En viktig aspekt att förhålla sig till i arbetet med fotografi i dokumentationen är den etiska aspekten. Den som dokumenterar har ett stort etiskt ansvar för hur dokumentationen synliggörs (Lindgren Eneflo, 2014, s. 26, 45). I resultatet framgår det att samtliga förskollärare fotograferar barnens lärandeprocesser. Vi kopplar det till Lenz Taguchi (2015, s. 75) som skriver att flera förskollärare väljer idag att inte fotografera barns ansikten, utan de väljer att fokusera på aktiviteten och själva
kallade fina fotografier på barnen, samtidigt som man idag fokuserar på att fånga det barnet gör och barnens lärprocesser. Dock så diskuterades detta av ett antal förskollärare i vår studie, barnen i verksamheten uppskattar ofta att se ansiktet på sig själva och kompisarna för att se vem det är på fotografiet. Av egen erfarenhet så vet vi att det uppskattas av de flesta barn och vuxna att titta på fotografier i verksamheten där man ser vem det är på fotografiet och inte bara barnens händer eller ryggar. Vår åsikt är att det är fördelaktigt att välja att ta fotografier där barnens ansikte syns, så barnen kan se och känna igen vilka som är med på fotografierna, huvudsaken är att man ser till att de barn som finns med på fotografierna vill synas. Det är även bra att förskollärare är uppmärksamma på att alla barn får synas i dokumentationerna med jämna mellanrum för att skapa en bra balans.
Av de förskollärare vi intervjuat tolkar vi det som att hälften av de medverkande inte lägger fokus på att skydda barnens identitet i dokumentationerna. Den andra hälften av informanterna lägger istället fokus på själva aktiviteten genom att fotografera så endast barnens ryggar eller händer kommer med i själva aktiviteten. Vår tolkning är att det har resulterat i att barnen tenderar att gissa vems händer eller rygg som är med på fotografierna istället för att samtala om aktiviteten. Vi ställer då oss frågan, vad är det vi vill uppnå med dokumentationen och vad är etiskt korrekt? Informanterna som inte lägger fokus på att skydda barnens identitet, försvarar sig med att vårdnadshavarna lämnat tillstånd till att barnen får medverka på dokumenterat material. Vi tror att de informanter som svarat att de fotograferar aktiviteten, har som fokus att skydda barnen. Det i sin tur speglar sig i de fotografier som dokumenteras, vilket då leder till att barnen samtalar om och gissar på vem som är på fotografiet istället för samtal om aktiviteten. Utifrån vårt resultat anser vi att, fotografier som fångar helheten och som inte har som fokus att skydda barnens identitet, tenderar att leda barnen in på ”rätt” samtal, det vill säga samtal om lärprocessen. Samtidigt behöver de som dokumenterar vara uppmärksamma på barnens signaler, vill de synas i dokumentationen eller inte?
All dokumentation bygger på respekt och lyhördhet för barnens signaler (Eidevald, 2015, s. 94). Märker vi att barnet inte vill bli dokumenterat så ska man enligt vår åsikt avstå. I resultatet framgår det endast i en av intervjuerna det att barnen blir
tillfrågade innan man dokumenterar. Detta skriver även Magnusson (2017, s. 49) om, barn tillfrågas sällan innan de blir fotograferade eller innan fotografierna sätts upp på väggen. Varför förskollärarna inte frågor om barnens deltagande i dokumentationen kan enligt oss bero på olika saker. Vi anser att det kan bero på att förskollärarna idag tror sig veta att barnen är vana att bli dokumenterade och att detta inte är något obekvämt för barnen utan istället något roligt. Dessa tankar har även Magnusson (2017, s. 22), trots att barn idag är vana att bli fotograferade så är det viktigt att reflektera över hur barn upplever detta. Vi kan även fråga oss vad detta skulle betyda i ett framtidsperspektiv. Hur kommer barnen själva förhålla sig till fotografi när de blir äldre? Vi kan inte heller säkert säga om de andra förskollärarna i vår studie tillfrågar barnen eller inte, för att få ett säkert svar på detta skulle vi behövt haft en intervjufråga som behandlade just detta. Men eftersom detta inte var vårt fokusområde i denna studie så lämnar vi den frågan för nu.
Det är viktigt att reflektera och tänka till en extra gång på, hur och vad man dokumenterar. Förskollärare som tar ett fotografi vet vad som hände före och efter fotografiet togs, detta kan dock tolkas annorlunda av en vårdnadshavare som ser fotografiet. Vi kopplar till Magnusson (2017, s. 37) som skriver att fotografier får olika betydelse beroende på var du ser fotografiet och vem som tittar på det. Att försöka synliggöra ett visst perspektiv kan vara komplext. Pedagogisk dokumentation är ett komplext verktyg, såväl teoretiskt som praktiskt (Lindgren, 2015, s. 29). I den socialsemiotiska teorin sägs det att människan alltid strävar efter att finna det uttryck som matchar hennes intresse och det som ger henne mening (Leijon & Lindstrand, 2012, s. 181). Därför ses en semiotisk resurs, som till exempel fotografiet, aldrig som heltäckande eftersom människor skapar sina egna tolkningar i det de ser (Leijon & Lindstrand, 2012, s. 176).
Om vi utgår från detta perspektiv kan det förstås som att alla människor ser olika saker i ett fotografi, vilket gör att försöket med att visa ett fotografi som förväntas tolkas likadant av alla är en omöjlighet. Det gör dokumentationsprocessen komplex men även intressant, eftersom detta öppnar upp för att man kan få syn på dessa
genom att tillexempel addera text. Vi kan då tala om den textuella metafunktionen som handlar om att man uttrycker texten på rätt sätt i förhållande till fotografiet (Björkvall (2009, s. 11). Resultatet visar att förskollärna använder sig av fotografier med text till, detta kan man då se som ett försök att hjälpa betraktaren att se fotografiet så som förskollärarna vill att det ska betraktas.