Åke Daun berättar i ett samtal med mig om hur det blev att han började läsa etnologi på 1960-talet:
Åke Daun (Å): Det mest intressanta är kanske att jag… när jag kom till universitetet, visste jag inte att det fanns ett ämne som heter folklivsforskning.
Jag visste inte vad folklivsforskning var, det var ett nytt ord. Men det stod i anvisningarna, när jag läste konsthistoria, som då var mitt första ämne, att det kunde vara lämpligt, om jag läste konsthistoria, att kombinera med folklivsforskning och/eller arkeologi.
Jag: Ja.
Å: För då kunde man få jobb på ett museum.
Jag: Det var väl ganska vanligt, då, eller?
Å: Jo, det var det, många blev museimän. Det var den dominerande yr-kesbanan. […] Men sen har ju etnologin blivit känd som ett ganska brett humanistiskt ämne och man väntade sig då att de, som hade läst det, hade nytta av det lite varstans, inom kultursektorn och inte minst massmedierna, som journalister, eller så. Jag läste då detta och arkeologi, tyckte jag, verkade förfärligt att sitta på huk och pensla hela dagarna – och man kanske hitta inte nånting alls.
Jag: Just det, det finns ju en risk… [skratt]
Å: Men folklivsforskningen föreställde jag mig, var folk på nåt torg eller, nåt gammalt på landsbygden förr, när det var, folk gick omkring […] eller nån som spelade positiv.
Jag: Lite gammaldags…
Å: Ja. Och det var ju trevligt förstås, när jag gick ut där på Djurgården […]3 Åke Dauns berättelse om hur han ”upptäckte” folklivsforskningen när han
3 Samtal med Åke Daun den 8/2 2010.
började läsa på universitet, liknar den av flera andra av mina samtalspart-ner och även den av flera persosamtalspart-ner som omnämns i de arkivaliska källorna.
Folklivsforskning var ofta okänd för dem innan de kom till universitetet;
de upptäckte ämnet snarare av en slump och blev sedan intresserade av det. Många folklivsforskare, som tillhör ämnets pionjärer, kom från andra discipliner till ämnet, som t.ex. från historia, språk- och litteraturveten-skapen, religionsvetenlitteraturveten-skapen, konstvetenskapen eller arkeo login. Dauns berättelse visar att folklivsforskare inte heller på 1960-talet var någon själv-klar karriärväg. Jag har låtit Åke Daun här ”inledningstala” eftersom hans steg in i etnologin inte bara var typiskt för 1960-talet, utan det var nästan det normala även under ämnets etableringsperiod i början av 1900-talet.
När började folklivsforskningen/etnologin som sådan finnas till?
Denna fråga är ganska svår att besvara. Ger man sig in ämnets historia, upptäcker man snabbt hur betydelsefull den politiska, historiska, eko-nomiska och sociala kontexten har varit och fortfarande är för ämnets gestaltning. Även tidsaspekten är mycket viktig: kampen om ämnets ve-tenskapliggörande pågick i många europeiska länder redan sedan mitten eller slutet av 1800-talet, men etableringen av folklivsforskningen som universitetsämne skedde vid olika tidpunkter, vilket skulle få betydelse för utvecklingen av de internationella relationerna. Även fokuseringen på ämnets geografiska tillämpning, som t.ex. den egna regionen, nationen el-ler ett större område (t.ex. Norden elel-ler Europa) spelade roll. I detta kapitel tecknas en historisk bakgrund till de kommande analyskapitlen. Kapitlets första del behandlar uppkomsten av folklivsforskningen och dess etable-ring som universitetsämne, medan den andra delen fokuserar skapandet av internationella samarbeten under 1920- och 30-talen, med fokus på Sverige och Tyskland. I denna del ska läsaren även få lära känna några av de huvudsakliga aktörerna som senare återkommer i analyskapitlen. De sista två delarna i detta kapitel ger en inblick i hur folklivsforskningen utvecklades i Sverige, Västtyskland och DDR under efterkrigsåren. Här presenteras också några av de aktörer som står i fokus i kapitel 5 och 6.
Den tyska historiska bakgrunden ges något större utrymme i detta kapitel för att ge den svenskspråkiga läsaren av denna bok en inblick i den tyska ämneshistorien.
1.4.1 Ett nytt ämne skapas
Wolfgang Kaschuba menar att etnologiämnets namn kan förklaras an-tingen med ett kort eller med ett långt svar. Det korta svaret kan handla om att namnet ”europeisk etnologi” i Tyskland först började användas från 1970-talet och framåt (Kaschuba 2006:20–21). Detta är intressant eftersom Sigurd Erixon, professor i nordisk och jämförande folklivsforsk-ning vid Nordiska museet i Stockholm 1934–1955 (se nedan och kap. 2.3),
redan på 1930-talet försökte lansera detta namn på disciplinen och då ofta stötte på motstånd, både hos sina inhemska och sina utländska kol-legor (Rogan 2008b). Det skulle dröja fram till 1970-talet innan Erixons namnförslag slog igenom. Kaschuba syftar med det ”korta svaret” på att ämnet i Tyskland fram till 1970-talet hette Volkskunde och fokuserade i första hand på kulturella uttryck inom de egna nationella gränserna.
Völkerkunde däremot var beteckningen för all kulturforskning om utom-europeiska folk (Kaschuba 2006:20–21). Indelningen skapades dels uti-från geografiska föreställningar och dels genom användningen av olika metoder. Så använde Völkerkunde t.ex. deltagande observation i större utsträckning som metod än vad Volkskundler brukade göra. Volkskunde dominerades fram till 1970-talet av historisk forskning som främst byggde på skriftliga, arkivaliska källor (Göttsch 2007:8). Med namnbytet till europeisk etnologi, som skedde i Tyskland från 1970-talet och framåt, ville man breda forskningsfältet. Nu skulle inte längre enbart den egna nationen studeras, utan även europeiska och transnationella processer. I samband med den ökande globaliseringen blev det aktuellt att studera kulturella processer inom internationella sammanhang i mycket större utsträckning än tidigare.
Folklivsforskningen tog egentligen sin början i människors intresse för att beskriva ”de Andra”. Här fanns intresse både bland lekmän, politiker och akademiker. Som de första beskrivningarna av ”folk” kan nämnas reserapporter, topografiska beskrivningar av landskap och dess invånare för statistiska och politiska syften och insamlingar av människors folktro, sägner och sagor (Wiegelmann/Simon 2007:101f.). Sådana beskrivningar fanns redan i antiken och har skapats ända fram till idag. Här ville man veta mer om t.ex. regionala skillnader, ekonomi, materiell och andlig kul-tur, religion och folktro. Intresset fanns inte bara i Sverige och i Tyskland, utan även i många andra delar världen. Från början definierades detta inte som ett vetenskapligt program; aktiviteten präglades av amatörforskare som inte hade genomgått en akademisk utbildning, men hade ett stort intresse för folkliv av olika slag (Kaschuba 2006:29).
Kai Detlev Sievers, professor emeritus i etnologi vid Kiels universitet, talar om framför allt två viktiga strömningar under 1800-talet, som präg-lade synen på folklivet i Tyskland: upplysningstidens förnuftstänkande som var mer samtidsorienterad och pragmatiskt och romantikens före-ställningar om en nationell ”folksjäl” (Volksgeist) som var mer historiskt inriktad (Sievers 2001:31). Upplysningstiden var dessutom påverkad av den franska revolutionens idéer om naturlagar och alla människors lika värde.
I upplysningstidens spår blev folklivsforskningen ett politiskt instrument på så sätt att den användes för att framställa topografiska beskrivningar av landskap och bruket av landskapet genom människor. Dessa
beskrivning-ar kunde de dåtida makthavbeskrivning-arna även använda för stärka den politiska makten över befolkningen, bl.a. för att få bättre kontroll och för att få in skatter. Men samtidigt ville man motverka vidskepelse (Aberglauben) och sprida rationella idéer om hur livet skulle gestaltas.
Den andra viktiga strömningen, romantiken, bör också betraktas i sin samtida politiska kontext. Genom att bygga på Johann Gottfried Herders (1744–1803) beskrivningar av folket som en ”överindividuell personlighet med kreativ begåvning” (eine überindividuelle Persönlichkeit mit schöpferischer Begabung) och hans idéer om ”folksjälen” (Volksgeist) blev folklivsforskningen ett viktigt redskap för att försöka lära sig om denna Volksgeist, olika folks ursprung, kultur och språk och regionala och nationella skillnader (Sievers 2001:36f.). Dessa tankar spreds samtidigt som föreställningar om en tysk nationalstat började växa fram. Roman-tiken präglades dessutom av en framväxande borgerlig samhällsklass som strävade efter mer inflytande och upplevde den dåvarande politiska situa-tionen som inte särskilt attraktiv. Konsekvensen blev ett tillbakablickande och att folklivsforskningen i romantikens fotspår fokuserade på historiska undersökningar och på den andliga folkkulturen (Sievers 2001:37). Exem-pel för detta är bröderna Grimms insamling av sagor och deras arbete med ordböcker över det tyska språket, som bl.a. Jacob Grimms Deutsche Mythologie (1825), Deutsche Grammatik (1819–1837), Geschichte der Deut-schen Sprache (1848) och Deutsches Wörterbuch (inledd 1852 tillsammans med brodern Wilhelm).
Medan man i Tyskland bl.a. letade i antiken och efter en ursprunglig
”germanskhet” och ”tyskhet”, går rötterna i den svenska folklivsforsk-ningen enligt Nils-Arvid Bringéus tillbaka till stormaktstiden och till Olaus Magnus’ historia om de nordiska folken och Olof Rudbecks Atlantica (Bringéus 1986:13). Runt sekelskiftet 1800 inspirerades Sverige också av romantiska strömningar från både England och Tyskland, även Herder. Föreställningar om folksjälen ledde också i Sverige till intresse för insamling av visor, sagor och sägner, något som bl.a. Erik Gustav Geijer (1783–1874) blev känd för. I brist på källmaterial om det svenska folkets historia användes gärna de isländska sagorna för att konstruera en natio-nell berättelse. Detta kritiserades av bl.a. zoologen och arkeologen Sven Nilsson (1787–1883) som i stället försökte kartlägga hur olika folkstammar tog de svenska bygderna i besittning, något som ledde den tidiga folklivs-forskningen mot en ”ras- eller stamhistoria” (Bringéus 1986:14). Diplo-maten och folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818–1889) tog upp Nilssons tankar, men gav dem en annan riktning. Så intresserade han sig mer för de levande traditionerna och samlade in material i sådana delar av Sverige som betraktades som ålderdomliga och ursprungliga, bl.a. hans hembygd Värend i Småland. Tanken var att belysa folkets
ursprung, utveckling och levnadsförhållanden (Bringéus 1986:15). Före-ställningar om ett gemensamt nationellt kulturarv, som skulle bevaras inför framtiden, ledde till att hembygdsrörelsen och museiverksamheter skapades. Här gällde det framför allt material från sådana platser i Sverige som ansågs vara relativt opåverkade av tekniska framsteg och den tidiga industrialiseringen.
Orvar Löfgren, professor emeritus i etnologi vid Lunds universitet, menar att den europeiska etnologin i grund och botten är ”ett barn av 1800-talets kulturnationalism” eftersom den byggde på tanken att varje stat inte bara skulle hållas samman av en regering eller kungamakt, utan även av ett kulturarv, ett gemensamt språk, en gemensam historia och gemen-samma traditioner (Ehn/Löfgren 1996:18–19). Etnologi blev här ett viktigt redskap för att skapa nationer. Så ger också Billy Ehn, Orvar Löfgren och Jonas Frykman talrika exempel för hur nationen Sverige ”försvenskades”
genom olika tal, ageranden och symboler i sin bok Försvenskningen av Sve-rige (1993). Ehn och Löfgren poängterar också att särskilt unga nationer,
”där man kunde känna ett kulturellt mindervärdeskomplex”, försökte med hjälp av en nationell folkkultur skapa en bättre nationell självkänsla (Ehn/Löfgren 1996:19). På så sätt blev folklivsforskningen ett nationellt präglat ämne från 1800-talet och framåt.
I Tyskland beskrivs ofta den så kallade Turnvater Jahn (”gymnastik-fader Jahn”), Friedrich Ludwig Jahn som en av de första som knöt samman idéer om etnisk och nationell gemenskap som en ”ödesgemenskap” och ett gemensamt genetiskt arv.4 Eftersom många tyskar i början av 1800-ta-let upplevde sitt hemland som osammanhängande, talade han i sin bok Tysk folkkultur (Deutsches Volksthum, 1813) om behovet av ett samarbete mellan förvaltningarna, kyrkan och borgerliga iniativ som behövdes för att ”uppfostra” folket. Han talade om en ”folklig känsla” (Volksgefühl ) som han såg bekräftat i sina talrika iakttagelser av människors bruk, seder, fester och i vardagslivet i allmänhet (Kaschuba 2006:27). Han krävde mer forskning om folklivet och mer litteratur som skulle göras tillgänglig för allmänheten för att de skulle lära sig om sitt gemensamma förflutna. Även Kaschuba talar om en ”borgerlig kulturnationalism” som en strävan efter att skapa en enhetlig nation som utgick ifrån en ny borgerlig samhällsklass under 1700-talet och framåt. Här handlade det om att Tyskland vid den tiden saknade en politisk och statlig enhet och många upplevde adeln som svag (Kaschuba 2006:27).
Jahn ger bara ett exempel på formuleringar om enheten av folk, nation och kultur. Under 1800-talet blev rösterna många som önskade en mer enhetlig och sammanhållen tysk nation. Som sagt, började nu också
4 Friedrich Ludwig Jahn (1778–1852): Han kallas för Turnvater eftersom han var en av grundarna av den tyska gymnastikrörelsen under 1800-talet.
bygdsrörelsen ta fart, den skulle få stor betydelse för folklivsforskningens utveckling både i Tyskland och i Sverige. Hembygdsrörelsen startade talrika föreningar som hade som uppgift att samla och bevara det som ansågs vara ”gamla” och ”nationellt värdefulla” kulturella gods och i dessa föreningar fanns många aktiva kvinnor och män. Det handlade både om materiella och icke-materiella kulturella uttryck. Under 1800-talets slut och 1900-talets början förstärkte industrialiseringens utbredning dessa idéer och aktiviteter. Nu ansåg många att kulturgods från jordbrukssamhället var hotade och att det var viktigt att rädda så mycket som möjligt. Det är just detta som hade stor betydelse för skapandet av museer och arkiv och för ämnets utveckling under 1900-talets första hälft (jfr Lilja 1996:36f.).
Eftersom ämnet präglades starkt av amatörforskare som begav sig ut i samhällena för att samla in och bevara kulturella uttryck, blev en viktig uppgift för folklivsforskarna under 1900-talets början att vetenskapliggöra ämnet och befästa det som en akademisk disciplin. Så ämnet var inte alls självklart som universitetsämne som exempelvis naturvetenskaperna, medicin eller juridik, utan fick kämpa för erkännandet inom akademin.
Ända fram till 1930-talet bedrevs akademiska studier inom ämnet, för det mesta under paraply av andra discipliner, som historia eller filologi. Så kom också de flesta av de första professorerna från dessa ämnen. Denna bok fokuserar händelserna under 1930-talet eftersom det var just då äm-net började etablera sig på allvar som akademisk disciplin i Sverige och i Tyskland. De internationella relationerna var här mycket betydelsefulla.
Även naziregimens stora intresse för disciplinen skulle spela en viktig roll i etableringen av folklivsforskningen vid tyska universitet.
I den senaste tyska ämneshistoriska forskningen lyfts första världs-krigets slut och året 1918 fram som mer betydelsefulla för den tyska folklivsforskningen än åren 1933 eller 1945, eftersom ämnet före 1918 uppfattas som mer odefinierat och öppet och mindre etnocentriskt och nationalistiskt präglat än vad det skulle bli efter 1933 (Schmoll 2009:38).
Även den tyske etnologen Utz Jeggle (1941–2009) menar att man kan vara ”överraskad” vilken underordnad roll ”nationalistiska fantasier”
egentligen spelade i den tyska folklivsforskningen i början av 1900-ta-let (Jeggle 2001:54–55). Så var nationalistiskt färgade teman bara några bland många andra och de dominerade inte forskningen. Men efter första världskrigets slut och efter fredsfördraget i Versaille ökade känslan av en
”nationell egenart” markant i Tyskland. Folklivsforskningen sågs som ett utmärkt redskap för att mejsla fram denna nationella egenart. ”Polyfo-nin av en icke målinriktad nyfikenhet gavs upp till förmån av intresse för det kulturellt egna i en akt av självförpliktagande”, skriver den tyske
etnologen Friedemann Schmoll.5 Han menar att det uppstod en synkro-nisation av vetenskap och samhälle med nytta för båda. Så förväntade det tyska samhället av folklivsforskningen kunskap om sig själv, medan det då icke akademiskt etablerade lilla ämnet hoppades på möjligheter att övervinna amatörstadiet och vetenskapligt erkännande (Schmoll 2009:38–39). Han beskriver 1920-talets folklivsforskning som liggande på handbok- och encyklopedistadiet och som höll på att ”ordna sitt fält”
(Schmoll 2009:39). Ämnet började etablera sig i Tyskland i de tidigare nämnda föreningarna och genom några större insamlings- och kartlägg-ningsprojekt. Så grundades 1904 en paraply organisation för många av Tysklands hembygds- och folklivsforskningsföreningar, ”Förbundet av tyska föreningar för folklivsforskning” (Verband deutscher Vereine für Volkskunde, VDV), med ordförande John Meier 1911–1948 (se kap. 1.4.2).
Förbundet organiserade även en del större projekt, som t.ex. den etno-logiska bibliografin (Volkskundliche Bibliographie) som skulle samla alla publikationer inom ämnet i Tyskland och i utlandet. Andra stora projekt, som precis som bibliografin finansierades av det tyska Vetenskapsrådet (då kallad Notgemeinschaft der deutschen Wissenschaft, senare Deutsche Forschungsgemeinschaft, DFG), var under 1920-talet ”en uppslagsbok över tysk vidskepelse” (Handwörterbuch des deutschen Aberglaubens, 1927) och från 1928 och framåt arbetet med stora frågelistor över hela Tyskland, som slutligen skulle leda till etableringen av atlasen över tysk folkkultur (Atlas der deutschen Volkskunde, ADV). Särskilt inom den kulturgeogra-fiska folklivsforskningen sågs Tyskland som en förebild och ansågs ha kommit mycket längre än andra nationer (Bringéus 1986:41). Förutom Tysklands mångåriga vetenskapstraditioner inom humaniora med en stark positivistisk inriktning var det också dessa stora projekt, i synnerhet ADV, som inspirerade svenska folklivsforskare till samarbete med tyska kollegor. Jag ger exempel på detta i analyskapitlena.
I Tyskland inrättades den första professuren specifikt för Volkskunde 1936 vid Friedrich-Wilhelms-universitetet (idag Humboldt-Universität) i Berlin med Adolf Spamer som innehavare (Scholze-Irrlitz 2009:114; se kap. 1.4.4).6 Medan folklivsforskningen i Tyskland fram till början av 1930-talet för det mesta var kopplad till andra akademiska discipliner som t.ex. germanistik, hade disciplinen i Sverige redan under 1920-ta-let utvecklats till ett självständigt ämne. Detta skulle få betydelse för de
5 Tyskt original: ”Die Polyphonie zweckfreier Neugier wurde damit in einem Akt der Selbst-verpflichtung auf eine Kunde des kulturell Eigenen aufgegeben.” (Schmoll 2009:38).
6 Det fanns redan tidigare professurer inom ämnet, men dessa var kopplade till andra disci-pliner som bl.a. Germanistik. Så erhöll t.ex. Otto Lauffer (1874–1949) redan 1923 en första professur i Volkskunde vid Hamburgs universitet, men denna var kopplad till tyskämnet (se bl.a. Besenfelder 2002:32).
svensk-tyska relationerna och för det internationella samarbetet i Europa.
I Sverige fanns den 1919 instiftade hallwyllska professuren vid Nordiska museet, som först innehades av Nils Lithberg (1883–1934) och därefter av Sigurd Erixon. Erixon skulle spela en viktig roll också i de internatio-nella kontakterna. Professuren donerades av grevinna Wilhelmina von Hallwyl (1844–1930) och hennes make Walther von Hallwyl (1839–1921).
Greve Walther von Hallwyl härstammade från en adelssläkt i Schweiz som tillhörde slottet Hallwyl i den tyskspråkiga delen, något som skulle få betydelse för professurens utformning och innehåll (Rehnberg 1993:11).
Nils Lithberg, som också var verksam som arkeolog och hade disputerat med en arkeologisk avhandling, hade hjälpt paret von Hallwyl med ut-grävningar och katalogisering av arkivmaterial på deras slott i Schweiz.
Men med tiden blev Lithberg alltmer upptagen av sitt arbete vid Nordiska museet, vilket bekymrade grevinnan. I slutet av första världskriget kom då idén att instifta en professur vid Nordiska museet med Lithberg som första innehavare (Rehnberg 1993:16–19). Det skulle gynna både museet och von Hallwyls. Professuren instiftades i september 1918 och tillsattes därefter med Nils Lithberg. Intressant att nämna är att i gåvobrevet står att ”befattningen benämnes professur i nordisk och jämförande folklivs-forskning” och att professorn skulle bedriva vetenskaplig forskning ”inom nordisk och jämförande folklivsforskning, omfattande såväl allmogens som öfvriga samhällsklassers odling” (Rehnberg 1993:35–36). Redan i gå-vobrevet riktades ämnets forskning inte bara mot Sverige utan även mot Norden och hela Europa. Detta skulle få betydelse även för utvecklingen av de svensk-tyska relationerna några år senare.
1925 ansökte intendenten vid Nordiska museet, fil.kand. Sigurd Erixon, hos Kungliga Majestät om dispens för att avlägga sin fil.lic.-examen i nordisk etnologi vid Uppsala universitet. Vid den tiden fanns i Uppsala ingen examensrätt för ämnet. Erixon argumenterade för examensrätten med ämnets vetenskapliga såsom nationella betydelse. Ämnet var enligt honom så pass omfattande och det avgränsade sig tydligt mot andra äm-nen, så att det vore berättigat att elevera det till examensämne (Bringéus 2009:80). Hans ansökan beviljades och examensrätt infördes i Uppsala för både folkminnesforskning och nordisk etnologi. I Lund fanns exa-mensrätten för folkminnesforskning redan sedan 1913 med Carl Wilhelm von Sydow som examinator. Göteborg erhöll examensrätt för folkmin-nesforskning 1927 och Stockholm 1932 (Bringéus 2009). Men Uppsala skulle få sin första professur först 1947 och Lund 1940. Intressant för min studie är diskussionerna om ämnets innehåll och namn eftersom detta skulle få betydelse för de svensk-tyska relationerna under 1930-talet och framåt. Viktigt är här debatterna om folkminnesforskningens betydelse i relation till folklivsforskningen. Eftersom den hallwylska professuren
redan från början var knuten till paret von Hallwyls egna samlingar och till Nordiska museet, lades en tyngdpunkt på den materiella kulturen, även om utforskning av denna inte uttryckligen framhävs i det tidigare omnämnda gåvobrevet. Men p.g.a. kopplingen till fysiska samlingar och en fysisk miljö kom professuren att domineras av studier av det materiella.
Nils-Arvid Bringéus visar att examensrätten i Stockholm dröjde gan-ska länge eftersom man där inte var överens om ämnets beteckning och innehåll (Bringéus 2009). Nils Lithberg förespråkade en helhetsyn på
Nils-Arvid Bringéus visar att examensrätten i Stockholm dröjde gan-ska länge eftersom man där inte var överens om ämnets beteckning och innehåll (Bringéus 2009). Nils Lithberg förespråkade en helhetsyn på