Många har beskrivit hur den svenska sociologin fick status som självstän- dig akademisk disciplin (se t.ex. Fridjónsdóttir 1987b; Gullberg 1972; Lars- son 2001; Sociologi i tiden 1997). Den hade direkta anknytningar till äm- net praktisk filosofi men fick ändå tidigt en markant empirisk inriktning. Inspirationen till detta hämtades från amerikansk sociologi eller rättare sagt från en viss typ av amerikansk sociologi. En nyckelperson var George Lund- berg som var starkt metodorienterad och hade en närmast naturvetenskap- lig syn på hur forskningen inom ämnet skulle bedrivas. Han tillbringade en tid i Stockholm och kom att påverka inställningen hos åtskilliga svenska so- ciologer. Bland dem som hade makt och inflytande över besluten i Sverige fanns en samsyn om att det behövdes mer empirisk kunskap för att utforma det moderna samhälle som växte fram efter andra världskriget. Man hyste förhoppningar om att sociologin – inte minst på grund av dess metoder för
insamling och analys av data – skulle kunna vara ett viktigt redskap i den processen. Inom näringslivet fanns föreställningen att sociologin kanske kunde bidra till bättre trivsel och anda på arbetsplatserna och till ökad pro- duktivitet (Björkman & Lundqvist 1981: 29ff; Fridjónsdóttir 1987a: 254ff; Gunnarsson 1988: 47). Förhoppningarna bland arbetsgivarsidans företrä- dare bleknade emellertid efter några år.
Svensk sociologis framväxt sammanfaller i stor utsträckning med utbygg- naden av välfärdsstaten (Fridjónsdóttir 1987a: 260ff). Hur sambandet mel- lan dessa båda skeenden ser ut är inte självklart, men utan tvivel var det en förutsättning för sociologins expansion att staten fick större resurser att för- foga över och var beredd att satsa på akademisk samhällsvetenskaplig ut- bildning och forskning. Vad sedan sociologerna kom att faktiskt ägna sig åt är en annan sak. En genomgång av det svenska sociologförbundets tidskrift
Sociologisk Forskning från och med 1964 (då tidskriften startade) till och
med 1985 noterar att allmän sociologi var det vanligaste ämnet för artiklar- na under de drygt 20 åren (Jonsson & Tåhlin 1989: 110–111; se även Ahrne 2013). Närmare 40 procent av artiklarna faller under rubriken bred, all- män sociologi vilket betyder att de handlar om metodologi, vetenskapsteori, forskningsfrågor och generell sociologisk teori. Arbetslivssociologi kommer på andra plats med 16 procent och politisk sociologi på tredje plats med 15 procent. Den senare kategorin inkluderar artiklar om politiska frågor, väl- färd och levnadssätt, utbildning, klasser och social skiktning.
Hur som helst har sociologer ofta stått för en granskning av de resul- tat som har uppnåtts och de brister som kvarstår när det gäller välfärden i det svenska samhället. Detta är självfallet både centrala och högst legitima uppgifter för forskningen och förutsätter ingalunda att forskarna måste gå i statens ledband – även om vi inte ska bortse från att problem kan uppstå beträffande både formuleringen av frågeställningar och styrningen av det konkreta arbetet. Låginkomst- och levnadsnivåundersökningarna är exem- pel på hur sociologin hanterat problematiken på ett bra sätt (se bl.a. Erik- son & Åberg 1984; Fritzell & Lundberg 1994; SOU 2001: 79; Evertsson & Magnusson 2014). Andra exempel är studierna av rekryteringen till högre utbildning (Gesser 1967, 1971; Erikson & Jonsson 1993).
Stormiga år
Under senare delen av 1960-talet ökade studenttillströmningen till de so- ciologiska institutionerna kraftigt och samtidigt genomgick ämnet stora konvulsioner – som en del i en internationell trend. Västvärldens arbets- marknadskonflikter, studentrörelserna och -revolterna, Vietnamkriget, ex- ploateringen och fattigdomen i tredje världens länder och en hel del annat gjorde att mycket av den tidigare sociologin förkastades. Positivismen eller snarare den bild (och ibland karikatyr) av positivismen som målades upp utsattes för hård kritik. Teoribildningar såsom strukturfunktionalismen á la Talcott Parsons fick ta emot åtskilligt med stryk. De socialpsykologiska perspektiv som dittills spelat en viktig roll i svensk sociologi trängdes tillba- ka. Förgrundsgestalten för många yngre sociologer blev i stället Karl Marx – liksom de som stod för nytolkningar av denne. Intressant nog innebar emellertid utvecklingen även att en nyfikenhet väcktes på andra av sociolo- gins klassiker såsom Émile Durkheim och Max Weber (Pfannenstill 1987: 30). Som en följd av detta fick till och med Parsons del i uppmärksamheten. Marxismen öppnade nya analytiska möjligheter via begrepp som pro- duktionssätt, produktivkrafter, produktionsförhållanden, klassrelationer och samhälle/samhällsformation (Poulantzas 1968; Therborn 1976: kap. 6; 1981). Den innebar en helhetssyn på samhället, samtidigt som det också följde en betoning av ekonomins roll. Det mesta som sker i samhället har någon relation till vad som händer i ekonomin och det är därför väsentligt att studera denna koppling. Här gavs en viktig ledtråd för den sociologiska forskningen som dessförinnan varit väl upptagen av värderingar och nor- mer. Sökarljuset kunde inriktas mot samhälleliga motsättningar med grund i ekonomin. Öppna konflikter kunde förekomma, men de strukturellt be- tingade motsättningarna manifesterades inte alltid på det sättet. Begrepp som makt, förtryck och exploatering blev gångbara i samhällsanalysen. Tanken att ekonomin är ”bestämmande i sista instans” gav dock upphov till många debatter som aldrig bar frukt. En annan ledtråd som marxismen er- bjöd handlade om det historiska perspektivet. Enkelt uttryckt: samhället är som det är bl.a. därför att det såg ut på ett visst sätt tidigare. Framhävandet av ekonomins och historiens betydelse innebar att gränsen mellan sociologi och ekonomisk historia kom att bli rätt flytande.
Vad marxismen ställde till förfogande i form av teoretiska begrepp och perspektiv var emellertid användbart bara för att analysera somliga sam-
hällsfenomen. Det behövdes andra teorier och infallsvinklar om man exem- pelvis skulle studera könsmakt (se t.ex. den kritik som framfördes av Wider- berg 1981). Ett annat problem var att marxismen inte erbjöd någon enhetlig teori utan uppträdde i form av olika skolbildningar såsom althusserianism, kapitallogik och kritisk teori. För vissa blev det viktigare att positionera sig inom den rätta läran än att pröva teorierna i konkreta undersökningar. Det fanns med andra ord flera skäl till att intresset snart mattades av. Till bil- den hör dock också att långt ifrån alla sociologer påverkades särskilt myck- et av den marxistiska vågen; mycket förblev vid det gamla, fastän lite mer i skymundan.
Under de turbulenta åren kom vetenskapsteoretiska frågor att spela en central roll i diskussionerna bland sociologer. Om man ska hålla på med ve- tenskap behöver man ju reflektera över vad verksamheten egentligen hand- lar om. Det var utan tvekan angeläget att gå till botten med spörsmål kring synen på kunskap, huruvida eller i vilken mening objektiv kunskap kunde vara möjlig och huruvida och i så fall hur man kunde skilja vetenskap från ideologi. Diskussionerna inom ämnet blev både många och långa och bi- drog till att forma en vetenskapsteoretisk medvetenhet. Det fanns emellertid en baksida: intresset för det för empiriska studier så viktiga hantverkskun- nandet sjönk. Den som tog upp problem kring datainsamling och analys av data hade inte alltid så lätt att få gehör i sin omgivning. Praktiska metodfrå- gor blev gärna betraktade som lite ”futtiga”. På många håll var under en lång period utvecklingen av det empiriska hantverket tämligen blygsam för att inte säga obefintlig. Att de vetenskapsteoretiska frågorna kom upp på dag- ordningen var förvisso betydelsefullt, men de skador som försummelserna på metodområdet ledde till tog lång tid att reparera.
Man frågade sig också vem man forskar för – en problematik som inte minst är viktig när vi talar om arbetsmarknaden och arbetslivet. Går forsk- ningen arbetsgivarnas ärenden eller fackföreningarnas eller de anställdas (vi ska inte sätta likhetstecken mellan fackföreningarna och de anställda även om de förra säger sig representera de senare och säkert ofta också gör det på ett rimligt sätt)? Oavsett hur man vill beskriva graden av arbetsgivarorientering hos den tidiga sociologin (jfr Björkman & Lundqvist 1981: kap. 2; Dahlström 1982; Gardell 1969; Fridjónsdóttir 1987c; Gunnarsson 1980) kom forskarna så småningom att alltmer solidarisera sig med fackföreningarna.
Ett exempel på hur saker och ting kan ställas på sin spets är det pro- jekt som pågick vid LKAB vid tiden för den stora gruvstrejken 1969–1970
(Dahlström m.fl. 1971). Det började med att LKAB:s ledning bjöd in till ett forsknings- och utvecklingsarbete syftande till att ”fördjupa företagsde- mokratin”, vilket kan tyckas förvånande med tanke på de auktoritära ledar- skapsteser som företaget höll sig med. Efter diverse förhandlingsturer enades man om att genomföra projektet ”Samråd och medinflytande”. LKAB skul- le stå för kostnaderna och till projektet knöts flera forskare under Edmund Dahlströms ledning. I en första fas skulle man studera förhandlings- och samrådsrelationerna på företaget, via genomgång av olika slags protokoll, intervjuer med nyckelpersoner och deltagande observationer vid samman- träden. Forskarna hade varit på plats under ett par månader när gruvstrej- ken utbröt i december 1969. Deras arbete kunde inte fullföljas som planerat utan strejken och dess orsaker kom i fokus för deras intresse. Det blev en intrikat situation för forskarna som snabbt fick en laddad konflikt med fö- retagsledningen på halsen.
Arbetslivssociologin har liksom sociologin i övrigt delvis stått i välfärds- statens tjänst genom att den medverkat i utvärderingar av vad olika slags reformer och åtgärder har gett för resultat. Politiskt bestämda ingrepp på arbetsmarknaden och inom arbetslivet påverkar de inblandade parterna – arbetsgivare, fackföreningar och anställda – det är ju just därför de kom- mer till stånd. De inblandade kan uppleva sig förfördelade eller gynnade och har följaktligen intresse av att forskningen speglar deras verklighet. Un- der 1970-talet skedde viktiga förändringar i Sverige vilka hade konsekven- ser för arbetslivssociologin. Den socialdemokratiska regeringen genomförde då en serie reformer av spelreglerna på arbetsmarknaden och inom arbets- livet. Exempelvis tillkom lagen om anställningsskydd, medbestämmande- lagen och arbetsmiljölagen, den aktiva arbetsmarknadspolitiken byggdes ut och Arbetslivscentrum inrättades i Stockholm. Här skapades utrymme för utvärderingar, vilka engagerade samhällsvetare av olika slag, däribland so- ciologer. År 1980 lär det ha pågått inte mindre än 28 studier av medbestäm- mandelagen (Björkman & Lundqvist 1981: 59). Många forskare kom också att bli involverade i utvärderingar av de insatser som gjordes inom ramen för arbetsmarknadspolitiken.