5.5.1 Rätt till en rättvis rättegång
Europakonventionen innehåller stadganden som de svenska
sanktionsavgiftsbestämmelserna måste ta hänsyn till. Artikel 6 i Europakonventionen stadgar rätten till en rättvis rättegång.
I artikelns första punkt kan läsas att:
”1. Var och en skall, vid prövning av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. [...]”
I svensk rätt är sanktionsavgiften inte betraktad som ett brott och det kan
därför framstå som att sanktionsavgifter faller utanför artikelns
tillämpningsområde. Om en bestämmelse är att anse som ett brott i konventionens mening avgörs dock inte enbart av hur det klassificeras i den inhemska rätten. I ett flertal domar från Europadomstolen har domstolen lyft fram vilka omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av om ett lands bestämmelse skall betraktas som en anklagelse om brott enligt konventionen.76 Brott i konventionens mening är ett så kallat autonomt begrepp. Det innebär att begreppet brott enligt konventionen har en självständig och allmängiltig betydelse. Tre kriterier används för att avgöra vad som är att betrakta som ett brott i konventionens mening. Det första kriteriet är hur bestämmelsen klassificeras i den nationella rätten. Om bestämmelsen betraktas som ett brott i den nationella rätten så är det även ett brott enligt konventionen. I ett omvänt scenario, om bestämmelsen inte är ett brott enligt nationell rätt, utesluts dock inte möjligheterna att bestämmelsen kan klassificeras som ett brott enligt
48
konventionen med stöd av något av de andra kriterierna. Det andra kriteriet utgår från gärningens natur, där bestämmelsens räckvidd och syfte skall beaktas. Enligt detta kriterium skall beaktas mot vilka en bestämmelse riktar sig. Om bestämmelsen är generell och riktar sig mot alla medborgare så talar det för att bestämmelsen är att betrakta som ett brott i konventionens mening. Syftet med bestämmelsen är också avgörande för om den skall betraktas som ett brott. Ett avskräckande och bestraffande syfte talar för att det är ett brott i konventionens mening. Om syftet istället är att vara kompenserande för uppkommen skada så talar detta mot att det är ett brott i konventionens mening. I det tredje kriteriet, påföljdens natur och stränghet, beaktas den påföljd som kan följa på en viss handling eller gärning. Straffet eller sanktionen som utgår i det enskilda fallet är inte avgörande utan det är hela den skalan av påföljder som kan komma att följa en gärning som skall beaktas. Vid den senaste reformeringen av sanktionssystemet konstaterades således att det är sannolikt att europakonventionens art 6 är tillämplig på bestämmelser om sanktionsavgifter. Främst beaktades att sanktionsavgifternas syfte är avskräckande och att de ersätter tidigare regleringar där överträdelser av bestämmelserna ledde till straff.77
Konventionens art 6 har alltså konstaterats vara tillämplig på bestämmelser om sanktionsavgifter. Det är med andra ord av vikt att de svenska reglerna om sanktionsavgifter tar hänsyn till och beaktar vilka följder artikelns tillämplighet medför. Bland annat medför artikeln att oskyldighetspresumtionen skall beaktas i förfaranden med sanktionsavgifter. Principen slår fast att alla som är anklagade för brott skall betraktas som oskyldiga fram till hans ellerhennes skuld lagligen har fastställts (Artikel 6 p. 2). Principen har haft viss betydelse vid fastställande av sanktionsavgifterna, främst genom förfarandet med jämkning (se avsnitt 5.5.4). Artikeln medför även att alla som anklagas för brott har rätt till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid. Domstolen skall vara opartisk och
49
upprättad enligt lag (Art 6 p. 1). Vidare medför artikelns tillämplighet att vissa minimirättigheter skall vara garanterade den som är anklagad för brott (Art 6 p. 3). Den anklagade har rätt att få reda på grunden för anklagelsen. Detta skall tillkännages den anklagade utan dröjsmål och på ett språk som personen förstår (Art 6 p. 3 a). Den anklagade skall ges tid och möjlighet att förbereda sitt försvar (Art 6 p. 3 b). Alla rättigheter som artikeln stadgar anses bli tillgodosedda genom det förfarande som gäller vid uttagande av sanktionsavgift enligt AML 8 kap (se nedan 5.5.3).
5.5.2 Konkurrerande sanktioner
I de fall där en föreskrift är sanktionerad genom uttagande av sanktionsavgift samtidigt som handlandet omfattas av ett meddelat föreläggande eller förbud finns en risk för dubbelbestraffning. Som redan redovisats (avsnitt 3.2.3), strider ett sådant förfarande mot Europakonventionens tilläggsprotokoll 7 artikel 4. Problemet har lösts genom införandet av en konfliktlösningsregel. I de fall där den aktuella gärningen täcks av ett föreläggande eller förbud skall någon sanktionsavgift inte tas ut (AML 8 kap 5 a §).
Det kan konstateras att även sanktionsavgifter får ge vika om AMV har bestämt sig för att utfärda föreläggande eller förbud mot en handling där överträdelse skall medföra uttagande av sanktionsavgift. Denna ordning medför att AMV, vid en konstaterad överträdelse mot en föreskrift som sanktioneras genom uttagande av sanktionsavgift, har möjlighet att välja vilken typ av sanktion som skall bli aktuell i det enskilda fallet. För de fallen att sanktionsavgiften inte bedöms som den optimala sanktionen kan AMV välja att utfärda ett föreläggande eller förbud, och därmed aktualisera sanktionshot i form av vite eller straff istället för sanktionsavgift. AMV:s möjligheter att välja den lämpligaste sanktionen i det enskilda fallet har med andra ord stärkts.