idrottsföreningen på det här viset minskar den ekonomiska (resurs) barriär som kan komma ivägen för de nyanlända eftersom föreningen ser till att de får de resurser som krävs för ett deltagande, vilket många andra ungdomar kan få av föräldrar med bättre ekonomiska förutsättningar.

Ett annat ekonomiskt förhållande som vissa informanter framhöll handlade om att få sina medlemmar att bli medvetna om de resurser i pengar, inte bara tid och engagemang, som läggs ner för att få en ideell verksamhet att gå runt. Inom ramen för att vilja bygga på känsla av gemenskap och delaktighet fanns det för många tanken på att ge en helhetsbild och känslan av sammanhang. Omkostnader är en naturlig del för idrottsföreningar och genom att skapa en förståelse för vilka resurser som behövs för verksamheten vill man stärka gruppens gemenskap. Citatet nedan är taget från ett stycke i intervjun där informanten talar om hur viktigt det är med lagkänsla och hur de utifrån ett ekonomiskt perspektiv vill arbeta för att spelarna själva ska jobba in pengar för laget och inte för individen.

Så det är ju nåt man måste jobba på att fostra de till att förstå att allting kostar pengar.

Och att lära de att alla inte kan betala från egen ficka… utan att alla ska vara med och spela, det är ju det föreningen¹⁴⁵ står för… alla ska kunna vara med och ha den möjligheten, och då får man istället vara med och jobba istället för att betala från egen ficka

Att satsa på känslan av gemenskap och delaktighet är för en del föreningar att skapa en förståelse för ett ekonomiskt ansvar. Det kostar pengar att ha kul men alla har inte samma förutsättningar. Ett sätt att vara en inkluderande förening är att se till att det finns ekonomiska bidrag för den som inte har möjlighet att betala

144 Jämför Popoola 2002.

ur egen ficka, på så vis individanpassas medlemskapet. I förhållande till olika ekonomiska förutsättningar hos individer framhåller en del föreningar att de vill ha en dialog med sina medlemmar om ekonomiskt ansvar och ekonomiska prioriteringar. Detta kan ses som ett sätt att uppmärksamma den resursbarriär som ekonomi kan utgöra och på så sätt minska den som ett hinder för ett deltagande i den specifika idrotten. Sammanfattningsvis påverkar ekonomiska förutsättningar inkludering av nyanlända eftersom idrott till viss del är en klassfråga och exkluderar de personer som inte har ekonomiska möjligheter att delta. Om idrottsföreningar ska vara en plats för reell integration och inkludera nyligt invandrade bör dessa ges rimliga ekonomiska förutsättningar.