Introduktion
Den här studien är skriven inom forskningsinriktningen kritiska åldersstudier, som är ett interdisciplinärt forskningsfält under uppbyggnad och som sträcker sig över genregränserna mellan genusvetenskap, sociologi, etnologi, pedagogik och socialt arbete. Signifikant för studier producerade inom denna framväxande forskningsinriktning är ett intresse för att problematisera ålder utifrån kritiska teorier. Med kritiska teorier avses här forskning som ifrågasätter förgivettaganden om ålder som något konkret eller essentiellt (Krekula & Johansson, 2017). Kritiska åldersstudier relaterar ofta maktaspekter till ålder, vilket innebär att ålder ses som en samhällelig och kulturell maktordning eller struktur. Begreppen som använts för att diskutera åldersmakt har skiftat över tid och mellan discipliner. Inom barn- och ungdomsforskningen, som är min ingång till kritiska åldersstudier, har åldersmakt tidigare belysts utifrån begreppen generationsordning (Alanen, 2003), åldersmaktordning (Sundhall, 2018), vuxenmaktordning (Sundhall, 2012) eller childism (Young-Bruehl, 2012), bara för att nämna några.
Forskning inom kritiska åldersstudier har tidigare tagit upp ett brett spektrum av ämnen som visar hur ålder görs relevant i människors vardagsliv och i samhällsprocesser. Då mycket av den forskning som hittills belyst ålder som social variabel bedrivits inom separata forskningsgenrer finns det anledning att efterlysa mer forskning som kopplar samman och/eller slätar ut disciplingränserna mellan barndomsforskning, ungdomsforskning, forskning om vuxenhet och socialgerontologisk forskning. Kritiska åldersstudier utgör ett tacksamt genreöverskridande grepp för att jag i min studie ska kunna diskutera ålder i ett sammanhang där själva forskningsobjektet utgör möten mellan individer som representerar ett brett spann av åldrar. För att situera min studie har jag valt att med hjälp av kritiska åldersstudier placera mig i skärningspunkten mellan barndomsforskning, ungdomsforskning och socialgerontologisk forskning. Detta angreppssätt bör betraktas som förhållandevis ovanligt, varför avsnittet får en relativt argumenterande karaktär.
19
Kritiska åldersstudier
Under 2000-talet har det väckts ett nytt tvärvetenskapligt intresse för ålder som fenomen där forskare från skilda discipliner har insett behovet av systematiserade problematiseringar av ålder för att kunna utveckla teorier med tvärvetenskaplig bredd inom åldersforskningen (Krekula & Heikkinen, 2014; Krekula & Johansson, 2017; Ronström, 1999). Åldersforskning är ett rörligt begrepp, men vad som brukar inrymmas i begreppet åldersforskning i en svensk forskningskontext är discipliner som specialiserat sig på ålder, främst barndomsforskning (den nya barndomssociologin), samt forskning om äldre och åldrande och kritisk gerontologi (Sundhall, 2012). Kritiska åldersstudier sammankopplar åldersforskning med teorier om makt och med ett fokus på åldersbegreppets relationella karaktär (Krekula & Johansson, 2017). Idéerna som väckts inom kritiska åldersstudier är inte nya. Trots att amerikanska åldersforskare redan på 1960-talet påtalade behovet av tvärvetenskapliga perspektiv på ålder och åldrande, då den ålderskategoriska forskningen inte tycktes förmå att se bortom disciplingränserna, har denna typ av forskning dock varit eftersatt både i Sverige och internationellt. Under 1980-talet etablerades teorier om livslopp och begreppen timing (Freeman, 2007), on time (Andersson m.fl., 2011; Neugarten et. al., 1965) och off time (ibid.) blev behjälpliga verktyg för att diskutera en individs ålder i relation till förväntade livsmönster och stadier genom livet. Timing ringar in vikten av att individer utför handlingar vid rätt tidpunkt och på rätt plats genom livet (Freeman, 2007). Att leva sitt liv on time innebär att hålla sociala tidtabeller och agera i rätt tid utifrån normer om ålder och vad som anses vara accepterat och förväntat, medan det motsatta begreppet off time ringar in det normbrott som skapas då individen överträder gränser för vad som i en social och kulturell kontext anses vara normalt, accepterat och förväntat (Andersson m.fl., 2011; Neugarten et. al., 1965). Under 1990-talet utvecklade sociologen Cheryl Laz (1998) idén om ålder som görande utifrån West & Zimmermans inflytelserika artikel ”Doing gender” (1987). De teoretiska ramverken och begreppsapparaten har funnits där under flera decennier, men ändå har den ålderskategoriska forskningen som fokuserar på barndom, ungdom, vuxenhet och ålderdom inom separata discipliner dominerat och bidragit till att diskussioner om ålder sällan fördjupats och utvecklats över disciplingränserna (Krekula & Heikkinen, 2014). I Sverige tog det fram till år 2012 innan forskare från olika discipliner tog ett samlat grepp om åldersfrågan och skapade forskningsnätverket AgeS (Swedish Research Network on Age) med fäste vid Karlstads universitet. Det tvärvetenskapliga nätverket har som ambition att skapa ett vidgat och fördjupat forskningsfält kring ålder. Årliga nätverksträffar och diskussioner har genererat samförfattade artiklar (se till exempel Hellman, Heikkilä & Sundhall, 2014; Krekula
20
& Heikkinen, 2014) nyligen utgivna antologier (Lövgren, 2016; Krekula & Johansson, 2017) och konferensbidrag där ålder diskuteras kritiskt utifrån skilda ämnesmässiga perspektiv. Tanken är inte att kritiska åldersstudier ska stå i konkurrens till etablerade forskningsfält. Ambitionen är snarare att överbrygga kategoriforskningens dilemma genom att ta hänsyn till många olika åldrar i analyser som lyfter ålder utifrån maktperspektiv. Kritiska åldersstudier är något annat än kategoriforskningen om ålder. Det är även något annat än sociologiskt präglad generationsforskning. För att beskriva kritiska åldersstudier som riktning kan man jämföra med kvinnoforskning som utvecklats till genusforskning, där postkoloniala och poststrukturalistiska riktningar senare har kommit att fokusera på studier av det subtila och differentierade osynliggörandet av kvinnor (se Lenz Taguchi, 2014).
Som forskningsinriktning utmanar kritiska åldersstudier den befintliga åldersforskningen genom att ifrågasätta ålder som neutral position, genom att studera hur ålder görs inom kategorier och deras respektive norm- och värdesystem, men också genom att undersöka komplexa samspel mellan kategorier och maktordningar utifrån intersektionella perspektiv. Enligt etnologen Ove Ronström (1999) har ålder, i jämförelse med andra sociala variabler, fått mindre uppmärksamhet eftersom ålder historiskt sett saknat politiskt engagemang och kamp. Kritiska åldersstudier har därför även en politisk emancipatorisk strävan att motverka samhällets ålderistiska (Andersson, 2008; Butler, 1969) strukturer: ”Like gender and racial studies, age studies have a mission, but /…/ we acutely lack an anti-decline movement.” (Gullette, 2008, s. 195). Inom socialgerontologin används begreppet ageism (Butler, 1969) för att beskriva de fördomar och den diskriminering som riktas mot individer och grupper avseende deras ålder (Andersson, 2008). Ålderism är den svenska översättningen av ageism. Ålderism avser i sin ursprungsdefinition vilken ålderskategori som helst där människor differentieras på grund av sin ålder (Krekula et. al., 2005). Det används som en begreppslig motsvarighet till rasism och sexism. Ålderism har således en särpräglat negativ innebörd. Som analytiskt begrepp har det främst kommit att användas inom gerontologisk forskning om äldre. Inom barndomsforskningen används istället begreppet adultism (Alanen, 1992; Halldén, 2007) för att tala om en vuxencentrerad maktposition. Inom kritiska åldersstudier uppmärksammas ett växande behov av att synliggöra och motverka ålderistiska strukturer och maktordningar i samhället, varför det kan vara fruktbart att använda begreppet åldersim om all form av åldersdiskriminering oavsett om den som diskrimineras är ett barn, en ungdom, en vuxen eller en äldre person. Kritiska åldersstudier skrivs huvudsakligen fram utifrån tre premisser: ålder
21
som konstruktion, ålder som organiserande princip och ålder som maktordning (Krekula &
Johansson, 2017).
Då kritiska åldersstudier är ett pionjärfält behövs mer empiriskt driven forskning som kan synliggöra skilda aspekter av ålder som fenomen. Det är inte önskvärt att direktimportera begrepp från andra fält (exempelvis genusforskningen), men det anses däremot fruktbart för den kritiska åldersforskningen att låta sig inspireras av andra fält om teoretiseringen sker utifrån den egna empirin med ålder i fokus.
I skärningspunkten mellan åldersdisciplinära genres
Kategoriforskningen om ålder har utvecklats från separata teoretiska traditioner. Att studera barn, ungdomar eller åldersgruppen pensionärer innebär därför i praktiken studier inom separata forskningslandskap. Att synliggöra denna åtskillnad mellan akademiska traditioner är nödvändig för att förstå det ”nya” med kritiska åldersstudier som akademiskt fält.
Kritiska åldersstudier har växt fram som en reaktion på den kunskapslucka som skapas mellan skilda åldersdiscipliner. Det finns en generell avsaknad av forskning som kopplar samman och förenar barndom, ungdom och ålderdom inom disciplinära landskap. Här behövs mer forskning som belyser ett kritiskt åldersperspektiv från barndom till ålderdom. En vuxen motsvarighet till de ovan nämnda åldersspecifika forskningsområdena - vad man skulle kunna kalla ”vuxenhetsforskning” - saknas. Med detta är det inte sagt att vi saknar forskning om vuxna människor. Tvärtom är åldersgruppen vuxna överrepresenterad inom akademin (både som forsknings subjekt och forskningsobjekt). Forskning som i första hand relaterar till vuxenheten som en åldersfas saknas dock. Vuxenheten framstår därför som en omarkerad norm (Krekula & Johansson, 2017).
Åldersforskare har påpekat att barndomsfältet och äldreforskningsfältet har hamnat i motsvarande problematik som genusforskningen då kritik har riktats mot dess alltför homogena västerländska prägel (Krekula et al., 2005). Intersektionella perspektiv inom sektorsforskningen om ålder har potential att vidga studier av ”barndomen”, ”ungdomen” eller ”ålderdomen” till kritiska problematiseringar av heterogena samexisterande livsfaser och åldrar. En förklaring till varför det intersektionella perspektivet har dröjt på sig inom barndomsforskningen kan vara att fältet, då det etablerades under 1980- och 1990-talen, i första hand ville hålla ihop barndomen som socialt fenomen och att man därför såg risker med alltför omfattande och differentierade
22
barndomsbegrepp (Qvortrup, 1994b). Genom att synliggöra barndomens generella villkor och betrakta kategorin barn som en helhet skulle forskningsfältet Childhood Studies etableras och lyfta specifika ”barndomsfrågor”. En effekt av detta blev dock en homogenisering av barndomen då barndomsforskningen inte förmådde att beskriva heterogenitet på grund av ett alltför starkt fokus på barn som en social kategori (Krekula et al., 2005; Nieuwenhuys, 2013; Prout, 2005).
Politiskt och juridiskt sett har FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen), som slår fast att ett barn kännetecknar varje människa under 18 år (unicef.se), fått stark inverkan på innebörden av kategoriseringen barn. I barnkonventionens definition blir den numeriska åldern central. Med det menas att kronologisk ålder förstås i huvudsak utifrån barnets födelsedatum, vilket bidrar till att själva ålderssiffran görs viktig och laddas med betydelse. Barns ålder och ungas ålder har inom barn- och ungdomsforskningen främst diskuterats utifrån idéer om numerisk ålder (Morrow, 2013), funktionell ålder (ibid.) samt
relationell ålder (Alanen, 2001, 2003, 2009; Mayall, 2002). Ofta är det svårt att särskilja de
olika åldersdefinitionerna från varandra då ålder innebär ambivalenta, rörliga och komplexa processer och positioner (Thorne, 2008). Som ålderskategoriseringar är beteckningarna barn och ungdom relationellt konstruerade och ömsesidigt beroende av varandra. Ungdomen tar per definition vid där barndomen slutar, genom biologiska och sociala processer som kallas pubertet, tonår, adolescens och vuxenblivande (”emerging adulthood”, se Arnett, 2000). Som ålderskategorisering har ungdomen ofta beskrivits som själva övergången från barndom till vuxenhet. Ungdom blir synonymt med att befinna sig i ett föränderligt tillstånd i
efterdyningen av barndomen och i tillblivelsen av vuxenheten. Följande citat uttrycker
förhållandet mer explicit: ”I would say a youth is not an adult. Neither are they children. They are not independent yet not entirely dependent on any one.” (Namuggala, 2018, s 81). Att vara ungdom beskrivs således ofta som att vara varken barn eller vuxen. Det gör att beteckningen ungdom förstås i kontrast till de dominerande ålderskategoriseringarna barn respektive vuxen. Innebörden av ungdomsbeteckningen blir därför ett tydligt exempel på ålderns relationella karaktär. Synliggörandet av ungdomen som varken/eller bidrar samtidigt till ett ifrågasättande av ålderskategoriseringar. Finns det överhuvudtaget några renodlade ålderskategoriseringar, eller bör alla åldrar betraktas som sammanflätade, överlappande, varande och under
tillblivelse?
Om kategoriseringar naturaliseras riskerar de att begränsa vårt seende. Detta är ett av problemen med kategoriforskningen kring ålder. Genom att forskning av olika
23
ålderskategorier (barndoms-, ungdoms- och äldreforskning) förutsätter ett särskilt intresse för en avgränsad ålderskategori, möts sällan åldersforskare över sina ämnesgränser, vilket bidrar till att kategorierna upprätthålls (Ronström, 1999). Det bidrar till ett isärhållande mellan forskningstraditioner som skulle ha mycket att vinna på kritiska diskussioner över kategorigränserna. Inte minst för att utmana ålderskategorierna och väcka nya frågor om ålderns många innebörder. Ytterligare ett problem med ålderskategoriseringar är att de
riskerar att skapa stereotyper som kan ha diskriminerande inverkan på individer och grupper i samhället. Flera åldersforskare har uppmärksammat behovet av tvärvetenskapliga ansatser för att skapa ny kunskap som kompletterar och utmanar kategoriforskningen (Krekula &
Heikkinen, 2014; Krekula & Johansson, 2017; Ronström, 1999).
Kategoriforskningen har naturligtvis även förtjänster. Ålderskategoriseringar är användbara för att förklara och synliggöra diskursiva sammanhang där ålder får betydelse. Kategorierna ung/gammal, barn/vuxen, myndig/omyndig, flicka/tjej/kvinna/tant, pojke/kille/man/gubbe och så vidare. konstrueras i relation till varandra och ofta i motsatspar. Genom att betrakta ålder och livsfaser, till exempel barndomen, som ett strukturellt fenomen (Alanen, 2001) blir det möjligt att analytiskt granska hur skilda barndomar manifesteras utifrån en idé om en idealiserad normativ barndom. Ålderskategorier kan användas för att illustrera hur ålder, till exempel barndomen, görs med hänsyn till rådande sociala föreställningar om hur barn-ålder bör iscensättas på ett ”rätt” (trovärdigt, genuint eller tillförlitligt) sätt (Davet, 2016, 2017). Kategoriforskningen är även viktig ur politisk synvinkel, inte minst avseende ålderskategorier som anses ha låg samhällelig status. Både barn, unga och äldre är marginaliserade från arbetslivet, vilket innebär att de utestängs från det som i många västerländska samhällen förknippas med hög status, det vill säga ett aktivt samhällsliv för personer i yrkesför ålder (Närvänen, 2009). Kategoriforskningen är nödvändig för att driva barn- och ungdomsfrågorna samt äldrefrågorna, eftersom att de annars riskerar att glömmas bort. Synliggörandet av kategorierna är således betydelsefullt för att motverka diskriminering av åldersmässigt marginaliserade eller bortprioriterade grupper.
Skilda teoretiska traditioner producerar och reproducerar olika typ av kunskap, vilket får effekt på den forskning som produceras om barn och ungdomar respektive äldre. Kanske är det så att kategorier och grupper behöver isoleras och renodlas för att överhuvudtaget bli synliggjorda. Genom renodlade intressen för barn, ungdomar respektive äldre som separata ämnesdiscipliner har en rad viktiga frågor kunnat lyftas och drivas inom barn-, barndoms- respektive ungdomsforskningen och socialgerontologin. Men kanske har vi nu nått en punkt
24
då vi behöver återinföra diskussionen om ålder mot dessa disciplinära avgränsningar just därför att frågor som rör barn, ungdomar och äldre idag kan diskuteras på ett helt annat sätt än då disciplinområdena en gång grundades (se Sparrman, 2019). Det finns en kunskapslucka att fylla i mötet mellan dessa vetenskapliga genrer.
Trots att denna licentiatavhandling är skriven inom ämnesområdet barn- och
ungdomsvetenskap, gör motivet för studien att den involverar ett bredare åldersspann än de renodlade ålderskategorierna barn respektive unga. Som barn- och ungdomsvetare har jag en vana att iaktta och problematisera barns och ungas positioner i samhället, varför
deltagargruppen pensionärer har inneburit (för mig) nya teoretiska och metodologiska utmaningar under framställningen av denna studie.Deltagaråldern har bidragit till att vidga och utmana de perspektiv som traditionellt sett formar mitt ämnesområde. Där
barndomsforskningen har tett sig alltför begränsande eller inte räckt hela vägen för mina analyser har jag sökt efter begrepp och verktyg utanför mitt eget fält. Särpräglande för min studie är således att den förenar olika ämnesområden inom det ålderskategoriska
forskningslandskapet.
Kategoriseringen ”äldre” eller pensionär
Genom att en stor deltagargrupp i min empiriska studie utgörs av pensionärer har jag alltså varit lyhörd för hur åldersfrågor behandlas inom åldersdisciplinära forskningsfält även utanför barn- och ungdomsforskningen. Med hjälp av kritiska åldersstudier blir det möjligt att skriva fram min studie i skärningspunkten mellan disciplinerna barn- och ungdomsvetenskap och socialgerontologi,1F
2 vari det finns likheter men också betydande skillnader.
Då barn- och ungdomsforskare sällan tar del av den socialgerontologiska forskningen, kan det vara på sin plats att här göra en kort presentation av denna parallella åldersdisciplin och därmed också lägga en grund för förståelsen av kategoriseringen pensionär (äldre). Likt barn- och ungdomsforskningen tar den gerontologiska forskningen sin utgångspunkt i en specifik åldersfas. Urvalet för denna forskningsdisciplin består av individer i slutskedet av en livstid, närmare bestämt pensionärer (samhällets äldsta medborgare). Den socialgerontologiska forskningen kretsar i huvudsak kring frågor som rör diskriminering av äldre människor
2 Då socialgerontologin som forskningsdisciplin är relativt bred, vill jag poängtera att jag i denna studie främst har inspirerats av den feministiskt influerade inriktningen kritisk gerontologi (Calasanti 2003, 2004; Calasanti et al., 2006; Cruikshank, 2003). Jag använder i min text socialgerontologi som ett samlingsnamn på forskning om åldersgruppen pensionärer och äldre.
25
(Andersson, 2008; Butler, 1969) men också kring äldre människors levnadsvillkor och vardag. I Sverige och i stora delar av västvärlden tenderar gruppen nypensionärer att bli allt fler. Dessa nypensionärer, fyrtiotalisterna, har i mediala sammanhang och inom forskningen allt oftare kommit att diskuteras i termer av resurser i förhållande till ”samhällsnytta”. Ett exempel är Statistiska centralbyråns undersökningar där gruppen pensionärer förknippas med beteckningen ”samhällsresurser” (Nygren, SCB Välfärd, 2005). I en tid då den så kallade ”arbetslinjen” har satt en stark prägel på det politiska klimatet framstår pensionsåldern som ett resursslöseri där pigga och fullt yrkesdugliga medborgare riskerar att bli improduktiva. I uppbyggnaden av det hållbara samhället där befolkningen kommer att leva allt längre syns nationalekonomiska visioner om ett aktivt åldrande med samhällsengagemang som ledord. I min läsning av hur pensionärer som åldersgrupp framställs inom policytexter, media och forskning ser jag en växande trend att söka sig bort från tidigare stereotypa ålderistiska definitionen av ålderdom som förlust av förmåga och/eller kroppsligt förfall (Andersson, 2008), för att istället tala om produktivitet, kompetens och aktivitet. Begreppen ”successful aging” eller ”aktivt åldrande” används parallellt inom flera områden för att påverka den gängse bilden av äldre som konsumentgrupp och som aktörer (Katz, 2001/2002; Rowe & Kahn, 1987, 1998; Rudman, 2006; Sandberg, 2013a).
Genom tidningar och dagspress blir det tydligt hur den nya tidens pensionärer systematiskt har kommit att förknippas med begrepp som rimmar med samtidens strävan efter ungdomliga ideal såsom ”Rock’n’roll-generationen”/ ”Rolling Stones generationen”,2F
3 ”kulturtant” och ”aktiva äldre”.3F
4 Vår tids nya pensionärer, födda på 1940-talet och senare, kallas även ”for ever young-generationen” då det som utmärker fyrtitalisterna anses vara att de vägrar åldras enligt stereotypa förväntningar på äldre. For ever young-generationen framhåller ofta populärkulturella referenser som resurser för att göra alternativ ålderdom (se Rasmusson, 2005; Liljequist et.al., 2011). Ovan nämnda begrepp används framförallt om åldersgruppen nypensionärer, den åldersgrupp som i forskningssammanhang tidigare kallats ”tredje-åldern” (Laslett, 1996; von Sydow, 1991). Tredje-åldern beskrivs gärna som den kategori äldre som står ”mellan arbetsliv och omsorgsbehov” (Gynnerstedt & Wolmesjö, 2011, s. 10), en åldersgrupp som ofta är engagerade i ideella föreningar, deltar i studiecirklar och andra utbildningsaktiviteter.
3 Ledin. DN. 2006-06-19; Tejre. DN. 2014-07-21.
4 Till exempel beskrivningar av äldre inom de verksamheter som arrangerades inom ramen för Europaåret för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna 2012 (www.esf.se).
26
Den kategori samhällsmedborgare som tituleras just ”kulturtanter” anses vara viktiga ”bärare” av kulturlivet.SCB:s statistik från 2012 uppger att den typiska deltagaren i svenska
studieförbund är kvinna i övre medelåldern (www.scb.se). I den mediala debatten kan man se en tendens till att vilja ta fasta på begreppets positiva associationer och uppvärdera
kulturtanterna till att utgöra resurser för kulturlivets överlevnad: ”Kort sagt är kulturtanterna våra främsta samhällsbärare. De försvarar människovärdet, de har en humanistisk grundsyn och de bär med sin närvaro upp våra kulturinstitutioner” (Johansson, HD, 2014-03-14). Tanten har på senare år fått en mer framträdande roll även i forskningen, bland annat i etnologen Karin Lövgrens (t)antologi Tanten, vem är hon? (2012).
I Sverige och i många andra länder finns det en växande tendens att från statligt håll försöka påverka pensionärer att stanna kvar i arbetslivet högre upp i åldrarna genom policybeslut som dels förbättrar skatte- och andra yrkesanpassningar för äldre (Krekula et. al., 2017; Vickerstaff & Loretto, 2017), dels genom att försvåra genvägar till förtidspension (Smeaton & White, 2016). Vissa forskare pekar på en ökad trend med så kallad ”unretirement”, det vill säga ”icke-pension” där pensionerade äldre återtar arbete på deltid eller fulltid efter uppnådd pensionsålder och på så vis förblir yrkesverksamma (Kail & Warner, 2013; Meastas, 2010). Min förförståelse för åldersgruppen pensionärer grundar sig således på idén om att stereotypa bilder av trötta, skröpliga, inaktiva och ensamma pensionärer (Andersson, 2008) har kommit att ersättas av en ny diskurs som pekar på en aktiv, engagerad, kunskapstörstig och heterogen samhällsgrupp (Bjursell & Hultman, 2012). I denna perspektivförskjutning och omdefinition av begreppet pensionär ryms normativa värderingar som blir intressanta att belysa då ålder används analytiskt i en empirisk studie som denna.
Mitt bidrag till den barn- och ungdomsvetenskapliga forskningen
Jag vill poängtera att studien, trots en utvidgad betraktelse av ålder, håller sig inom ramen för