För eller emot EU, och EU – viktigt eller oviktigt?

Dessa uttalanden ger ingen möjlighet att bedöma huruvida Miljöpartiet är negativa eller positiva till EU-samarbete i stort. De skriver heller inget mer specifikt gällande huruvida man bedömer

27 frågan som viktig eller ej. Dock kan slutsatsen dras att Miljöpartiet inte bedömer EU som viktigt eftersom Miljöpartiet visserligen nämner EU ett antal gånger, men att det inte finns något särskilt avsnitt som fokuserar på EU-frågor. Vidare skriver Miljöpartiet bara om EU gällande ett fåtal frågor.

Miljöpartiet ställer sammanfattningsvis fram fler sakfrågor än systemfrågor. Dessutom finns genuint europeiska frågor representerade i större utsträckning än nationellt framställda frågor. Vidare tar de inte ställning kring om EU är positivt eller negativt. Bedömningen görs att Miljöpartiet inte anser att EU är viktigt.

4.9 J

Det finns tydliga skillnader mellan partierna och dess ställningstaganden i EU-frågor. Till att börja med finns det stor variation gällande i vilken grad EU-frågor tas upp i partiernas valmanifest. Värt att nämna är att Kristdemokraterna inte tar upp EU i sitt valmanifest, varav de inte kommenteras i jämförelsen med undantag för frågan om vilken vikt partierna lägger vid EU.

Det finns även stora skillnader mellan vilka typer av frågor som partierna i huvudsak tar upp. Först och främst tar vissa partier i huvudsak upp genuint europeiska frågor medan andra mestadels framställer frågorna nationellt. Socialdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Liberalerna tar alla upp en kombination av europeiska och nationella frågor medan Centerpartiet enbart tar upp europeiska frågor. Mellan partierna som tar upp båda typer av frågor finns det dock skillnader i vilken typ av frågor partierna tenderar att fokusera på. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Liberalerna skriver mestadels om genuint europeiska frågor medan Moderaterna och Sverigedemokraterna mestadels formulerar dessa frågor nationellt. Vänsterpartiet visar ingen tydlig tendens vare sig åt det nationella eller europeiska hållet.

Vidare varierar huruvida partierna i huvudsak tar upp systemfrågor eller sakfrågor. Socialdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna, Liberalerna och Miljöpartier visar på en variation mellan system- och sakfrågor. Av dessa skriver Socialdemokraterna, Moderaterna och Miljöpartiet i huvudsak om sakfrågor medan Sverigedemokraterna i huvudsak skriver om systemfrågor. I Liberalernas valmanifest finns det ingen tydligen tendens att nämna en typ av fråga i större utsträckning än den andra. Fortsättningsvis skriver Centerpartiet och Vänsterpartiet uteslutande om sakfrågor.

28 Gällande partiernas inställning till EU är det enbart Sverigedemokraterna som tydligt tar ställning mot EU. Moderaterna och Liberalerna tar ställning för EU, även Socialdemokraterna visar tecken på att vara positiva till EU. Gällande övriga partier är det inte möjligt att avgöra deras inställning till EU baserat på vad de skriver i sina valmanifest.

Slutligen finns det en stor variation i vilken grad EU-frågor prioriteras av partier. Som tidigare nämnt finns det svårigheter med att bedöma detta, vilket främst beror på att det är få partier som skriver explicit om vilken vikt de lägger vid EU. Därav har analysen gjorts beroende på sådant såsom om det finns egna rubriker för EU med mera. Även detta är svårt då det finns skillnader i hur valmanifesten är utformade. Dock bedöms valmanifesten som jämförbara då de liknar varandra formatmässigt i hög grad.

Såväl Moderaterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna visar tydligt i sina valmanifest att EU-frågor prioriteras genom att ge uttryck för att sådana frågor är viktiga för respektive parti, samt att det finns särskilda avsnitt som enbart avhandlar EU i samtliga partiers valmanifest. Socialdemokraterna visar dock också tecken på att frågan är viktig genom att EU tas upp ett flertal gånger i valmanifestet relaterat till ett flertal olika frågor, de tar dock inte lika tydligt ställning som de tidigare nämnda partierna. Centerpartiet, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet diskuterar EU i en liten utsträckning i sina valmanifest. Gällande Kristdemokraterna, som inte tar upp EU överhuvudtaget, är det inte möjligt att dra någon slutsats kring detta. Det beror på att valmanifestet är kort (åtta sidor) relativt de andra partiernas valmanifest, att Kristdemokraterna då inte väljer att ta upp EU behöver inte innebära att frågan inte är viktig. Detta i och med att det finns även många andra frågor som bortprioriteras av Kristdemokraterna. För Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet blir dock slutsatsen annorlunda. Dessa partiers valmanifest varierar mellan 20 och 32 sidor, vilket innebär att det i dessa partiers valmanifest finns utrymme att ta upp många frågor. Därmed blir slutsatsen kring dessa partiers valmanifest att partierna anser EU vara relativt oviktigt.

5 SLUTSATSER

Av analysen framkommer att det finns tydliga skillnader mellan hur de olika partierna hanterar EU-frågor i sina valmanifest. För att relatera resultatet från analysen med teorin sammanställs nedan vad analysen ger för stöd till de uppställda hypoteserna.

29

5.1 H

1: S

Denna hypotes får enbart ett svagt stöd i analysen. De flesta av valmanifesten som ingår i analysen talar emot att hypotesen stämmer i en svensk kontext. Partierna skiljer sig dock åt gällande huruvida de mestadels skriver om nationella eller europeiska frågor. Såväl Sverigedemokraterna som Moderaterna framställer i huvudsak frågor nationellt, även om det finns ett flertal exempel på genuint europeiska frågor i båda partiernas valmanifest. Vänsterpartiet visar inte någon tendens att ta upp den ena typen av fråga i högre grad än den andra. Övriga partier tar i huvudsak upp genuint europeiska frågor. Detta gäller främst Centerpartiet som helt saknar EU-frågor som har kopplats nationellt. Därmed finner hypotesen visserligen stöd gällande Sverigedemokraterna och Moderaterna, medan övriga partiers valmanifest talat emot hypotesen. Vänsterpartiets valmanifest ger varken stöd eller talar mot hypotesen. Sammantaget ger detta bilden att svenska riksdagspartier generellt väljer att skriva om europeiska frågor snarare än nationella.

5.2 H

2:S

De partier som skriver om EU i sina valmanifest har samtliga valt att ta upp sakfrågor i sina valmanifest, vilket talar emot denna hypotes. Dock väljer vissa partier att även ta upp systemfrågor i hög grad. Främst Sverigedemokraterna skriver mer om systemfrågor än sakfrågor, även om sakfrågor finns representerade i valmanifestet. Två andra partiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet skriver enbart om sakfrågor. Socialdemokraterna, Liberalerna, Miljöpartiet och Moderaterna tar upp en kombination av sakfrågor och systemfrågor, Socialdemokraterna, Miljöpartier och Moderaterna väljer att i huvudsak ta upp sakfrågor, medan Liberalerna inte visar någon tydlig tendens att skriva mer av den ena eller den andra typen av fråga.

Hypotesen finner stöd i Sverigedemokraternas beteende. En gemensam tolkning för samtliga partier är dock att sakfrågor är överrepresenterade jämfört med systemfrågor. Detta visar på att partierna i högre grad än förväntad väljer att skriva om sakfrågor, och därmed visa sitt ställningstagande i sakfrågor för väljare. Därmed finner hypotesen inte stöd i denna analys. Resultatet från analysen om den första och den andra hypotesen visar att de svenska partierna inte beter sig som förväntas enligt teorin om “second-order national elections”, även om

30 Sverigedemokraternas och, till viss del, Moderaternas valmanifest ger ett visst stöd till teorin. Detta beror på att teorin skapar förväntningar om att samtliga partier tros diskutera nationella frågor och systemfrågor i mycket hög grad. Att en stor andel av partierna snarare skriver om genuint europeiska frågor och sakfrågor är därmed problematiskt för teorin. I den svenska kontexten finner därmed teorin enbart ett svagt stöd.

5.3 H

3: U

EU-

Uppsatsens resultat ger ett visst stöd för denna hypotes. Framförallt gäller detta Sverigedemokraterna som agerar som förväntat gällande ställningstagandet kring EU. Eftersom de är ett utmanarparti förväntas de, enligt teorin, vara öppet negativa mot EU. Analysen har visat att detta stämmer. Vänsterpartiet, som även det är ett utmanarparti, är svårare att bedöma i frågan. Partiet väljer att inte öppet ta ställning till EU i sitt valmanifest. Som tidigare nämnt tros detta vara en motreaktion på Sverigedemokraternas kraftiga EU-kritik, och Vänsterpartiets ovilja att agera likt Sverigedemokraterna. Denna ovilja att ta ställning talar emot hypotesen, dock kan kopplingen till Sverigedemokraternas ställningstagande ses som en tänkbar förklaring till varför hypotesen inte stämmer i Vänsterpartiets fall.

Utöver Sverigedemokraterna finns det inget parti som aktivt talar negativt om EU, vilket stärker den uppställda hypotesen. Dock väljer ett flertal mainstreampartier; Centerpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna, att inte ta ställning till om EU är positivt eller negativt. Moderaterna och Liberalerna väljer att ta ställning för EU. Även Socialdemokraterna bedöms som positiva till EU, men de tar inte lika tydligt ställning som Moderaterna och Liberalerna.

Sammanfattningsvis finner hypotesen ett visst stöd i analysen. Sverigedemokraterna är det enda parti som aktivt uttalar sig negativt om EU, medan de största mainstreampartierna visar sig positiva till EU-samarbetet. Övriga mainstreampartier, nämligen Centerpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna väljer att inte ta ställning i frågan, vilket är i enlighet med hypotesen i och med att mainstreampartier förväntas vara försiktiga med att ta ställning om politiskt känsliga frågor. Vänsterpartiets beteende går dock emot teorin, i och med att de inte visar någon EU-kritik i sin valplattform, trots sin ställning som ett utmanarparti. Detta innebär att Hobolt och de Vries (2012) teori om ”issue evolution” finner ett visst stöd gällande detta.

31

5.4 H

4: U

EU-

Denna hypotes finner ett visst stöd i analysen, dock talar vissa partiers beteende även mot hypotesen. Det finns skillnader i hur partier hanterar EU-frågor, men partierna följer inte fullt ut de mönster som de förväntas följa baserat på Hobolt och de Vries uppdelning av partier som mainstreampartier och utmanarpartier, och de följder denna uppdelning får gällande förväntade beteenden.

Enligt Hobolt och de Vries uppdelning av partier är Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet att beteckna som utmanarpartier, och därmed förväntas de lägga större vikt vid EU-frågor än mainstreampartierna. Detta tycks stämma gällande Sverigedemokraterna som tydligt markerar frågan som viktig samt väljer att ta upp EU-frågor på många ställen i sitt valmanifest. Vänsterpartiet väljer dock att säga ytterst lite om EU, vilket strider mot hypotesen.

Hypotesen anger även att andra partier tros vara mindre ivriga än de tidigare nämna att uttrycka sig om EU. Detta, visar analysen, stämmer väl gällande vissa partier, och mindre väl gällande andra. Till exempel väljer Kristdemokraterna att inte nämna EU alls i sitt valmanifest, vilket talar för att mainstreampartier är ovilliga att uttrycka sig om EU. Likaledes är även Centerpartiet och Miljöpartiet försiktiga med att nämna EU. De övriga partierna; Socialdemokraterna, Moderaterna och Liberalerna tar upp mer om EU i sina valmanifest. Såväl Liberalerna som Moderaterna går så pass långt att de väljer att ägna ett eget avsnitt åt EU. Detta tyder på att dessa partier lägger stor vikt vid EU.

Sammanfattningsvis finner analysen visst stöd för hypotesen, detta gäller speciellt Sverigedemokraternas, Kristdemokraternas, Centerpartiets och Miljöpartiets hantering av EU-frågor. Dock talar analysen av Vänsterpartiets, Moderaternas, Liberalernas och Socialdemokraternas valmanifest emot hypotesen. Detta innebär att partierna till en viss del agerar som förväntat utifrån Hobolt och de Vries (2012) teori om skillnader mellan olika partiers förväntade beteenden kring politiskt känsliga frågor.

5.5 A

Sammanfattningsvis står det klart att teorierna, och de uppsatta hypoteserna härledda ur dessa, varierar i vilken grad de lyckas förklara riksdagspartiernas beteende. Till att börja med finner teorin om “second-order national elections” ett mycket begränsat stöd i analysen. Detta beror på två saker: att fler partier skriver mer om europeiska frågor än nationella, samt att nästan alla

32 partier i högre grad skriver om sakfrågor än systemfrågor. Detta gemensamt ger bilden att samtalet om EU bland svenska riksdagspartier är mer välfungerande än förutspått enligt teorin. Dock framgår även att Centerpartiet, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna i mycket låg grad skriver om EU i sina valmanifest, vilket ger ett visst stöd för teorin om “second-order national elections”. Värt att nämna är att denna uppsats resultat inte heller stämmer överens med den bild som Strömviks analys av partiernas hemsidor ger. I sin undersökning sökte Strömviks uttalanden om frågor som kommer att tas upp i ministerrådet under perioden 2018–2022, vilket innebär att undersökningen inte är identisk gällande vare sig material eller metod. Dock står klart att denna uppsats ger en ljusare bild av partiernas förmåga att förmedla sin EU-politik till sina väljare.

Analysen ger istället ett starkare stöd för Hobolt och de Vries teori om “issue evolution”. Sverigedemokraterna agerar som ett typiskt utmanarparti enligt teorin, genom att vara EU-skeptiska och lägga en stor vikt vid EU-frågor. Dessutom väljer vissa mainstreampartier, Centerpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna, att inte ta ställning gällande om EU-samarbetet är positivt eller negativt, samt att inte framställa EU som viktigt. Övriga partiers beteende kan dock inte förklaras med teorin. Detta gäller det andra utmanarpartiet Vänsterpartiet som inte tar ställning i EU-frågor samt inte lägger en stor vikt vid EU. Som tidigare nämnt kan detta dock bero på att Vänsterpartiet inte är ett typiskt utmanarparti, vilket innebär att det kanske snarare är definition av ett utmanarparti som bör modifieras, snarare än teorin i sig. Teorin om “issue evolution” kan heller inte förklara Socialdemokraternas, Moderaternas och Liberalernas agerande kring EU, detta i och med att de lägger ett större fokus på EU än vad teorin förutspår.

Ett intressant resultat från analysen är att Sverigedemokraterna har en särställning gällande EU-frågor på den svenska arenan. Som tidigare nämnt agerar de fullt ut som ett utmanarparti, i det att de är EU-skeptiska samt lägger stor vikt vid EU-frågor. Dessutom väljer Sverigedemokraterna att främst ta upp nationellt kopplade frågor, samt att i huvudsak skriva om systemfrågor. Detta innebär att Sverigedemokraterna fullt ut stödjer de uppsatta teorierna. Det mest anmärkningsvärda är dock att det tycks finnas ett samband mellan Sverigedemokraternas hantering av EU-frågor, och övriga partiers agerande. Detta gäller främst Vänsterpartiet och Liberalerna. Vänsterpartiet har tidigare varit ett starkt EU-kritiskt parti som krävt ett svenskt utträde ur EU. I sitt valmanifest valde de dock att inte nämna sin EU-kritiska position. Detta val motiverar Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt (2018) med att man inte

33 tillhör samma fack som EU-kritiker från högerhållet. Vidare uttalade Sjöstedt i en intervju i DN att ”skillnaden mot extremhögern är viktigare än EU-motståndet” (Bendjelloul och Eriksson 2018). Liberalernas koppling till Sverigedemokraternas hantering av EU-frågan är inte lika uttalad som Vänsterpartiets, dock väljer Liberalerna att koppla sin vilja att stanna i unionen till Sverigedemokraternas vilja till utträde. Huruvida det råder kausalitet mellan Sverigedemokraternas ställningstagande och andra partiers hantering av EU-frågor kan denna uppsats inte svara på. Resultatet kan relateras till forskning om eventuella smittoeffekter av EU-skeptiska partier på de övriga partierna (Contagious Euroscepticism, se Meijers 2017).

Denna uppsats använder ingen kvantitativ metod, vilket innebär att det saknas möjlighet att dra mer exakta slutsatser kring i vilken grad EU-frågor är representerade i valmanifesten jämfört med andra typer av frågor. Dock är det tydligt att vissa partier, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet i mycket låg grad tar upp EU-frågor i sina valmanifest. Speciellt anmärkningsvärt angående detta är Kristdemokraterna som inte överhuvudtaget nämner detta. Trots att valmanifestets begränsade omfattning innebär att det inte är möjligt att dra några säkra slutsatser om Kristdemokraternas svaga intresse för EU-frågor, tyder ändå att EU inte nämns i valmanifestet på att Kristdemokraterna inte prioriterar EU-frågor. När analysen av Kristdemokraternas valmanifest ses tillsammans med Vänsterpartiets, Miljöpartiets och Centerpartiets manifest framträder bilden av en brist på politisk diskussion om EU tydligare. Detta resultat tyder på att medan de större riksdagspartierna samt Liberalerna i relativt hög grad för politisk diskussion om EU väljer de mindre partierna att inte inkludera EU-frågor i sina valmanifest. Detta innebär att de större riksdagspartierna samt Liberalerna i högre grad agerar som en länk mellan väljare och politik på EU-nivå, än de övriga partierna.

Sammantaget visar detta att det finns ett behov av att utveckla nya teorier om hur partier hanterar EU-frågor, samt att tillföra ytterligare empirisk forskning på området. Behovet av vidare undersökningar rör till exempel att en undersökning behöver göras över tid. Detta då denna uppsats resultat visar att partierna inte agerar som förväntat, varav det är intressant att undersöka huruvida partiernas agerande har förändrats. Dessutom finns ett behov av vidare forskning på andra arenor än den svenska, för att se om det utveckling som finns i Sverige idag är unik eller om en motsvarande bild kan skönjas även i andra länder. För att få ett mer intressant och fullvärdigt resultat finns även ett behov av att inkludera även andra typer av material i forskning. Gällande partiers agerande i valrörelser kan till exempel TV-sända partiledardebatter, tal hållna av partiledare och debattartiklar inkluderas.

34 Sammanfattningsvis visar uppsatsens resultat att teorin om “second-order national elections” inte tycks stämma på den svenska arenan. Partierna talar i större utsträckning om såväl europeiska frågor som sakfrågor än vad som förväntas av teorin. Detta innebär att det politiska samtalet om EU är innehåller mer substans än vad tidigare forskning har visat. Till en viss del ger detta stöd till Hobolt och de Vries teorier om EU-skepticism och utmanarpartiers agerande. Stödet från teorin kommer från att Sverigedemokraternas agerande stämmer mycket väl överens med det som förväntas enligt teorin. Vidare agerar även ett antal mainstreampartier såsom förväntas. Dock lyckas inte teorin förklara Socialdemokraternas, Moderaternas och Liberalernas relativt stora intresse för EU, samt Vänsterpartiets brist på EU-kritik. Detta kan tyda på att EU idag har utvecklats från att vara en politiskt känslig fråga till att vara en mindre skrämmande fråga för mainstreampartierna.

Detta innebär att EU-frågor idag inte längre kan beskrivas som “the sleeping giant” – det vill säga att EU är så känsligt att partier inte vågar tala om samarbetet. När frågan sedan väl diskuteras riskerar det att leda till att hela det politiska systemet stöps om (Eijk och Franklin enligt de Vries 2007). Tvärtom tycks det idag verka som att jätten har vaknat, och att det politiska samtalet om EU har tagit fart. Vad detta får för konsekvenser får framtiden utvisa, idag kan dock två framtidsscenarion tänkas: att jättens uppvaknade innebär att EU-skeptikerna vinner mer makt och att samarbetet skakas i sina grundvalar, eller att uppvaknandet innebär att en nödvändig och nyttig diskussion om EU påbörjas, utan att skepticismen vinner nämnvärt på detta.

35

6 REFERENSER

Aylott, N. (2005). “Lessons Learned, Lessons Forgotten: The Swedish Referendum on EMU of September 2003”. Government and opposition, 40:4, s. 540-564.

Aylott, N., Bolin, N. (2015). “Polarising Pluralism: The Swedish Parliamentary Election of September 2014”. West European Politics, 38:3, s. 730–740.

Bendjelloul, J., Eriksson, K. (2018). Jonas Sjöstedt: Sverige ska inte lämna EU de närmaste