D ESIGNPROCESSEN I T ILLIT

Som det framgick av det teoretiska avsnittet har designprocessen skildrats av många författare som bestående av en rad aktiviteter kategoriserade i olika faser. Med vissa förekommande variationer har de flesta illustrerade designprocesser några faser gemensamt. Bland de designprocessmodeller som presenterades i det teoretiska avsnittet kunde vi identifiera fyra faser. Informationsinsamling, analys av insamlad information, förslag på lösning samt granskning av lösningar är alla faser som under olika benämningar återkommer i de flesta designprocessmodeller. Verklighetens arbets- och tankeprocesser är dock alldeles för komplexa för att deras fullständiga natur ska fångas i en modell. Modeller är simplifierade

beskrivningar av det som sker men trots sina begränsningar kan de med fördel göra verkligheten mer begriplig. Intressant att analysera är huruvida dessa teoretiska designprocessmodellers motsvarighet går att identifiera inom Tillit-projektet.

Designprocessen inom Tillit-projektet började då projektgruppen tilldelade

designkompetensen ett primärt underlag att utgå ifrån. Detta underlag kan liknas vid den design brief som Press & Cooper berörde. Därefter startade designkompetensen en analys av informationen från briefen och startade således designprocessen. Informationsinsamlingsfasen fortsatte genom intervjuer med en rad vårdgivande personal från både kommun och landsting samt ett nära samarbete med projektgruppens övriga aktörer. Utifrån det redan beskrivna vårdtagarperspektivet som designerna hade ville kompetensen även intervjua individer som tar emot vårdinsatser från kommun och landsting men av sekretesskäl var detta inte möjligt vid det tillfället. Analys av informationen och situation resulterade i visionen om en obruten vårdkedja utifrån brukarens behov. Denna vision presenterades sedan för projektgruppen och mottogs med stort entusiasm. Designkompetensen illustrerade även vårdkedjan kring

vårdtagaren på ett överskådligt sätt, något som man inom projektgruppen hade sökt göra tidigare men inte lyckats med. Genom sitt nära samarbete med projektgruppen kunde designkompetensen använda den kunskap som fanns inom projektgruppen för att testa och granska sina idéer. Projektgruppen fungerade som en ”bollplan” som industridesignern Åsa Nilsson påpekade och ett nära samarbete var en nödvändighet.

Detta innebar att designerna hade redan genomgått alla de fyra faserna i början av processen, de hade samlat information, analyserat den, genererat en idé och tillsammans med resten av projektgruppen även granskat idén. När denna presentation sedan positivt togs emot fortsatte designerna med processen genom att skapa mer detaljerade kravspecifikationer på en

godtagbar lösning. Självfallet kom det in ny information från olika håll eftersom designerna inte arbetade med den initialt insamlade informationen i ett isolerat rum utan arbetade i ständigt interaktion med andra individer och kompetenser. Som resultat fortsatte

designprocessen genom att designerna arbetade igenom de nämnda faserna igen, ungefär som att dra penseln två gånger när man målar för att få en mer heltäckande och jämn färg.

Designprocessen går att illustrera bäst som en cirkulär process snarare än en linjär. Istället för att börja med problemet och avsluta med lösningen blev det snarare att problem och lösning upptäcktes tillsammans på ett liknande sätt som Cross beskrev. Att man utvecklade TILLIT-systemet, informationsplattformen skulle enligt den linjära processmodellen ha inneburit slutet på processen. Detta blev dock inte fallet eftersom även om en lösning på

samverkansproblemet hade genererats fortsatte designkompetensen sökandet efter andra lösningar. Detta eftersom den övergripande målsättningen fortsatte att vara starkt närvarande tack vare den vision som designerna hade skapat och eftersom visionen ej förverkligats ännu kunde inte designprocessen avslutas heller. Utifrån visionen formades ett koncept kring den typ av lösningar som bör efterströvas och i linje med detta koncept finns det otaliga

potentialer att generera ytterliggare tillämpbara konkreta lösningar.

Genom nedanstående modell söker jag illustrera hur den cirkulära designprocessen förhåller sig till de linjära och hur parallellerna dras till designprocessen inom Tillit-projektet. De fyra designfaserna upprepas hela tiden ända tills en lösning hittas. Detta behöver dock inte alltid innebära slutet på processen utan i vissa utvecklingsprojekt såsom Tillit-projektet har det visat sig att även om en tillfredställande lösning hittats så har utvecklingsprocessen fortsatt. Under designprocessens gång har en vision och koncept skapats fram och inom ramen för dessa har en konkret produkt utvecklats och ”kastats ut” ur processen för att tas i bruk och

kommersialiseras. Som redan påpekat är TILLIT-Systemet endast en av de lösningar som kan

leda till förverkligande av visionen, blott ett medel som Press & Cooper framhöll, och av denna anledning har processen fortsatt för att utveckla ytterliggare lösningar. Som exempel kan nämnas att designerna har påbörjat studier om att skapa nya system där även vårdtagaren blir delaktig i informationsutbytet, att ge vårdtagaren en aktivare roll. Vad det systemet kommer att heta eller hur den kommer att se ut är inte av någon större betydelse utan processen kommer med störst sannolikhet att fortsätta även när det systemet kastas ut ur processen och kommersialiseras. Detta innebär inte nödvändigtvis att samma designer

kommer att fortsätta med projektet men de har satt igång en process som kommer att fortsätta ett bra tag framåt innan den avlutas. Frågan är bara hur många sorters lösningar som kommer att mynna ut ur denna process. Ska man se det som en enda process eller dela upp det i delprocesser?

Press & Cooper (2003) samt Landqvist (2001) hade som bekant inkluderat ytterligare faser i designprocessen som innebar att designprocessen inte slutade vid tillverkningsprocessens slut utan fortsatte långt efter att produkten var färdigtillverkad. Press & Cooper har t ex

sammanfattad de första fyra faserna i två faser och har berikat processen med ytterliggare två faser som beskriver det som sker när tillverkning av produkten är slutfört. Dessa två faser skildrar således de faserna i designprocessen när lösningsförslaget implementeras och användaren reagerar på dess effekter. Utifrån situationen från Tillit-projektet verkar detta passa in på ett ovanligt bra sätt. Att det har tagits fram en informationsplattform, TILLIT-Systemet och att det har granskats och dess effektivitet kan nu bedömas utifrån de pilotstudier

Vision

? ?

?

Egen illustration av designprocessen i Tillit-projektet TILLIT-systemet

där systemet har använts innebär inte att dess utvecklingsprocess är över. Som

utvärderingsansvarige Gösta Bucht påpekade så finns det idag inte tillräckligt med underlag för att bedöma systemets kundnytta, eller brukarnytta. Som projektansvarige Eva Bergström påpekade har målet med systemet varit att öka samverkan bland de vårdgivande aktörerna samt öka tryggheten hos vårdgivaren och dennes livskvalitet, något som kan ta åratal för att kunna konstatera. Det kommer att ta sin tid för att kunna granska intressenternas reaktion, främst vårdtagare och vårdgivare. Detta innebär att designprocessen är långt ifrån avslutat utifrån Press & Coopers designprocessmodell. Hur effektivt informationsflödet blir genom TILLIT-systemet är fullt möjligt att utvärdera idag men hur denna effektivitet kommer att påverka personal och vårdtagare, huruvida det förbättrar samverkan, trygghet och livskvalitet eller ej återstår att konstatera med tiden och endast då avslutas designprocessen i detta fall.

Sammanfattningsvis kan man identifiera en designprocess i Tillit-projektet som har många gemensamma drag med de designprocesser som har beskrivits av Cross, Lawson, Landqvist och Press & Cooper. Dock förekommer det några grundläggande variationer och den främsta av dessa är att designfaserna sker i en process av cirkulär karaktär snarare än det linjära som illustrerade av de nämnda författarna.