Elias

Elias är 11 år gammal och går i årskurs sex i en kommunal skola i Södra Skåne. Hans familj består av mamma och pappa och lillasyster. Båda föräldrarna är högutbildade och delar ett stort intresse för matematikämnet. Elias visade sin särbegåvning redan i förskoleåldern. Allt som han skulle göra, skulle utföras på ett väldigt speciellt sätt. Vid 9- års ålder fick han diagnosen Aspergers syndrom1, en neuropsykiatris diagnos inom autism. Elias beskrivs av sina föräldrar som ett nyfiket barn som ställer frågor och diskuterar, som tycker om att lära nya saker, arbetar gärna själv och söker sig ofta till äldre kamrater och vuxna. Han tycker mycket om matematik, det är ett kul ämne men ibland är det ”lite för enkelt” . Elias vill gärna lära sig nya saker som utmanar. Han älskar matematiska gåtor och klurigheter och gör det gärna under sin fritid. Elias vet inte riktigt varför han är så duktigt på matematik, han bara kan. Sällan behöver han hjälp av sina föräldrar med läxorna eller av sin lärare i klassrummet. Det har alltid funnits matematiska aktiviteter i hans liv så gott som varje dag.

Hans klasskamrater har ingen särskild åsikt om hans begåvning, men någon gång har de kallat honom för ”plugghäst” och andra obehagliga ord. Elias lärare är fascinerad av hur hans hjärna fungerar, trots att han bara har haft honom som elev i sex veckor. Men han har känt honom och familjen sedan tidigare och även vetat om Elias särbegåvning. Han

1

Aspergers syndrom är en neuropsykiatrisk diagnos. Syndromet hör till gruppen autismspektrumstörning och betraktas som en relativt lindrig form av autism med varierande manifestationer. Symtombilden varierar avsevärt, och följande komponenter kan ingå: svårigheter i social interaktion, formellt språk, tonlöst tal, begränsat kroppsspråk, stel motorik; Vissa personer med syndromet har hög intelligens, vilket tillsammans med förmågan till stark fokusering av tankeverksamhet och arbete kan möjliggöra framgångsrik karriär som exempelvis forskare

minns att Elias särbegåvning visades ganska tidigt i skolans värld, bland annat genom att han gillade att återberätta böcker som han hade läst. Han kunde grundligt återge varje kapitel och han kunde även berätta vilka gåtor han löste i böckerna med exakt precision. Elias klass består av 23 elever och för att eleverna ska kunna få den hjälp de behöver, så får eleverna hjälpa varandra, Elias lärare tycker inte att det är en uppoffring från elevernas sida utan en tillgång, för när de försöker hjälpa varandra befäster de sina egna kunskaper. Elias matematikundervisning baseras på en nyutkommen bok som är väldigt strukturerad och som delar djupet av det matematiska innehållet i olika spår, som lätt anpassas till elevernas kunskapsnivåer.

Genomgångarna är inte så intressanta eftersom han redan kan begreppen, därför räknar han gärna själv i boken. Han trivs ganska bra med att öva och lära sig nya begrepp genom olika datorspel som till exempel Chefrens pyramid och Cheops pyramid. Båda spelen inrymmer såväl högstadiematematik som gymnasiematematik. När vi frågar Elias om han kan berätta om något tillfälle då matematiklektionen upplevdes meningslös, då berättar han att något av det tråkigaste han vet, är repetitioner och detta beskriver han så här: ”… repetitionerna är jättetråkiga för då lär man sig bara saker som man redan vet. Även om många lär sig något nytt genom repetitionerna, så lär man sig saker man redan vet; ungefär som om man bara skulle äta gröt till lunch, gröt till middag, gröt till frukost, dricka gröt, då lär det bli väldigt tjatigt.” Om innehållet i matematikundervisningen tycker Elias att det har framstått lite för lätt, kapitlen man har arbetat med i sexans bok har inte varit utmanande. Han efterfrågar svårare uppgifter och ett lugnare klassklimat, då några av klasskamraterna kan vara stökiga. Under matematiklektionerna brukar han använda hörselskydd för att kunna stänga av allt annat som händer runt omkring.

Enligt Elias föräldrar är matematikundervisningen i skolan både meningsfull och utvecklande. Han räknar själv i boken före sina klasskamrater och får extra uppgifter. Elias har börjat räkna i åttans matematikbok och det tycks ha varit en uppmuntrande åtgärd från skolans sida: ”Man tillåter att eleverna jobbar vidare utanför ”sin” årskurs och ger då möjligheten till att intresset för matematik bibehålls”. De tycker även att det är viktigt att se på individens behov och därifrån individanpassa undervisningen men likaså att den borde kunna bli bättre genom att göra den mer stimulerande för ”mattegenier” som till exempel med hjälp av olika datorprogram och matematiktävlingar. Skolans engagemang i Elias fall har för övrigt upplevts som ganska positivt av föräldrarna. De är nöjda med lärarens sätt att möta Elias särbegåvning och känner stort förtroende till lärarens kompetens. Elias beskriver sin lärare som ”en kompis” som han kommer ganska bra

överens med. Innan vi avslutar vår träff, frågar vi Elias vad det är som driver honom att prestera bra i ämnet. Han svarar mig att han vill ha bra betyg i nian, så att han kan komma in på det gymnasiet han vill, och få det jobbet han vill, annars får man kanske nöja sig med ett yrke som skomakare, medan hans önskan är att bli ingenjör.