Ett tema som varit återkommande i detta kapitel är den upplevda otydlighet som följer med etnologiämnet, vad den kan tänkas stamma ur och hur den tar sig uttryck i mötet med andra. I föregående kapitel berättade bland an-dra Lisa om att etnologins otydlighet var en av de egenskaper som lockade henne till ämnet. Den vaga, spretande och breda ansatsen tillät experimen-terande och öppenhet för alternativa tolkningar av det förgivet tagna. Detta betraktade Lisa som såväl en stor frihet som en förbannelse. Vagheten gör att många orienteringar känns som att de borde vara möjliga, men den pe-kar mot få självklara alternativ. Med investeringen i det hemlika förhållandet har för det flesta även följt ambivalenta känslor. Att komma i linje med äm-net har givit bekräftelse av den egna förmågan, skänkt betydelse till person-liga erfarenheter och bidragit till upplevelsen av att vara orienterad i relation
till uppförandet av kunskap. Simultant bidrar investeringen till att begränsa vilken framåtriktning som upplevs som möjlig. Att ut bildningen inte på ett självklart vis leder till ett yrke eller har förberett meddelarna inför arbets-livet gör att investeringen uppfattas som osäker, även om den för samtliga gett avkastning i en eller annan form. Trots att meddelarna har varit med-vetna om den ibland diffusa länken mellan utbildning och yrkes liv redan vid studiestarten uppstår spänningar mellan den oklara framåtriktning etnologi erbjuder och det självklara antagandet om att studier skall vara ett trappsteg på vägen till arbete (jfr Ambjörnsson & Jönsson 2010:7f;10).
Den klibbande vagheten och uppförandet av avstånd till trots finns for-mer av närhet kvar. För vissa av meddelare – som André – finns det ingen tvekan inför att kalla sig etnolog eller att benämna sitt arbete som etnolo-giskt. Genom liknande praktiker, frågor eller komponenter kan arbetet associeras nära med ämnet. Att få kalla sig etnolog, att vara etnolog, är en form av positiv identifikation som levnadsberättelsen kan orienteras utifrån. Den linje som kan dras genom etnologistudierna fram till nutid framstår som krokigare i andra berättelser – som hos museichefen Maria.
Marias intresse för etnologi väcktes efter att hon lite på måfå bläddrat igenom en kurskatalog någon gång under 1990-talets första hälft. Efter att ha börjat studera blev hon, som hon uttrycker det, ”helt såld”. För att kunna fortsätta engagera sig i den typ av frågor och undersökningsformer som fångat hennes intresse under studietiden ville hon efter examen börja arbeta med samtidsdokumentation på museum. För att försörja sig fortsatte hon att på samma vis som under studierna att ”lulla runt med småjobb” inom tjänstesektorn medan hon skrev till ett flertal museer med förfrågan om en praktikplats. Maria beskriver det som att hon var orolig för att hennes exa-men skulle ”bli för gammal” om hon inte snabbt kunde hitta en tjänst.
Efter en tid hörde ett museum av sig med en förfrågan om hon var intresserad av en praktikplats som mögelsanerare. Så fort Maria hört med-delandet ringde hon tillbaka för att boka ett möte och när hon några dagar senare kom på intervju fick hon veta att en annan presumtiv kandidat hade hört av sig någon timme efter henne och att hen sannolikt fått tjänsten om Maria inte varit snabbare på telefonen. ”Det är ju tillfälligheter hela tiden!” sammanfattar hon sin väg in i museibranschen, där hon således spenderade sina första sex månader med att sanera mögel.
Perioden som mögelsanerare följdes upp av en period med kortare projekt anställningar, där Maria delvis var tvungen att själv söka medel från stiftelser och samarbetspartners för att finansiera sin lön. Under den-na period började hon arbeta i det hon kallar ”produktionsledet”, vilket innefattade museisamlingar, insamling av material och utställning. Detta betraktade Maria som de delar av de museala arbetsuppgifterna hon när-mast associerade till utbildningen. Övertalighet och dålig ekonomi gjorde
dock att den eftersträvade samtidsdokumentation skedde högst sporadiskt. ”Det fanns inte pengar till nånting” minns hon. Trots detta fick Maria efter några år av osäkra anställningsformer en fast tjänst på museet där hon prakti-serat och fortsatte som intendent sitt arbete i ”produktionsledet”, om än med en ökad mängd administrativa arbetsuppgifter. Efter att ytterligare några år passerat och Maria börjat känna sig frustrerad över att det ”inte hände nåt”, erbjöds hon att ta över positionen som chef för verksamheten – vilket hon beskriver som ytterligare ett fall av ”att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle”.
När vi träffades hade Maria varit museichef längre än de sex-sju år det tog henne att avancera från mögelsanerare till en ledningsposition. På min fråga om huruvida hon upplevde att hennes utbildning hade något direkt inflytande i hennes dagliga arbete blev hennes svar tvekande. I dagsläget hade hon lite att göra med museets produktionsled. Istället kretsade hennes arbete främst kring att leda och utveckla verksamheten på ett strategiskt plan samt att sköta alla de administrativa plikter som chefskapet medförde. Detta gjorde henne lite fundersam kring att delta i studien, då hon till vardags inte satte händerna i de dokumenterande och insamlande arbetsmoment hon förknippade med etnologi.
Maria ser dock en koppling till ämnet genom sitt intresse för arbetar-kultur och ett ”humanistiskt perspektiv”, som hon menar varit en bra grund för den riktning hon försökt föra museet i. På så vis tänker hon att närhet till ämnet ändå uppförs genom ideal och intresseområden, om än inte genom praktik. Till detta kan läggas att även om ämnet upplevs som något avlägset i både tid och daglig handling så har det varit en avgörande komponent för hur Marias väg genom liv och arbete kommit samman. Att studera etnologi var något som fick henne att orientera sig mot vissa frågor och sätt att arbeta. Den enda platsen som hon upplevde att det fanns utrymme för henne att göra det var museet. Likt flera av meddelarna beskriver hon, trots vad som i efterhand framstår som en karriärmässig framgångssaga, museibranschen som snårig att ta sig fram i. Hon menar att det fått henne att ta vara på de tillfällen som bjudits, inte minst på grund av att familjelivet gjort det svårt att söka sig till andra platser i landet.
Berättelsen om Marias väg från utbildning till arbete visar att de asso-ciativa banor som knyter meddelarnas tillvaro i samtiden till den tid då de var etnologistudenter kan ta sig många former. I hennes fall gav etnologi en gång riktning, men idag gör den sig sällan påmind. Lika mycket som etno-logi kan vara en närvarande samtalspartner och etnolog en upplevd identitet som åberopas, kan ämnet vara en tyst byggsten i uppförandet av vägen fram-åt. Även om den varit avgörande för vilka linjer som följts och vilka stigar som tagits är den idag placerad i det förflutna med litet direkt inflytande i de dagliga göromålen.
För att ta ett kollektivt grepp kring meddelarnas relationer till ämnet tycks mig därför identitet vara ett otympligt begrepp, då det signalerar såväl den självupplevda känslan av tillhörighet som möjligheten att uti-från pekas ut som tillhörande (jfr Pripp 2005:73f; Svensson 1997:42). För att istället in rymma de oväntade och stundom otydliga associationsbanor som finns mellan meddelare och ämne kommer jag istället låna ytterli gare ett begrepp från Haraway (1992) – affinitet. I dagligt tal denoterar affinitet ett icke- genetiskt släktskap, exempelvis genom ingifte. Haraways sätt att använda begreppet åkallar dessutom hur det inom kemi används för att beskriva dragnings kraften som får olika ämnen att reagera med varandra (Lloyd 2005:156). Genom gemensamma orienteringar eller erfarenheter kan olika mer eller mindre hållbara affinitetsgemenskaper artikuleras (Ahmed 2006a:83f; Haraway 1992). Etnologi är en av många komponenter som följer meddelarna genom livet och för flera framhålls annat tydligare när det kom-mer till att presentera och tala om sig själva – som chefsrollen i Marias fall. Då identifikation endast är en av de olika sorters associativa banor som knyts mellan meddelarna och ämnet, blir affinitet ett begrepp som kan omfatta fler dragningskrafter dem emellan. Affinitet betonar det relationella och ömse-sidigt formande, vilket förändrar förståelsen av såväl meddelare som ämne beroende på vilka situationer som fixeras analytiskt.
I det följande kapitlet belyses hur meddelarna sökt sig fram på arbets-marknaden och ”det etnologiska” spåras för att vidare nyansera relationen mellan dem och ämnet. Likt Marias väg från mögelsanerande praktikant till museichef kan dessa sammanlänkningar ske på oväntade vis. För att artikulera olika former av uppstående relationer kommer jag fortsättnings-vis använda mig av begreppet affinitet för att fortsättnings-visa på att sätten att relatera är multipla, men besläktade. Olika former av affinitetsband riktar med delarna i linje med ämnet och med varandra, men bidrar samtidigt till upplevda spänningar mellan den institutionella och den ”egna” etnologin.
I den gängse bilden av hur en livslinje vecklar ut sig, följer efter studierna inträdet i yrkeslivet (jfr Ambjörnsson & Jönsson 2010:11). Den terräng som måste navigeras på vägen mot arbete och som det här kapitlet kommer att behandla benämns i dagligt tal som arbetsmarknad. Om ett relativt sett litet ämne som etnologi kan förstås som mångfacetterat, spretande och flerfaldigt måste även det samhällsomfattande begreppet ”arbetsmarknad” förstås som mer än singulärt och enhetligt. Trots att det i detta kapitel kommer att talas om arbetsmarknaden rör det sig inte om en enskild och tydligt avgränsad plats (jfr MacKenzie 2009:182). Sociologen Bengt Furåker (2005:13f) menar att den likt andra marknader kan förstås som en form av återkommande handel med en viss slags vara – i detta fall arbetskraft. Med andra ord upp-förs arbetsmarknader genom upprepat handlande och bakom varje transak-tion finns betingande komponenter, så som färdigheter, upplevda behov och materiella tillgångar (jfr Mol 2002:32f). För att ett pris skall kunna förhandlas och ett utbyte komma till stånd måste även handelsvarorna åtminstone till-fälligt göras tydliga och explicita (Callon 1999:183; Mol 2008b:18). Den som önskar sälja sin arbetskraft förväntar sig tydliga besked om vilken form av betalning som kan emotses – majoriteten av arbetstagare är trots allt beroen-de av att dra in en lön för att klara sitt uppehälle (Furåker 2005:19). Samtidigt måste densamme kunna uppföra sig själv och sina färdigheter på ett sätt som motsvarar arbetsköparens förväntningar.
Det arbetstagaren för till bordet är sin kapacitet för arbete och en för-måga att skapa någon form av värde, om än inte nödvändigtvis ekonomiskt sådant (Furåker 2005:15). Då detta inte är en handelsvara i fysisk mening, utan en potential för värdeskapande, är arbetets marknader framtids orienterade och därmed präglade av förväntan. För såväl köpare som säljare av arbets-kraft skall en rad olika potentialer vägas mot varandra, som potentialen för ekonomisk vinning, för lojalitet eller för självförverkligande (Mäkinen 2016:73;77). Då det potentiella per definition är något som ännu inte ”är här” tenderar dess betydelse bli flexibel och mångtydig.
I det här kapitlet undersöks hur meddelarna på olika vis navigerat bland arbetsmarknader samt hur deras tidigare utbildningsinvestering kommit att forma deras väg. Detta berör meddelarnas hantering av den upplevda vag-heten som omgett deras egna färdigheter såväl som potentiella ingångar i arbetslivet, men även hur affinitetband knutits mellan arbetsliv och studier.
Till skillnad från studietiden – vilken i regel har en tydlig början och ett tydligt slut – är orienteringen mellan de potentiella transaktioner som ut-gör arbets marknaden något återkommande och pågående. Att ta ut riktning bland arbetsmarknader är en kontinuerlig avvägning mellan att identifiera möjliga och önskvärda arbetsplatser, den egna upplevda färdigheten samt tilltänkta arbetsgivares intresse för densamma.