I denna undersökning har jag varit tämligen restriktiv med urvalet av belägg, och exempelvis bara tagit med de exempel som är helt entydiga vad gäller ordföljd mellan TEMA och MOTTAGARE (se avsnitt 4.2.1). Inom den här typen av forskning (variationsstudier) har man på senare tid dock börjat betona vikten av att ta med även de lite mer ambiguösa exemplen (Tagliamonte 2012:239), och för att få en större inblick i hur variationen mellan konstruktionsval ser ut skulle man med fördel kunna ta med i beräkningen de exempel med fråge- och bisatser (som illustreras av exempel (10a-b), avsnitt 4.2.1), där bruket av bundet adverbial tycks vara helt oberoende av ordföljden. Här skulle man kunna tänka sig att konstruktionen med bundet adverbial har ökat, i och med att man annars endast utifrån kontexten kan förstå vilket argument som är TEMA och vilket som är MOTTAGARE.
En annan faktor som också skulle kunna tas med i beräkningen är eventuell social och geografisk variation. Denna faktor spelar kanske främst roll för de tidigare perioderna, där urvalet av material är begränsat, vilket medför att de fåtal texter som finns att använda är bundna till vissa geografiska områden och förmodligen även till de högre samhällsskikten. Att det, åtminstone så långt tillbaka som till 1600-talet, utöver social differentiering dessutom har funnits en uppdelning mellan olika typer av situationellt bundna talspråksvarieteter har påvisats av bl.a. Widmark (2000:164), och det är nog rimligt att anta att den sociolektala variationen går längre tillbaka än så (även om denna variation inte nödvändigtvis behöver påverka just det val av konstruktionstyp som undersöks i denna uppsats). För den period (1700-talet och framåt) där materialet utgörs av dramadialog torde denna faktor vara mindre påtaglig, i och med att det språk som brukas där är tänkt att skildra "talspråk, social variation och naturliga samtalsmönster i skilda situationer" (Melander Marttala & Östman 2000:3). Dock skulle man kunna tänka sig att teaterspråket i allmänhet fått en alltmer informell karaktär under de senaste 100 åren, vilket i så fall också skulle kunna sätta sin prägel på resultaten. Vad gäller geografisk variation har Silén (2008:118) påvisat en tydlig skillnad mellan sverigesvenskt och finlandssvenskt talspråk för valet av konstruktionstyp vid verbet ge, och det går naturligtvis inte att utesluta att viss variation råder även inom det sverigesvenska området.
Slutligen bör också framhållas att denna undersökning helt och hållet bygger på skriftspråkligt material, även om ambitionen är att finna så informella texter som möjligt. En diakron studie över
hur situationen ser ut i talspråket låter sig inte göras, men för åtminstone andra halvan av 1900-talet skulle en jämförelse mellan bruket av de olika konstruktionstyperna i tal- respektive skriftspråk kunna ge åtminstone en fingervisning om hur pass resultaten från denna undersökning egentligen går att lita på.
7 Sammanfattning
I denna uppsats har visats att konstruktion med bundet adverbial vinner mark under äldre nysvensk tid, för att sedan etablera sig på en nivå mellan 5 % och 10 % från 1700-talet till slutet av 1900-talet. Studien om ordföljdsvariation visar emellertid att variationen på denna punkt varit mer eller mindre konstant alltsedan fornsvensk tid, och det förefaller således rimligt att tänka sig att konstruktion med bundet adverbial uppkommit som ett sätt att behålla variationen mellan ordföljd A och ordföljd B på en stabil nivå, även efter det att kasussystemet avvecklats och de semantiska rollerna MOTTAGARE och TEMA således inte längre kunde hållas i sär enbart med hjälp av kasus-ändelser.
De siffror som presenterats i denna uppsats pekar på en ökning av dubbelobjektskonstruktionen under 1900-talet, och även om dessa siffror bygger på ett tämligen litet material, går det i vilket fall att fastslå att konstruktion med dubbelobjekt fortfarande är den klart vanligaste konstruktionstypen för verbet ge, vilket tyder på att ordföljd i sig är en tillräckligt stark markör för att särskilja MOT
-TAGARE och TEMA.
Den viktigaste inomspråkliga variabeln både vad gäller variationen mellan dubbelobjekts-konstruktion och dubbelobjekts-konstruktion med bundet adverbial, och variation mellan neutral och omvänd ordföljd, är MOTTAGARENS bestämdhet och TEMATS bestämdhet. För båda dessa variabler tycks det gå en
skiljelinje mellan pronominella led å ena sida, och bestämda/obestämda led å andra sidan, såtillvida att pronominella MOTTAGARE gynnar valet av dubbelobjektskonstruktion, medan pronominella TEMAN
gynnar konstruktion med bundet adverbial. (Denna tendens är ännu starkare vad gäller val mellan neutral och omvänd ordföljd.) Övriga variabler som är av betydelse för valet av konstruktion är
MOTTAGARENS animathet (animata MOTTAGARE gynnar dubbelobjektskonstruktion, medan inanimata
MOTTAGARE gynnar konstruktion med bundet adverbial) och MOTTAGARENS längd (korta MOTTAGARE
gynnar dubbelobjektskonstruktion, medan långa MOTTAGARE gynnar konstruktion med bundet adverbial). För valet av ordföljd spelar även TEMATS längd in (långa TEMAN gynnar ordföljd A, korta
Referenser
Allén, Sture. 1965. Johan Ekeblads brev till brodern Claes Ekeblad, 1639–1655. (Nordistica Gothoburgensia (2).) Göteborg: Almqvist & Wiksell.
Bresnan, Joan, Anna Cueni, Tatiana Niktina & R. Harald Baayen. 2007. Predicting the Dative Alternation. Cognitive foundations of interpretation, red. av G. Bouma, I. Kraemer & J. Zwarts. Amsterdam: Royal Netherlands Academy of Arts and Sciences, 69–94.
Delsing, Lars-Olof. 1991. Om genitivens utveckling i fornsvenskan. Studier i svensk språkhistoria
2, utg. av Sven-Göran Malmgren & Bo Ralph. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis, 12–
30.
Delsing, Lars-Olof. 2002. Fornsvenska textbanken. Studier i svenska språkets historia, 7: Svenska
språkets historia i Östersjöområdet, red. av Svante Lagman, Stig Örjan Ohlsson & Viivika
Voodla. (Nordistica Tartuensia (7).) Tartu: Tartu universitet, 159–146. Edén, Nils. 1912. Peder Swart: Konung Gustaf Is krönika. Stockholm: Ljus.
Fornsvenska textbanken, utg. av Lars-Olof Delsing. http://project2.sol.lu.se/fornsvenska/
(kontrollerad 2012-05-21).
Geete, Robert. 1903. Fornsvensk bibliografi: förteckning öfver Sveriges medeltida bokskatt på
modersmålet samt därtill hörande litterära hjälpmedel. (Samlingar utgivna av Svenska
fornskriftsällskapet. Serie 1, Svenska skrifter (124).) Stockholm: Norstedt.
Haspelmath, Martin. 2005. Ditransitive Constructions: The Verb 'Give'. The World Atlas of
Language Structures, red. av Martin Haspelmath et al. Oxford: Oxford University Press, 426–
427.
Holm, Gösta. 1959. Agneta Horn: Beskrivning över min vandringstid. Nordiska texter och undersökningar (19). Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Håkansson, David. 2008. Syntaktisk variation och förändring: en studie av subjektslösa satser i
fornsvenska. (Lundastudier i nordisk språkvetenskap (A64).) Lund: Språk- och litteraturcentrum,
Lunds universitet.
Kittilä, Seppo. 2006. The anomaly of the verb 'give' explained by its high (formal and semantic) transitivity. Linguistics 44 (3), 569–612.
Kizach, Johannes. 2012. Givenness and the Danish dative alternation. (Power point-presentation.) Århus: Aarhus University.
Labov, William. 1982. Building on empirical foundations. Perspectives on historical linguistics, red. av Winfred P. Lehmann & Yakov Malkiel. Amsterdam & Philadelphia: John Benjamins, 17– 92.
Magnusson, Erik. 2007. Gränsöverskridande koordination: syntaktisk förändring i äldre svenska. (Nordistica Gothoburgensia (28).) Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.
Malchukov, Andrej L., Martin Haspelmath & Bernard Comrie. 2007. Ditransitive constructions: a
typological overview. (Typescript.) Leipzig: Max Planck Institute.
Melander Marttala, Ulla & Carin Östman. 2000. Svensk dramadialog under tre sekler: en
projektbeskrivning. (FUMS Rapport nr 200). Uppsala: Uppsala universitet.
Pettersson, Gertrud. 2005. Svenska språket under sjuhundra år: en historia om svenskan och dess
utforskande (andra upplagan). Lund: Studentlitteratur.
Reinhammar, Maj. 1973. Om dativ i svenska och norska dialekter, 1: Dativ vid verb. (Studier till en svensk dialektgeografisk atlas (6) & Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi (53).) Uppsala: Almqvist & Wiksell.
Salkvist, Sara. 2011. Giva, sända, skicka, bringa: En undersökning av variationen mellan olika
konstruktionalternativ hos bitransitiva verb i svenska under perioden 1600–1750.
(Magisteruppsats.) Göteborg: Göteborgs universitet.
Sankoff, D., S. A. Tagliamonte & E. Smith. 2012. Goldvarb Lion: A multivariate analysis
application. http://individual.utoronto.ca/tagliamonte/goldvarb.htm (kontrollerad 2012-05-05).
Silén, Beatrice. 2008. Konstruktionsval vid verbet ge i finlandssvenskt och sverigesvenskt talspråk.
Språk och stil (18), 112–142.
Silén, Beatrice. 2009. Konstruktionsmönster vid bitransitiva verb i finlandssvenska och
sverigesvenska samtal. Konstruktioner i finlandssvensk syntax: skriftspråk, samtal och dialekter, red. av Camilla Wide & Benjamin Lyngfelt. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 77–103.
Sundgren, Eva. 2002. Återbesök i Eskilstuna: en undersökning av morfologisk variation och
förändring i nutida talspråk. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala
universitet (56).) Uppsala: Uppsala universitet.
Tagliamonte, Sali A. 2006. Analysing Sociolinguistic Variation. (Key topics in sociolinguistics.) Cambridge: Cambridge University Press.
Tagliamonte, Sali A. 2012. Variationist Sociolinguistics: Change, Observation, Interpretation. (Language in society (40).) Malden: Wiley-Blackwell.
Teleman, Ulf, Staffan Hellberg & Erik Andersson. 1999. Svenska Akademiens grammatik, 3:
Fraser. Stockholm: Svenska Akademien.
Wessén, Elias. 1992a (nytryck, urspr. 1965). Svensk språkhistoria, 1: Ljudlära och ordböjningslära. (Nytryck i nordiska språk (4).) Stockholm: Institutionen för nordiska språk, Stockholms
Wessén, Elias. 1992b (nytryck, urspr. 1965). Svensk språkhistoria, 3: Grundlinjer till en historisk
syntax. (Nytryck i nordiska språk (6).) Stockholm: Institutionen för nordiska språk, Stockholms
universitet.
Viberg, Åke. 2002. The polysemy of Swedish ge 'give' from a crosslinguistic perspective.
Proceedings of Euralex 2002. Köpenhamn: Copenhagen University, 669–682.
Widmark, Gun. 2000. Boksvenska och talsvenska: om språkarter i nysvenskt talspråk. Boksvenska
och talsvenska: ett urval uppsatser samlade till författarens 80-årsdag 31 juli 2000. (Skrifter
utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet (50).) Uppsala: Uppsala universitet, 19–56.
Widmark, Gun. 2001. Det språk som blev vårt: ursprung och utveckling i svenskan: urtid, runtid,
riddartid. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi (76).) Uppsala: Gustav Adolfs akad.
Wolk, Christoph, Joan Bresnan, Anette Rosenbach & Benedikt Szmrecsanyi. 2012. Dative and genitive variability in Late Modern English: Exploring cross-constructional variation and change. http://www.stanford.edu/%7Ebresnan/WBRS.revised.pdf . (Kommer att publiceras i