En rad oroväckande tendenser i det globala högskolelandskapet har präglat det gångna året. ”Scholars at risk” rapporterar i sin senaste sammanställning om sammanlagt 257 allvarliga incidenter i 35 länder under augusti 2016 till septem- ber 2017. Studentupprop på flera kontinenter slås ned med våld. Akademiker fängslas och deporteras. Migranter och flyktingar nekas systematiskt tillträde till lärosäten. Juridiska och administrativa begränsningar, ofta politiskt eller ideologiskt motiverade, krymper utrymmet för fri forskning och utbildning på flera vis (inte minst har Turkiet och Ungern varit i blickfånget här i Europa). Listan kan göras väsentligen längre.
För många genusforskare i Sverige är hot och hat en livs- och kunskapsbe- gränsande verklighet. Anti-genderrörelsens landvinningar på global nivå sätter tydliga avtryck även på högskole- och forskningspolitiken i Sverige, på våra lärosäten och inte minst i den offentliga debatten. En nyliberal, nyttomaxime- rande logik gör i sin tur att vitala forskningsmiljöer på kort tid ”integreras” i andra ämnen, eller nedmonteras helt, utan stöd av andra uttalade argument än ekonomi och effektivitet. Även här kan listan över begränsningar för villkoren för maktkritisk forskning göras lång.
Situationen som helhet borde påkalla en omfattande, global mobilisering av maktkritiska forskare. En genomgripande reorganisering av villkoren för forsk- ning och utbildning. Nya och starkare kopplingar mellan feministisk forskning och aktivism och en uppsjö andra strategier. Samtidigt arbetar tidsandan mot en sådan utveckling av flera skäl. Forskare och studenter och deras idéer och texter blir alltmer varulika i syfte att kunna cirkuleras i en accelererande excel- lensekonomi. Anställningsvillkor, karriärvägar, meriteringssystem, bedömning, resursfördelning och andra nyckelprocesser lever inte på långa vägar upp till sin ofta föreställda neutralitet. Obetalt kollegialt arbete fortsätter sin demeriterande och ojämlikhetsskapande kräftgång, trots försök till uppvärdering och organi-
sering på olika sätt. Arbetsmiljön vid svenska lärosäten, som 2 400 kvinnor i #Akademiuppropet beskriver som en normaliserad form av utsatthet, är inte bara ohälsosam för människor utan också för kunskapens kvalitet. Motståndet mot utmaningar som dessa är oftare individuellt, snarare än kollektivt, om det alls förekommer. Några väljer helt sonika att lämna akademin av ren uppgivenhet. Samtidigt sker denna utveckling i Sverige under en feministisk regering som tidigt under sin mandatperiod deklarerade att den vill föra en feminis- tisk forskningspolitik. Det är naturligtvis för tidigt att uttala sig bestämt om konsekvenserna av en sådan politik, men noterbart är att ambitionen ännu lyser med sin frånvaro på flera sätt. I forskningspropositionen från hösten 2016 saknas maktkritiska analyser av hur forskning och utbildning organiseras. Till exempel prioriteras vissa strategiska forskningsområden framför andra tänk- bara utan tillstymmelse till en konsekvensanalys ur ett genusperspektiv. De enorma kostnaderna för teknikintensiv, maskulint kodad infrastruktur omskrivs genomgående som nödvändiga för Sveriges konkurrenskraft. I direktiven till pågående styr- och resursutredning för högskolan (STRUT) finns blott ett 1980-talsliknande ”främja jämställdhet” inskrivet som enda signalvärde; en utredning som ska lämna förslag vilka i grunden kan påverka dimensionering av utbildning och forskning för lång tid framöver. I instruktioner och regle- ringsbrev till lärosäten och forskningsfinansiärer är det jämställdhetsintegrering som dominerar den sparsmakade begreppsfloran, men utan analyser av vilka problem som ska lösas och hur dessa kopplar till makt. Svensk forskningspolitik saknar helt enkelt intresse för/kunskap om/förmåga att ta till sig (välj själva) maktkritiska perspektiv på villkoren för forskning och utbildning eller på hur ojämlikhet (åter)skapas genom forskningsfinansiella praktiker.
Ett litet, forskningspolitiskt fönster har ändå öppnats på glänt i år. Forskningsråden, som under längre tid arbetat med att integrera ett jämställd- hetsperspektiv i sina beredningsprocesser, har nu fått en instruktionsändring i linje med forskningspropositionen. Samtliga statliga forskningsfinansiärer med en finansieringsbudget på över 100 miljoner kronor ska sedan årsskiftet verka för att ”inkludera ett köns- och genusperspektiv i den forskning de finansierar, när så är tillämpligt”. Forte har till exempel redan satt ett mål för 2018 att 75 % av den forskning som finansieras ska ha ett genus- och mångfaldsperspektiv. Formas å sin sida prövar att genusintegrera hela programmet om social bostads- politik. Vetenskapsrådet formulerar för närvarande sitt eget utvecklingsarbete för att uppfylla intentionerna i instruktionen.
Det här är trots allt ett konkret exempel på hur frågor om forskningens villkor inte enbart behöver innebära uppgivenhet, ses som en politisk abstraktion eller tillhöra en otillgänglig byråkratisk sfär utan möjlighet att påverka. Förståelsen
för innebörden i ”ett köns- och genusperspektiv”, ”inkludera”, ”tillämpligt” är en tämligen öppen fråga alltjämt. Vem ska definiera begreppen? På vilka villkor ska det göras? För vilka syften? Med vilka konsekvenser? Med vilka epistemologiska utgångspunkter som grund? Någon kanske tänker att den svenska jämställdhetsdiskursen ändå kommer sluka utrymmet för kritiska samtal om genusperspektiv på forskning. En annan anser förmodligen att pratet om feministisk forskningspolitik bara är ännu en i raden av nyliberala koopteringar av redan tomma begrepp. Ytterligare någon ser istället bristen på feministisk peer-review som problemet, eller som den oöverträffade yta för omorganisering av makt och resurser i akademin vi egentligen behöver.
Här har hur som helst genusforskare all anledning att göra sina perspektiv och kunskaper gällande – mobilisera, ställ krav, kritisera, dela kunskap! SGF bevakar frågan fortlöpande och vill gärna ha inspel kring hur vi bäst följer och påverkar den forskningspolitiska utvecklingen. Ställ nya frågor som underminerar forskningspolitikens normativa anspråk, bråka med den nyliberala akademins avarter, ta isär rådande binära och heterosexistiska jämställdhetscredon. Helt enkelt, var med och utforma en feministisk forskningspolitik värd namnet. Fredrik Bondestam
medverkande
lisa gålmark
är historiker och författare till bland annat Skönheter och odjur: en feministisk kritik av djur–människa-relationen (2005) och senast Revolutionens rosenvatten (2016). Lisa Gålmark är redaktör och skribent på Arimneste Anima Museum.
Helena Wahlström Henriksson
är docent i amerikansk litteraturvetenskap och professor i genusvetenskap. Hon är verksam som lärare och forskare vid Uppsala universitet. Bland hennes forskningsintressen finns populärkultur, representation och nära relationer. Just nu ägnar hon sig åt projekt med fokus på medierade bilder av föräldraskap. Hon är en av grundarna till det svenska nätverket för kritiska studier om familj och släktskap.
eva lundgren
är professor emerita i sociologi med speciell inriktning mot mäns våld mot kvinnor, samt docent i religionsvetenskap, båda vid Uppsala universitet. Hon ansvarade för den första nationella omfångsundersökningen om mäns våld mot kvinnor i Sverige, som resulterade i rapporten Slagen dam (2001). Lundgrens våldsforskning och feministiska teoretiserande är förbundna med varandra, se till exempel monografierna Det får da være grenser for kjønn: voldelig empiri og feministisk teori (1993) och Ekte kvinne? Identitet på kryss og tvers (2001).
katarina nyström
har en filosofie masterexamen i genusvetenskap från Stockholms universitet. Hennes forskningsområden rör framförallt queert och normbrytande familj- och släktskapande, queerstudier med fokus på bland annat hetero- och homo- normativitet, governmentalitetsstudier med fokus på statlig makt och kontroll samt normbrytande motståndsstrategier. Hennes examensarbete ”Att göra det politiska personligt: en diskursanalys av socialsekreterares bedömningar av
lämpligt föräldraskap i samband med juridiskt samkönad närståendeadoption” (2016) har uppmärksammats av RFSL Stockholm.
annika olsson
är docent i litteraturvetenskap och lektor i genusvetenskap. Hon är verksam som lärare och forskare vid Stockholms universitet och hennes vetenskapliga verksamhet präglas av ett intresse för berättande, representation och demokrati samt relationen dem emellan, inte minst inom vetenskapen. Hon är en av grun- darna till forskarnätverket Oral History i Sverige och arbetar för närvarande på en bok om intellektuella i Sverige.
ann-charlotte Palmgren
är forskare i etnologi vid Åbo Akademi. Hon disputerade i genusvetenskap 2014 vid Åbo Akademi, på avhandlingen Göra ätstörd: om flickskap, normativitet och taktik i bloggar. I artikeln ”Standing still: Walking Interviews and Poetic Spatial Inquiry” (2017), skriver hon om rumslighet, metodologi och rytm genom att kombinera akademiskt skrivande med poesi. För närvarande arbetar hon med ett forskningsprojekt om social och rumslig mobilitet och immobilitet i en finländsk stadsdel.
cecilia Rodéhn
är filosofie doktor i Museum Studies från Centre for Visual Art, University of KwaZulu-Natal och verksam som forskare vid Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet. Rodéhns forskning fokuserar iscensättningar på museer och kulturarvsplatser med speciellt fokus på frågor som rör ras och genus. Rodéhn är projektledare för ”Ulleråker – funktionsnedsättning och kulturarv” som är finansierat av Riksantikvarieämbetet.