ett flick-gen

& det gurleska, gotiska & kusliga i Pretty

Little Liars

ANNA NYGreN

Ett Flick-geni är inte (bara) en Duktig Flicka. Hon är en allting över- skridande varelse. Hon tar sig in i allt. I hus såväl som i relationer. I datasystem såväl som psyken. Ett Flick-geni har oanade Krafter. Men hon utsätts också för helt otroliga saker. Hon går aldrig säker. Hon är en fara för det rådande systemet och därför måste hon straffas och tystas. Hon måste hamna i en ond spiral för annars riskerar hon att ta över världen. Hon riskerar att ta hand om sig själv, att må bra. För det allra farligaste är ett Flick-geni som når sin fulla potential. Därför måste Flick-geniernas makt användas mot dem själva, inåt, destruktivt.

Jag kollar på serien Pretty Little Liars (PLL 2010–2017). Det är det bästa jag någonsin sett. För den sätter fingret exakt på hur det är att vara Flicka. Och känslan av I’m a genius and nobody cares (yttrat av Chanel Number 5 i Scream Queens, men lika aktuellt här).

Det är serien om Alison, försvunnen från den pittoreska staden Rosewood, och hennes vänner Aria, Spencer, Hanna och Emily, som försöker hantera detta. Att hantera sorgen och chocken är en sak. Men så börjar de få meddelanden från A. A känner till alla deras hemlighe- ter. Hemligheter som de håller för sig själva för att inte förstöra det pittoreska och hemtrevliga. A skrapar på ytan och så öppnas en värld av utpressning, kidnappning, flykt, förföljelse, lögner, tid, ångest, äckel, kärlek, hat, gränslöshet.

Det här är en text om hur jag läser PLL som en perfekt bild av Flickskapet.

1

PLL är Det Gurleska. Det gurleska är en estetik som samtidigt blir

en etik. Det gurleska är en burlesk och grotesk version av the Girl. Som estetik innefattar det flickiga SAKER. Så som dockor och spel- dosor, tylltyger och ponnyhästar, rosa och glitter. Men detta på ett sätt som överdriver allt som kan innefattas i det. En gränslöshet som gör det flickiga skrämmande. Dockor som får sina huvuden avhuggna. Sönderrivna glitterstrumpor. PLL är gurlesk tack vare estetiken. Här finns dockorna. De finns i Arias konst, i hennes foton. De finns i Alisons rum. ALISONS RUM har blivit ett mausoleum, det har spa- rats och återskapats. Det är i SAKERNA som Alison lever vidare (till dess hon återvänder från de döda). Det gurleska finns i kläderna. The Little Liars är en grupp extremt trendkänsliga och ytliga Tjejer. Med YTA menar jag en ytterst positiv grej. Jag älskar att de har groteskt mycket kläder. Kläderna gör personerna. Det är genom sina grejer, ibland snattade från den lokala gallerian, som Flickorna blir Personer. Som etik innefattar det gurleska en omfamning av det tjejiga, av det överdrivna, det vackra som gått över gränsen till äckel, en hyllning av vänskapen som alldeles livsfarlig och uppslukande. Det är det gränslösa, det obegränsade, det är en Flick-Kraft, en Flick-Makt, en

Girl Power som råkar äta upp allt i dess väg. PLL är gurlesk tack vare

etiken. Alison, som död och som levande, styr sitt girl pack med mani- pulation och känslosam känslokyla. Mona Vanderwaal, mobboffret som förvandlas till queen, drivs av sin galna hämnd, utan gränser. Hon älskar att hata och hatar att älska. Hon kan göra vad som helst. CeCe Drake, en annan av Alis vänner, är lika nära Ali som hon är nära sig själv. I PLL finns bara gränslös vänskap. Och den är extremt farlig.

2

Det gotiska handlar om Starka Känslor. Skräcken och det skräck- fyllda, romantiska och förr-i-tiden-aktiga, drömmigt mörkt och läs- kigt, terror och horror. PLL är gotiskt tack vare Skräcken. Det brinner (bokstavligt metaforiskt), och elden förstör. Den grövsta hemligheten är den att Ali with friends en gång gjort grannflickan Jenna blind genom en brand. Det finns Äckel och Kroppar i PLL och ingen är säker. Alla kan skadas. De flesta kan dö. Där finns blod. Man kan bli instängd. Man kan bli förföljd. Det stalkiga i PLL är extremt. Det kan inte vara värre. Det finns en big sister who sees u, och ser mer än

du själv ser, som ser det allra innersta. Det omedvetna som skräm- mer. En Flicka är alltid utsatt för risken att avslöjas. För hon tvingas alltid bygga ett skal. För att överleva. För att vara Flicka, i Rosewood och i övrigt, är att kämpa för sin överlevnad. Alltid i fara. Det gotiska i PLL varierar över säsongerna. Där de första är mer realist-thriller blir säsong fyra en orgie i magisk skräck. Här finns freakshows och Halloween, här finns spökena i grannstaden Ravenswood, här finns de synska barnen och tanterna. Skräcken i PLL ligger i hur sakerna blir voodoo-objekt. En Flicka kan inte skiljas från sina saker. Hon kan inte skiljas från sina vänner. Hon dras tillbaka. Hennes hela identitet sätts på spel. Alla lager av skydd skalas av och kvar finns bara Starka Känslor.

3

Flick-genier är Mad Women. De börjar knarka för att klara pressen på prestation. De råkar hamna i situationer där de aldrig kan säga sanningen. För sanningen skulle göra för mycket skada. Sanningen är den största hemligheten. De blir därför inlagda på psyket. Psyket heter Radley Sanitarium. Det är en gotisk byggnad. Den är fylld av lönngångar och avspärrade avdelningar. Där lever spöken och minnen. Tiden kan aldrig bli Frisk på Radley. Friskheten är ett våldsamt över- grepp på Flickan. Inspärrade Flick-genier är: Spencer, Mona, CeCe, Mary, Alison med flera. De måste spärras in när de kommer för nära sanningen. De måste spärras in för att inte vara en fara för sig själv och för andra. För de är Farliga. Det Farliga måste tyglas. Jag vet det. Det är så det känns att vara Flicka.

4

PLL är Female Friendship. Det finns inget annat är vänskapen. Alla

dras in i vänskapens nät. En vänskap är inget annat än hat som gått snett (THIS FRIENDSHIP IS TOXIC). Vänskapen tar över identi- teten. Det är i vänskapen som styrkan finns. Men också svagheten. Det är i svagheten som styrkan finns. PLL är en skildring av den mest smärtsamma vänskapen. Jag älskar PLL för att den handlar om den här destruktiva relationen. Den här symbiosen. Den här vänskapen som äter upp en. Jag känner igen den. Det är så det känns att vara Flicka.

Ibland blir PLL Det Lesbiska. Vänskapen/Kärleken är ett konti- nuum, ett spektrum. Det övergår sömlöst i varandra. Först är det Em,

hon kommer ut mycket klassiskt. Hon är den uttalat lesbiska. Men det finns så mycket mer. Ali är ibland lesbisk. Mest med Em, men sen också med CeCe, hennes bästis som är så nära, som sen visar sig vara hennes syster Charles/Charlie/Charlotte, som sen visar sig vara hennes kusin, som sen… Jenna blir lesbisk i och med Alis barndomsvän Shana, som först anlitas av Ali för att infiltrera Jennas liv, men sen drabbas av kärleken. Kärleken, särskilt den Lesbiska, får allianser att rämnas och omdefinieras. Jag älskar PLL för att den är Lesbisk. I hur den gör vänskapen till kärlek. Jag kan se att det finns en klyschighet i det uttalandet, men det finns något ytterst älskvärt i det gömda.

Såklart finns i PLL också Pojkvänner och Pappor. Jag älskar att dessa fungerar som mellanlägg. Alla män är vid något tillfälle miss- tänkta mördare och gärningsmän. De är aldrig att lita på. De är från- varande. När de sedan blir pålitliga blir de tråkiga. En Flicka riskerar alltid att gå över gränsen till Ondskan. Hon är gränslös. En pojke kan aldrig vara annat än antingen eller. Han är inte så kul. Det enda som blir kul på temat, är hur Flickorna relaterar till pojkarna. Spencer äls- kar ju Toby. Det är smärtsamt och relevant när Toby visar riktigt våldsamma sidor, på ett vardagligt sätt, men också på ett infiltrerande vis, han blir efter hand Lagen, en polis, och kärleken ställs mot sam- hället. Aria älskar Ezra, fastän det är pedofilvarning och maktojäm- likt, fastän han är en lögnare av rang.

Jag kan stå ut med pojkarna för att de behövs för att skildra Slampigheten. PLL är så älskvärd för att den visar Flickor som inte är Fina. Och som brottas med det. Men aldrig döms. I princip alla Flickor i serien kan inte hålla sig trogna sina relationspersoner. De råkar ligga runt. Ett Flick-geni är en slampig flicka som känner skam men står för skammen.

PLL är Mammorna. Störst plats får Hannas mamma Ashley, hon är

älskvärd på grund av slampig plus vad hon är beredd att göra. Hon skulle göra allt för Hanna. Till exempel ligga med poliser, stjäla pengar, hamna i fängelse. Mammorna i PLL fungerar som speglingar av döttrarna. Generationerna har blivit omvända.

5

Ett Flick-geni är inte alltid född Flicka. Transtemat i PLL är en grundsten som aldrig blir ett problem. Alisons ”bror” Charlie, bedöms som crazy på grund av Flicka, spärras in på Radley. Charlie göms undan från familjen. Det transfoba är det som sätter igång hela hand-

lingen. Flickan som inte får vara Flicka gör hela storyn möjlig. Men

PLL är ingen transhistoria. Charles blir bara Charlotte. Punkt. Det är

en ytlig transformation. Det gör aldrig ont. Det är bara fakta. Det är Yta när det är som djupast.

6

PLL är Det Kusliga – det välbekanta men ändå inte. Flickorna kidnap-

pas i säsong fem av A och förs till Bunkern. Bunkern är en plats där en Crazy Girl byggt upp kopior av flickornas rum, deras sammanhang. Det är, på ett ytterst konkret vis, välbekant men främmande. I säsong sex får Maskerna och Tvillingarna samma roll. Döda personer blir levande. A. A är det kusliga personifierat. A är Alison, är Shana, är Jenna, är CeCe. A är alla. Och i och med att A byter person, händer detta att historien hela tiden skrivs om, att de aldrig blir av med tiden, tiden som fälla. Det blir en klump av tid. En Flicka kan aldrig bli av med sin tid. Som vuxen kan hon alltid råka bli ett barn igen.

PLL är sina intelligenta och ointelligenta intertexter. De kollar på film noir. Och denna kulturkonsumtion smittar verkligheten.

Dessutom är alltihop en form av rewrite av Twin Peaks, the queen series av Kusligt. Dessa andra texter och bilder vävs in i PLL och skapar trå- dar av igenkänning. Som bryts i det främmande. Det klichéartade rinner lätt genom strupen. Att vara Flicka är ju att vara en Flicka. Att följa ett mönster och skapa sig i skarvarna. Att läcka ut ur det blanka.

7

PLL är Flick-genialisk på grund av THIS FRIENDSHIP IS TOXIC –

Alis mamma beskriver den så. Den är Toxic eftersom they borrow each

others’ identities. PLL handlar om att vara Flicka. Flicka utan identitet,

Flicka på lånad tid. Det är ju så det är att vara Flicka. Och eftersom

PLL beskriver det med sådan kuslig pricksäkerhet, är den en geni-vän.

Den bästa vän jag har. En alldeles giftig en. Anna Nygren

rikke Andreassen

Mediated Kinship. Gender, Race and Sexuality in Donor Families

routledge 2019

Under de senaste decennierna har nya reproduktiva teknologier och en mer liberal lagstiftning gjort det möjligt för allt fler individer och grupper att reproducera sig. Vad inne- bär det för vår syn på familj och släktskap? På vilka sätt utmanar de nya familjekon- stellationerna heteronormativa strukturer och kärnfamiljens hegemoniska position? Frågor som dessa bildar utgångs punkten för Rikke Andreassen som i sin senaste bok studerar hur nya medieteknologier, i synnerhet sociala medier som Facebook, har underlättat skapandet av nya former av släktskap bland kvinnor som får barn genom donatorsförfarande, utan inbland- ning av män. Studien bygger på deltagande observation i en Facebookgrupp som sam- lar personer som fått barn eller överväger reproduktion genom donatorsförfarande, och Andreassen intresserar sig särskilt för lesbiska och solomammor. Hon har också gjort intervjuer med medlemmar i gruppen och analyserat annat medie material (sper- mabankernas webbsidor och reklam samt brittiska nyhetsartiklar och dokumentärer om donatorsfamiljer). Studien fokuserar på Danmark, men som Andreassen visar har landet genom sin liberala lagstift- ning kring reproduktiva teknologier blivit centrum för en internationell fertilitetsin- dustri. Trådarna från de danska donato- rerna sträcker sig därför ut ur Danmark,

framförallt till övriga Skandinavien, men också till andra, främst europeiska, länder.

Andreassen beskriver hur hon från bör- jan hade en optimistisk syn på donators- familjerna och de band de skapade mellan sig, eftersom hon såg dem som alternativ till kärnfamiljsidealet som utmanade det. Men genom forskningsprocessen upp- täckte hon att de nya familjekonstellatio- nerna inte bara utmanade kärnfamiljen utan också upprätthöll idealet om den. Dessutom reproducerade de nya familje- konstellationerna andra maktordningar och normer, såsom heteronormativitet, kulturella ideal om den goda modern och vithetens hegemoni.

En viktig funktion som Facebook- gruppen fyller är att möjliggöra kontakt mellan föräldrar till barn med samma donator. Dessa så kallade donatorsys- kon bildar länkar i nya familjekonstel- lationer som inte sällan skapar egna Facebookgrupper där de delar fotogra- fier och berättelser från vardagen, men det händer också att familjerna träffas i verkliga livet. För solomammorna blir donatorsyskon ett sätt att skapa en familj som påminner om den ideala familjen, det vill säga en större familj med syskon. För de lesbiska mammorna kan donatorsyskon i stället uppfattas som ett hot, eftersom de betonar biologin som central för släkt- skap. De lesbiska mammorna har ofta lagt fokus på att visa att biologin inte spelar någon roll för föräldraskapet och tenderar att vara mindre intresserade både av att spåra donatorn och av att etablera kontakt med donatorsyskon. Andreassen menar emellertid att både solomammorna och de

lesbiska mammorna förhåller sig till kärn- familjen som norm och att närmandet till eller avståndstagandet från donatorsyskon blir ett led i denna förhandling.

Enligt Andreassen visar de lesbiska mammornas strävan att framhäva den egna familjen som tillräcklig att tvåsam- hets- och kärnfamiljsnormer tycks vara viktigare än heterosexualitet. Men hon lyf- ter också fram att det kan vara ett sätt att normalisera den egna familjen i ett sam- hälle som fortfarande präglas av homofobi. Även solomammorna, vars familjer också är marginaliserade i mainstreamsamhället, har strategier för att normalisera den egna familjen, till exempel fantasin om fadern. I Facebookgruppen råder konsensus om att öppna donatorer, vilket gör det möjligt för barnet att kontakta donatorn senare i livet, är det bästa för barn till solomam- mor, medan det inte anses viktigt för donatorbarn som föds inom ramen för en heterosexuell relation, eftersom där redan finns en fader. Många av solomammorna drömmer om att kunna ge sina barn en far samtidigt som de säger sig vara nöjda med att leva ensamma. I detta resonemang aktiveras både heteronormativitet och kul- turella ideal om den goda modern som sät- ter barnets bästa främst. Andreassen läser också idén om faderns centrala position i ljuset av skandinavisk jämställdhetspolitik som länge betonat fäders aktiva roll.

I ett intressant kapitel om ras och reproduktion visar Andreassen hur vit- het på olika sätt reproduceras som norm i diskurserna kring donatorsfamiljer. De intervjuade mammorna verbaliserar aldrig sitt val av vit sperma, utan talar i stället

om valet i termer av att de vill ha ett barn som liknar dem själva. På så vis passerar vithet obemärkt förbi som något det ald- rig talas om. Andreassen knyter detta till den nordiska traditionen att undvika att verbalisera ras, något som gör det möj- ligt för rasistiska strukturer att fortsätta reproduceras. Medan ras inte diskuteras av mammorna betonar både spermaban- kernas marknadsföring och de mediala diskurserna i Storbritannien nationen Danmark på ett sätt som förstärker dess koppling till vithet. De danska männen framställs som starka, livskraftiga och maskulina vikingar – och deras avkomma som ”viking babies” – där framhävandet av vithet som den högsta rasen är outtalat men ändå implicit. Länken mellan vithet och överhöghet finns även på spermaban- kernas hemsidor där kvinnorna kan välja ras på sin donator i rullgardinsmenyer, på samma sätt som de kan välja färg på ett klädesplagg när de handlar på nätet. Här beskrivs ras med hjälp av kategorier som etablerades inom den tidiga rasbiologin, men samtidigt osynliggörs också rastän- kandet genom hänvisningar till etnicitet eller geografi.

Som genusvetare är jag förstås medveten om hur stort genomslag maktstrukturer och normer har, men Andreassen visar övertygande hur de genomsyrar våra liv ända ned på spermienivå. Boken slutar dock inte i pessimism, utan Andreassen lyfter fram hur donatorsfamiljerna inte enbart upprätthåller normer utan också utmanar dem. Facebookgruppen fungerar som ett slags motoffentlighet där kvin- norna delar kunskap, ger varandra stöd

och skapar en inkluderande gemenskap, och här spelar teknologin en viktig roll eftersom den är tillgänglig för alla och gör det möjligt för kvinnor som bor långt ifrån varandra att hålla kontakt. Många av kvinnorna tillhör klasser som är mindre ekonomiskt privilegierade och sällan kom- mer till tals i mainstreamsamhället, men i Facebookgruppen skapar de en gemenskap som utmanar heteronormativa föreställ- ningar om hur familjer ska se ut, men också fertilitetsindustrins kapitalistiska intressen – kvinnor som betalat för att få veta mer om sin donator delar till exem- pel ofta med sig av den informationen till dem som inte haft samma möjlighet. En av bokens styrkor är just hur Andreassen inte argumenterar för ett dominerande per- spektiv – hur donatorsfamiljer antingen reproducerar eller utmanar normer – utan tillåter förhandlingarna kring familj och släktskap vara precis så motsägelsefulla och bångstyriga som de är.

Jenny Björklund

Docent i litteraturvetenskap och lektor i genusvetenskap vid Uppsala universitet

All-Women Art Spaces in Europe in the Long 1970s

redaktörer: Agata Jakubowska och katy Deepwell

liverpool University Press 2018

Tänk att det dröjt så länge innan vi fick se en publikation om 1970-talets omvälvande strategier för att ge kvinnliga konstnärer rimliga för- utsättningar för sin yrkesutövning. Att det fanns ett rikt material kring denna viktiga period kan inte förvåna någon. Det har inte heller saknats vetenskapligt och curatoriellt intresse för decenniets konstproduktion, som ju varit avgörande för dagens samtidskonst. Antologin All-

Women Art Spaces in Europe in the Long 1970s ger med andra ord en efterlängtad,

välbehövlig och viktig inblick i premis- serna för den konst som producerades då, och därmed också den konst vi ser idag. Men en bok som den här förutsätter sakkunskaper som går långt bortom vad en enda forskare kan besitta. Genom att redaktörerna Agata Jakubowska och Katy Deepwell samlat skribenter från i stort sett alla delar av Europa har det dock visat sig möjligt att skriva fram historien om kvinnliga konstnärers självorganisation i Europa; en historia som omfattar såväl små som stora händelser, långsiktiga strategier och kortvariga aktioner, med arkivmaterial på olika språk, eller muntliga berättelser från aktörerna själva. Artiklarna är skrivna av forskare, konstnärer och curatorer som alla tar fasta på den lokala historia de

själva står närmast: utvalda utställningar i Stockholm, Göteborg och Köpenhamn; kvinnokollektiv i DDR; organisatio- ner i Portugal och Spanien, med mera. Därutöver presenteras en generös tidsav- gränsning, där startskottet för ”det långa 1970-talet” är 1968 (en tidsreferens som återkommer i flera av artiklarna) och slutpunkten det vagare ”80-talets mitt” (Deepwell och Jakubowska 2018: 3).

Precis som den historia som skrivs fram, är artiklarna sinsemellan olikartade i form, fokus och tillvägagångssätt. Men inom många områden finns också gemensamma nämnare. Decenniet präglades av en stor representation av kvinnor på konstsko- lorna i hela Europa (liksom, för övrigt, i andra delar av världen). Hälften, om inte fler, av skolornas studenter var kvinnor, men trots detta var representationen av kvinnor på samlingsutställningar, i konst- samlingar, bland konstprofessorerna och bland curatorerna på konstinstitutionerna försvinnande liten. Samma system som bjöd in kvinnor till utbildning såg också till att pressa ut dem från arbetsmarknaden när de väl fick sin examen. Vid mitten