Empiriska frågeställningar och svar

1.) Hur såg statens respektive kyrkans skolpolitik ut i Sverige under åren 1611-1649?

Statsmaktens hade ett tydligt pedagogiskt motiv, vilket syftade till att vidga de naturvetenskapligt orienterade ämnena som tillsammans med politik och svensk lag var förberedande kunskaper för en framtida statsämbetsman. Prästerskapets utbildningsideal däremot var mer inriktat på teologi och de klassiska språken, även om dessa ämnen heller inte var helt främmande för kungamakten.

När det kommer till skolans ekonomiska organisation drev parterna under Gustav II Adolfs period olika linjer. Kungamakten förde en åtstramningspolitik som avsåg en centralisering och kompetenshöjning av skolorganisationen där, resurser från den redan befintliga skolorganisation omfördelades. Detta medan prästerskapet genomgående gjorde ekonomiska anspråk och önskade att varje stift skulle förses med en gymnasieskola och fastställda

- 87 -

lärarlöner. Det var också endast prästerskapet som hade tillgång till de kunskapsresurser som krävdes för att starta skolor - men samtidigt var de beroende av de kungliga anslagen. Staten och kyrkan delade på så vis ett gemensamt intresse att implementera reformen av skolornas organisation.

2.) Vilken av de båda parterna, staten respektive kyrkan, var mest drivande i skolans utveckling; vilket inflytande hade aktörerna över implementeringen av de centralt beslutade reformerna?

Gustav II Adolf påpekade år 1620 de många bristerna i den svenska skolorganisationen, vilket föranledde 1620 års debatt och inrättandet av nya gymnasieskolor. Den statliga utbildningspolitiken öppnade möjligheter för biskoparna att stärka sin ställning inom stiftet och prästerskapet. Stiftsbiskoparna begärde att ett gymnasium skulle inrättas i varje stift och säkra skolornas ekonomi med statliga medel till lärarlöner. Det var också genom de lokala stiftsbiskoparnas initiativ som de första gymnasieskolorna inrättades. Statsmakten förde dock inledningsvis en åtstramningspolitik och avsåg främst en centralisering och kompetenshöjning av skolorganisationen. Men kungamakten stötte fortsättningsvis på svårigheter att implementera sin skolpolitik, då prästerskapets begäran om ett gymnasium i varje stift inte tillgodosetts och det ekonomiska underhållet till skolorganisationen var kraftigt eftersatt.

Statsmakten tvingades därför att öka de ekonomiska resurserna för att vinna inflytande på den pedagogiska verksamheten. Prästerskapet var således handlingskraftiga aktörer såväl i riksdagen som på den regionala nivån vid stiften. Andra aktörer visar sig också till viss del varit drivande i samband med inrättandet av vissa gymnasier. I Stockholm var t.ex. även borgerskapet och kyrkoherden involverade i inrättandet av gymnasiet. Åbo stift lyckades få med sig statsmaktens regionala företrädare, generalguvernören, som allianspartner för inrättandet av en akademi. Båda exemplen visar på lyckad intresseaggregering.

Utöver de ideologiska resurser som var nödvändiga för statens maktlegitimering kontrollerade kyrkan även kunskapsresurser som behövdes för att kunna reformera utbildningssystemet. För att få tillgång till dessa kunskapsbyggande resurser kom statsmakten att ta ett omfattande ekonomiskt ansvar för hela skolorganisationen som saknar motstycke i svensk skolhistoria. På lite drygt en tioårsperiod skedde mer än en fyrdubbling (från 22 till 92 lärare) av antalet anställda gymnasie- och trivialskolelärare vid landets gymnasieorter med statlig lön. Under 1600-talets första hälft grundades också totalt tio nya gymnasier i det svenska riket. Undersökningen visar att utbildningsreformerna också fick tydliga effekter på

- 88 -

de regionala och lokala nivåerna. 1640-talets expansiva skolpolitik var en avgörande del i förhandlingsprocessen mellan staten och kyrkan för implementeringen av en ny skolreform om ett likformigt skolväsende.

3.) I vilken utsträckning och hur förändrades statens respektive kyrkans inflytande på skolans organisation över tid? Ska reformerna av skolväsendet förstås som en produkt av statens makttillväxt eller som ett samarbete mellan statsledning och kyrka?

Det blir tydligt att efter 1620 års debatt vinner staten ökat inflytande över skolans verksamhet.

En utvidgning av de naturvetenskapligt orienterade ämnena implementerades vid samtliga nyinrättade gymnasier under Gustav II Adolfs regering. Till viss del lyckades statsmakten även driva igenom politik och svensk lag som en del i undervisningen. De lokala stiftsbiskoparna hade emellertid fortfarande ett mycket stort inflytande över den pedagogiska verksamheten och drev i vissa fall en helt egen pedagogisk linje. Så var t.ex. fallet i Strängnäs där stiftsbiskopen hävdade regional självbestämmanderätt. Detta skedde emellertid på bekostnad av gymnasieskolans ekonomiska försörjning. Överlag implementerades dock den kungliga resolutionen från 1620, men trots detta hade varje gymnasieskola en egen skolordning som skilde sig mycket till sin utformning. Olikformigheten innebar att varken prästerskapets skolordning från 1611 eller den kungliga resolutionen från 1620 kunde praktiseras fullt ut. Under 1630-talets debatt kom kungamakten därför att aktivt arbeta för en likformighet inom skolorganisationen. Men då prästerskapets tidigare begäran från 1620 års debatt, att varje stift borde få ett gymnasium inrättat, inte hörsammats uttryckte biskoparna sitt missnöje och motsattse sig kungamaktens förslag. Kyrkans maktinflytande var alltså viktigare än införandet av nya skolreformer. Drottning Kristinas förmyndarregering tillmötesgick sedan prästerskapets krav och ytterligare sex nya gymnasier grundades. Detta visar att kyrkans inflytande över skolorna bestod. Det fanns utrymme för lokala avvikelser och organisationen blev då inte likformig i alla avseenden. Staten uppnådde emellertid målet med en ny skolordning för hela landet. 1649 års skolordning definierar också gymnasieskolans roll i skolorganisationen som ett förakademiskt läroverk, ett stadium mellan trivialskolor och universitet. När det kommer till den pedagogiska verksamheten fastslogs att vidga undervisningen med de naturvetenskapligt orienterade ämnena och även historia. Samtidigt var de kyrkliga utbildningsidealen kvar som ett inslag i undervisningen. Staten avsåg heller inte att reducera det andliga inslaget i undervisningen. Någon lektor i politik upptas inte i skolordningen även om undervisning i ämnet förekom. Det tyder dock på att genomslaget för

- 89 -

de samhällsvetenskapligt orienterade ämnena fortsatte att dröja i Sverige. 1649 års skolordning kan således betraktas som en lyckad kompromiss i samarbete mellan kyrka och stat, där parterna mötte varandras ekonomiska och ideologiska motiv. Staten var ofta drivande, men hela tiden beroende av kyrkans aktiva medverkan för att kunna implementera reformerna.