R ESULTAT

Rösten är en viktig aspekt av personligheten och påverkar hur andra människor läser av och kategoriserar en, inte minst med avseende på kön. Hur väl rösten harmonierar med könsidentiteten blir då viktigt för transsexuella personer (MacNeill, 2006).

5.2.1. Transgruppen

Enkätstudiens resultat visar att en betydande andel av respondenterna upplevde att rösten avviker starkt från könsidentiteten. Ingen av respondenterna valde

svarsalternativet ”varken eller”, vilket visar att alla hade en åsikt om i fall röst och könsidentitet harmonierar. Sammantaget upplevde 78 % (38/49) av transgruppen någon grad av röstproblem. Detta kan ställas i kontrast till i vilken grad personer i allmänhet upplever röstproblem. Roy et al. (2005) utförde en studie i USA där 1326 slumpmässigt utvalda personer ur befolkningen utfrågades kring upplevda röststörningar. I studien definierades röststörning som alla tillfällen då rösten inte fungerar eller låter som normalt och negativt påverkar kommunikationen. Resultaten visade att 7 % av

deltagarna ansåg sig ha röstproblem (Roy et al., 2005). Det är dock rimligt att anta att transgruppens röstproblem i varierande grad är kopplade till könsidentitet vilket troligtvis inte gäller för befolkningen i allmänhet. Även om röstproblem och

behandlingsinnehåll ser olika ut för grupperna MtF och FtM så låg röstsvårigheterna i Uppsala-Örebro sjukvårdsregion inom samma områden för de båda grupperna, d.v.s.

problem med tonhöjd, röststyrka, heshet och skrovlighet. Forskning har identifierat hyperfunktionell fonation hos transsexuella personer som försöker anpassa sitt röstläge (Mészáros et al., 2005). De röstproblem som transgruppen uttryckte skulle kunna vara resultaten av en ogynnsam och hyperfunktionell röstanvändning. Viktigt att beakta är också att en stor del av dem som inte hade träffat logoped skulle vilja göra det.

Resultaten tolkas som att det råder diskrepans mellan transgruppens behov av logopediska insatser och i vad mån behoven tillgodoses. Det bör dock beaktas att samtliga respondenter fortfarande befann sig i könskorrigeringsprocess, vilket innebär att logopedkontakt kan komma att erbjudas längre fram.

Transsexuella personer utgör en heterogen grupp (Socialstyrelsen, 2010; Bremer, 2011) vilket kan anses avspeglas i frågan kring önskat behandlingsinnehåll. De flesta av respondenterna önskade att röstens tonläge ska ingå i röstterapin. Även röststyrka och prosodi var önskade delar av behandlingen. Men när det kom till aspekter som

artikulation, ickeverbal kommunikation och skillnader mellan manligt och kvinnligt skilde sig de båda grupperna FtM och MtF, där en mindre andel respondenter ur gruppen FtM önskade detta innehåll. Detta kan innebära flera saker. Dels pekar det på hur viktigt det är att vara lyhörd inför individuella önskemål. Men resultaten kan också tänkas avspegla att röstsvårigheterna ser olika ut för de båda grupperna även om de rör samma områden. T.ex. så har båda grupperna problem med röstläge, men dessa problem går åt olika håll och kräver olika behandling. En alternativ tolkning är att transgruppen inte har tillräcklig kunskap om t.ex. artikulationens betydelse för röstklangen och därför inte ser något syfte i att inkludera denna aspekt i röstträningen. Andra möjliga

förklaringar är att ickeverbal kommunikation kan anses vara en aspekt som inte hör ihop med rösten, eller att skillnader mellan manligt och kvinnligt kan uppfattas som ett föråldrat synsätt som konserverar och reproducerar stereotypa könsskillnader.

Naturligtvis kan det finnas ett otal anledningar till respondenternas svarsfördelning i önskat behandlingsinnehåll, och metoden tillåter endast spekulationer.

En stor del av dem som inte hade träffat logoped hade någon grad av kunskap kring logopedens roll. Dock hade mindre än en fjärdedel fått någon del av denna kunskap från någon inom vården. Tilläggas bör att en mindre andel inte ansåg sig ha kunskap om logopedens roll. Detta visar att transgruppens behov av logopedisk information inte är tillräckligt tillgodosett, samt att vården inte har nått ut med information kring hur logopeder kan hjälpa transsexuella personer.

Av dem i transgruppen som inte hade träffat logoped uppgav en större andel att remiss inte hade diskuterats. I flertalet fall där remiss inte hade diskuterats uppgav personerna tidsaspekten som orsak. Bremer (2011) tar upp temat tid och transsexuella personers ofta plågsamma väntan, som att själva begreppet väntan skulle vara inbyggt i patientens roll, i synnerhet när det kommer till personer i könskorrigerande vård

(Bremer, 2011, s. 13 ff.). Detta kanske avspeglas i mitt material då tid angavs som orsak till utebliven remiss trots att berörda respondenter befann sig i olika delar av

könskorrigeringsprocessen, från påbörjad utredning till real-life-test inklusive påbörjad hormonbehandling. Vilket innebär att åtminstone en del i realiteten kan tänkas ha kommit till det skede då logoped bör diskuteras.

Väntetid efter remiss och antal behandlingstillfällen varierade mellan

respondenterna i denna studie. Detta kan anses bekräfta Socialstyrelsens rapport med avseende på att vården och väntetiden varierar för transsexuella i Sverige

(Socialstyrelsen, 2010).

Sammantaget uttryckte en stor del av transgruppen någon grad av röstproblem och en stor andel av dem som inte hade träffat logoped ville göra det. En större andel av dem som hade haft logopedkontakt hade i viss mån fått den hjälp de behövde och majoriteten upplevde att behandlingen i någon mån hade lett till att de kände sig stärkta i sin könsidentitet.

5.2.2. Logopedgruppen

Resultaten visade variation i hur många personer varje logoped hade träffat och i sin tur behandlat. Även antalet behandlingstillfällen skilde mellan de olika logopederna. Detta kan tyda på att transsexuella personer får olika vård beroende på var vården bedrivs.

Resultaten visade skillnader i grad av kunskaper kring röstbehandling av

patientgruppen. Logopederna med erfarenhet besatt en högre grad av kunskaper kring behandling och en större andel kände ganska väl till hur en behandling går till. Att logopederna med erfarenhet besatt högre kunskaper om behandling av patientgruppen är inte överraskande eftersom det kan tänkas gälla för de flesta logopediska områden.

Dock kan förväntade resultat anses ha givit grundstöd åt enkätens validitet.

Behandlingsinnehållet skilde sig mellan de olika logopederna, men fokus på röstläge och traditionella röstövningar var ett frekvent inslag. Överlag rådde ett varierat behandlingsinnehåll. Enstaka logopeder tog upp yttre karakteristika, t.ex. klädsel,

kroppsbyggnad och hår, som en faktor att beakta i behandlingen. Detta dels som möjliga svårigheter för patientgruppen och dels som arbetsområde i själva behandlingen. Större delen av logopedgruppen med erfarenhet hade till viss del kunnat tillmötesgå

patienternas behov.

Hälften av logopederna med erfarenhet deltog i någon form av samarbete mellan logopeder som arbetar med transsexuella personer. Större delen av logopederna med erfarenhet hade tagit del av vårdprogrammet som utarbetades 2008. Majoriteten av alla respondenter i logopedgruppen var i någon grad intresserade av vidareutbildning, dock var logopederna med erfarenhet i högre grad intresserade.

Vidare ansåg logopedgruppen att eventuella hinder för behandlingsframgång kan bestå i otillräcklig utbildning och erfarenhet. Till eventuellt främjande faktorer hörde utbildning och erfarenhet samt samarbete med mer erfarna kollegor. Nödvändiga kunskaper var kunskap kring hela könskorrigeringsprocessen samt goda kunskaper om transrösten.

Sammantaget visar resultaten att större delen av logopederna med erfarenhet till viss del hade kunnat tillmötesgå patienternas behov. Behandlingen av patientgruppen varierade mellan logopeder, med avseende på innehåll och antal behandlingstillfällen.

Detta skulle kunna antyda att det råder en viss osäkerhet om hur behandlingen för transsexuella röstpatienter bör utformas. Vilket kan vara ett resultat av flera faktorer, bl.a. ett otillräckligt samarbete mellan logopeder eller att alla logopeder inte utgår från vårdprogrammet. Det får dock inte glömmas bort att varje röstpatient har sina

individuella behov som utmynnar i individanpassade behandlingsupplägg, vilket rimligtvis är en del av förklaringen till det skiftande behandlingsinnehållet.

Transsexuella personers yttre som en del av fokus i röstbehandlingen har behandlats i forskningen (Van Borsel et al., 2001, 2009). Bland logopederna i denna studie återfanns denna tanke i enstaka fall. Även om detta inslag hörde till

ovanligheterna i respondenternas redogörelser för behandlingsinnehåll och tankar kring försvårande faktorer i röstbehandling, så är det värt att lyfta till diskussion. Detta är egentligen en fråga om logopedens yrkesroll och vad som ska ingå i den.

5.3. Jämförelse: Uppsala-studien – Umeå-studien 5.3.1. Transgruppen

Röst – könsidentitet

En större andel av respondenterna i Uppsala-studien tyckte att rösten avvek starkt från könsidentiteten, och skillnaderna mot Umeå-studien var störst för FtM-gruppen. En del av förklaringen till detta skulle kunna ligga i att en större andel av respondenterna i Umeå-studien hade haft logopedkontakt, och resultaten visade att logopedbehandling till stor del hade lett till att patienterna i någon mån hade upplevt sig stärkta i sin könsidentitet.

Röstproblem och logopedkontakt

En majoritet av respondenterna i båda studierna hade röstproblem. Jämförelse mellan studierna visar att respondenterna i Uppsala-studien upplevde röstproblem i större utsträckning än i studien. En tänkbar anledning är att en större andel i Umeå-studien hade haft logopedkontakt. En del av förklaringen till detta kan ligga i att av Umeå-studiens respondenter hade 50 % (12/24) fått nytt juridiskt kön, vilket innebär att de hade gått igenom könskorrigeringsprocessen. Detta i sin tur torde betyda att en större andel individer hade blivit erbjudna logopedkontakt.

Tidigare kunskap om logopedens roll

Gällande kunskap om logopedens roll, hade en mindre andel av respondenterna i båda studierna fått en del av sin information från någon inom vården. Detta tyder på att det finns brister i informationsöverföring mellan vården och personer i

könskorrigeringsvård. Detta är beklagligt eftersom bristen på information resulterar i att patienten har lägre grad av kontroll över sin situation.

Remissförfarande

Umeå-studiens respondenter uppgav i majoritet att remiss inte skrivits då individen själv inte upplevt något behov av logopedkontakt, vilket inte var fallet i Uppsala-studien.

Detta resultat kan ha påverkats av att hälften av Umeå-studiens respondenter hade fått nytt juridiskt kön. Att längre tid hade passerat kan för individen ha inneburit en större möjlighet att anpassa sig till hur röst och könsidentitet harmonierar.

5.3.2. Logopedgruppen

Kunskaper i röstbehandling av transsexuella personer

En större andel av logopederna i Uppsala-studien jämfört med Umeå-studien hade kunskap om hur röstbehandling med transsexuella personer går till.

På frågan i vilken grad Uppsala-studiens respondenter upplevde sig veta hur en behandling av transsexuella går till erbjöds ett fyrgradigt svarsalternativ och resultaten visade att 88 % ansåg sig ha någon grad av kunskap.

Umeå-studien hade endast två svarsalternativ på frågan och drygt hälften av

logopederna uppgav sig veta hur en behandling går till. En större andel av logopederna i Uppsala-studien ansåg sig alltså ha kunskaper i röstbehandling av transsexuella

personer. Denna skillnad kan också vara ett resultat av att Umeå-studien gav ett binärt svarsalternativ, vilket kan ha inneburit att färre logopeder ansåg sig kunna svara ”ja” då det kan uppfattas som att ett ja-svar kräver högre grad av kunskap vid ett binärt

svarsalternativ. Detta antagande stärks av att 88 % av logopederna i Umeå-studien i kommentar angav att kunskaperna inte var tillräckliga. Denna diskussion kommer då egentligen att handla om metod och hur enkätfrågorna har utformats.

Behandlingsinnehåll

Båda studierna visade att behandlingsupplägget varierade mellan logopeder och att behandlingsinnehållet för FtM fokuserade på mer grundläggande röstteknik.

Det kan nämnas att vårdplanen från 2008 ännu inte hade tillkommit vid den tid då Umeå-studien utfördes. Detta kan vara en av orsakerna till det varierande

behandlingsinnehållet i Umeå-studien. Dock hade vårdplanen funnits i cirka fyra år vid tiden för Uppsala-studien, vilket antyder att den ännu inte har vunnit tillräckligt

genomslag. Eventuellt otillräckligt samarbete och erfarenhetsutbyte mellan erfarna och mindre erfarna logopeder är andra faktorer som kan ha påverkat i båda studierna.

Vidareutbildning

Båda studierna visade ett procentuellt högt intresse för vidareutbildning. Vid en

jämförelse på basis av binära svarsalternativ tycks resultaten lika för de båda studierna.

Uppsala-studiens graderade svarsalternativ visar dock att intresset var större bland de logopeder som i sin verksamhet redan hade kommit i kontakt med transsexuella röstpatienter.

Jämförelsen mellan de två studierna får dock begränsad betydelse p.g.a.

metodologiska skillnader. Framför allt när det gäller de kriterier som avgjorde vilka deltagare som utgjorde sampel i respektive studie. Uppsala-studiens deltagare utgjordes av personer i olika skeden av könskorrigeringsprocessen. Umeå-studiens deltagare utgjordes till hälften av personer med avslutad process bakom sig. Likaså skilde sig logopedgrupperna i de båda studierna, med avseende på bl.a. erfarenhet. Detta har rimligtvis fått konsekvenser för studiernas resultat. En jämförelse fyller ändå en

funktion så till vida att båda studierna visar på liknande tendenser som bl.a. pekar på en hög frekvens av upplevda röstproblem, en mindre andel av de transsexuella deltagarna hade haft logopedkontakt, otillräcklig information från vården till transsexuella personer angående logopedens roll, ett varierande behandlingsinnehåll samt ett stort intresse för vidareutbildning.