3.2.1 Bakgrunden till CCRC
Enligt tidigare gällande ordning i England var det inrikesministerns ansvar att pröva resningsansökningar. Inrikesministern kunde hänvisa mål till Court of Appeal (nedan
”överklagandedomstolen”). En sådan hänvisning skulle behandlas som ett överklagande till domstolen och utgjorde således inte – till skillnad från vad som gäller när en resningsansökan beviljas i Sverige eller Norge – ett förordnande om att domstolen skulle ta upp målet till ny prövning. Den som ville ha resning skulle alltså vända sig till inrikesministern med sin begäran. Enligt lagstiftningen, sektion 17 i Criminal Appeal Act 1968, kunde inrikesministern efter en skönsmässig bedömning (”if he thinks fit”) besluta om målet skulle hänvisas till överklagandedomstolen. I praktiken krävdes dock som regel att det framkommit ny bevisning av något slag.77
74 Etterkontroll av Gjenopptakelsekommisjonen, s. 31 f.
75 Stridbeck & Magnussen I, s. 16.
76 Stridbeck & Magnussen II, s. 17.
77 Royal Commission, s. 180 ff.
29
Antalet resningsansökningar som hänvisades till överklagandedomstolen var mycket litet. Mellan 1981 och 1988 hänvisades totalt bara 36 mål till överklagandedomstolen, att jämföra med de 43 resningsansökningar som beviljades av Gjenopptakelse-kommisjonen enbart under 2011.78 Under 1980- och början av 1990-talet blev ett antal rättsskandaler mycket uppmärksammade i brittisk media, exempelvis ”Birmingham Six-fallet” där sex män blev friade av överklagandedomstolen efter att ha suttit 16 år i fängelse. Mot bakgrund av detta tillsattes 1991 en kommission, The Royal Commission on Criminal Justice (nedan ”kommissionen”), för att utreda bland annat hur rättssystemet fortsättningsvis skulle undvika materiellt felaktiga domar i brottmål.
Kommissionen presenterade sin rapport 1993.79
Inledningsvis gjorde kommissionen några allmänna uttalanden om vikten av rättssäkerhet. Det anfördes att alla laglydiga medborgare har ett intresse av ett rättsväsende där risken att oskyldiga personer blir dömda och skyldiga personer blir frikända är så låg som möjligt. Att någon blir berövad sin frihet, kanske i många år, efter att ha blivit fälld för ett brott som han eller hon inte begått är dels en personlig tragedi, dels en skymf mot det civiliserade samhället. Om oskyldiga personer fälls, blir dessutom de verkliga förövarna – som kan vara mycket farliga individer – inte upptäckta. I varje enskilt fall där en oskyldig person döms eller en skyldig person frikänns görs rättvisan narr av och förtroendet för rättssystemet undermineras.80 Det framhölls vidare att till följd av att ett antal felaktigt fällande domar blivit mycket uppmärksammade i media de senaste åren fanns det ett behov av att stärka allmänhetens förtroende för rättssystemet. Trots att antalet felaktiga domar torde vara litet, orsakar de nämligen väldigt stor skada. Upprätthållandet av lag och ordning är beroende av allmänhetens välvilja och förtroende, dels vad gäller laglydnad, dels vad gäller enskildas vilja att samarbeta med polis och domstolsaktörer.81
Kommissionen menade att den rådande ordningen där inrikesministern var ansvarig för prövningen i resningsärenden var olämplig. Av konstitutionella och ibland politiska skäl var ministeriet nämligen ovilligt att göra noggranna utredningar i resningsärenden och att hänvisa mål till överklagandedomstolen. Därför föreslog
78 Royal Commission, s. 181.
79 A.a.
80 A.a. s. 2.
81 A.a. s. 6 f.
30
kommissionen inrättandet av ett särskilt resningsorgan, som skulle ha möjlighet att bedriva utredning i resningsärenden och hänvisa mål till överklagandedomstolen för förnyad prövning. Det betonades att det är viktigt att resningsorganet uppfattas som fristående från domstolsväsendet.82 Till följd av kommissionens rekommendation inrättades Criminal Cases Review Commission (nedan ”CCRC”) genom Criminal Appeal Act 1995 (nedan ”CAA”). CCRC påbörjade sitt arbete den 1 januari 1997.83
3.2.2 CCRC:s utformning och verksamhet
CCRC är, liksom Gjenopptakelsekommisjonen, ett från domstolsväsendet fristående resningsinstitut. Enligt sektion 8 i CAA ska CCRC bestå av minst 11 medlemmar.
Minst en tredjedel av det totala antalet medlemmar måste ha juridisk kompetens och minst två tredjedelar måste ha erfarenhet av straffprocessen, till exempel utredningsarbete i brottmål. CCRC tar emot resningsansökningar från enskilda, men kan enligt sektion 14 också på eget initiativ inleda ett resningsärende. Dessutom kan överklagandedomstolen enligt sektion 15 förelägga CCRC att vidta vissa utrednings-åtgärder.
CCRC kan hänvisa ett mål till överklagandedomstolen, vilket följer av sektion 9-12.
För att en hänvisning ska kunna ske, krävs emellertid enligt sektion 13 att CCRC anser att det finns en reell möjlighet att överklagandedomstolen beslutar att inte upprätthålla domen på grund av att det framkommit ny bevisning eller nya argument. En hänvisning kan annars ske endast om det föreligger exceptionella omständigheter. Det ska understrykas att det här finns en skillnad mellan CCRC och Gjenopptakelse-kommisjonen. CCRC kan nämligen inte bevilja en resningsansökan i norsk, eller svensk, mening. När CCRC hänvisar ett mål till överklagandedomstolen innebär det inte ett förordnande om att målet ska tas upp till ny prövning, såsom är fallet när Gjenopptakelsekommisjonen eller en svensk domstol beviljar resning. Istället behandlar överklagandedomstolen ett hänvisande som ett överklagande från resningssökanden, vilket framgår av sektion 9-12. Beslutar CCRC att hänvisa målet, ska överklagandedomstolen enligt sektion 14 få en redogörelse för skälen till beslutet.
82 Royal Commission, s. 182 ff. och Naughton m.fl., s. 1.
83 Naughton m.fl., s. 1.
31
Om CCRC beslutar att inte hänvisa ett mål till överklagandedomstolen, ska en redogörelse för skälen till beslutet lämnas till den sökande.
CCRC har vittgående utredningsmöjligheter, vilka regleras i sektion 17-21. CCRC kan begära ut sekretessbelagda dokument och andra handlingar som är relevanta för ett visst resningsärende från statliga myndigheter. Vidare kan CCRC begära att polisen eller någon annan myndighet utser en utredare för att hjälpa CCRC med utredningen i ett visst resningsärende. CCRC kan sedan instruera utredaren om vilka utredningsåtgärder som denne ska vidta samt övervaka utredarens arbete. I sektion 21 stadgas slutligen att CCRC kan vidta även andra åtgärder som anses lämpliga i utredningsarbetet. Sålunda kan CCRC bland annat hålla förhör med vittnen och parterna i målet. Det framhölls av kommissionen att för en person som blivit felaktigt dömd och suttit länge i fängelse kan det vara svårt att göra en tydlig skriftlig presentation av sitt fall och sina argument, varför ett förhör med den dömde ibland är nödvändigt för att övertyga CCRC om att vidare utredning behöver göras i ärendet.84
3.2.3 Utvärdering av CCRC
Enligt CCRC:s egna uppgifter har per den 30 november 2015 608 av totalt 18 942 slutbehandlade mål (ca 3,2 %) hänvisats till överklagandedomstolen sedan CCRC påbörjade sin verksamhet 1997.85 Jämfört med Gjenopptakelsekommisjonen är det en väldigt låg procentsats. Det låga antalet hänvisade mål har gett upphov till kritik om att CCRC inte uppfyller sitt syfte, nämligen att avslöja materiellt felaktiga brottmålsdomar. Kritiken är emellertid främst riktad mot de i sektion 13 angivna kraven för att CCRC ska kunna hänvisa ett mål till överklagandedomstolen, alltså resningsgrunderna, snarare än mot CCRC:s utformning, sammansättning eller utredningsmöjligheter.86 Eftersom en diskussion kring resningsgrundernas utformning faller utanför ramen för denna uppsats, kommer den kritiken inte att analyseras närmare här.
84 Royal Commission, s. 185.
85 http://www.ccrc.gov.uk/case-statistics/ (5/1 2016).
86 Naughton m.fl., s. 221 ff.
32