Du frågade mig om det fortfarande är lika mycket folk
i
jagtpaviljongen som i början. Ja och nej. De heta dagarne i rötmånaden har det varit temligen stilla, med undantag af mån
dagen, då en tross, den ingen räkna kan, af skol-lediga barn
ungar och föga mindre klåfingriga lärare varit
i
utställningen.I dag, den ll :te Augusti, har här varit en sådan oaf bruten ström af menniskor, att jag ej en minut kunnat gå in i mitt eget rum för a tt hvila eller förfriska mig.
Kommissarien har ställt i ordning åt mig ett litet trefligt rum vägg i vägg med utställningslokalen. Den e na trefliga möbeln kom dit efter den andra, till sist en soffa, som just är min ä lsk
lingsmöbel! På denna soffa h ar jag väl sjelf bl ott sällan fått hvila ut några ögonblick, men svenskor och finskor, österrikiskor och italienskor ha legat utsträckta i den och tackat gifvaren för hvila och ro midt i virrvarret. 1 detta lilla rum hafva Juryn, Gruppe XXVI (Unterrichts Wesen) haft 2 Sitzungen då Jury
paviljongen var upptagen. Freiherr Radizky och den ä dle Ts chudi ha gästat min lilla fristad. Kan jag ej vara stolt öfver denna heder? Och kommer ett fruktansvärdt "Gewitter", som alls e j hör till ovanligheterna här, då kan jag trotsa det, lugnt qvardröjande : öfver natten, med soffan till hvilobädd och en "åkedyna" eller
Tidskrift för hemmet. 15:de å rg. 4:de häftet. 15
ett "bänkapös" till hufvudgärd. Har jag det ej trefligt i mitt svenska slott med kullan som hedersvakt?
Då nu en sådan der ström af folk rusar in i utställningen p å en gång från olika ingångar, kan jag ju ej h inna tala med a lla; ofta talar jag på en hel timme ej med någon; alla mina uppfattnings-organer gå blott ut på att förhindra folk att stjäla. Jag delar in publiken i tre klasser. Den första, och d etta är den t alrikaste, ser utställningen i sin helhet på det sättet, att de utan att beskåda föremålen, blott läsa namnet på landet, hvarigenom de rusa fram och sedan genom ett märke på den alltid öppna kartan utvisa, att de varit der. Genom småpaviljongerna rusa de fram på samma sätt. Redan på trappan till den utanför liggande verandan känner jag igen l:a klassens passagerare;
de gå ett trappsteg, göra halt och läsa på porten "Schwedischer Jagdpavillon", nicka till, trampa med stadiga steg genom båda rummen, utan att se sig omkring, och komma slutligen till mig med den öppnade kartan och bedja artigt att "få veta, hvar de äro hemma?" Jag utvisar leende N:o 29 Jagdpavillon. De tacka förbindligast, ty de vilja ej hoppa öfver någon paviljong i den zonen, som de för dagen studera" — och så till skolhuset, arméför
valtningen, Finspong o. s. v. Då vår utställning är på n edre botten, men 4 à 5 boningsrum äro i första våningen, till hvilken en nätt trappa leder, rusa l:a klassens passagerare alltid upp på trappan, fingrande på hvarje lås — det vore ju rysligt, om något skulle undandragas deras studier! — ända till de ss vi satte en smal t rä
ribba på trappan, på hvilken står "Verbotener Aufgang". Huru nyfikna de än äro, respektera de denna lilla ribba och lemna den öfre våningen i sitt värde. Jag har många gånger undrat öfver, att menniskor, till sin bildning lika vilden, respektera en så obe
tydlig sak som en träribba, men den är för dem en lag, s om finner understöd i deras rättsmedvetande. — Med denna klass passagerare inlåter jag mig ej.
2:a klassens passagerare gifva sig mera ro. De ha hör: om
talas det eller det arbetet af onklar och tanter, o ch — "hv&d du ser, se för all del den 80-åriga gumman Haramerins arbete eller Alma Schröders näsduk!" — Prinsessans spetsklädning konmer sedan i ordningen. Det var en särdeles lyckad idé att tagi den med. De se på enskilda saker, men deras nyfikenhet är ärnu r å och långt från vettgirighet. Efter 10 minuter äro de vanliga färdiga med hela utställningen. En eller annan kan dock öfvergå till 3:e klassens passagerare. Dessa äro d e verkligen vettgiriga. Främst
stå kanske ungerska och österrikiska officerare, högre militärer isynnerhet, och de föra ofta en konversation full af finhet och behag. Det har händt att ett samtal om en timma, kunnat upp
stå med dem. En äldre militär med många ordnar inlät sig i samtal med mi g och frågade om ja g vore svenska." "Ja , monsieur."
"Då tycker ni gudnås ej om oss nordtyskar." Jag rodnade djupt.
Han märkte det, men jag fattade mig snart.
"Monsieur", sade jag, "vi qvinnor känna intet nationalhat;
vi ha våra sympatier, och den som lider mest, är oss alltid när
mast." "Deri har ni rätt", sade han, "krig äro rysliga saker.
Det vore bättre, om de aldrig behöfdes." S å visade jag honom ett och annat af intresse; han räckte mig handen (något mycket ovanligt här af en förnäm man till en obekant) helsade och gick.
Mången återkommer mer än en gång, medförande hustrur eller döttrar, och för dessa redogöra de för utställningen på ett för
träffligt sätt. I allmänhet intresserar den qvinnor af medelklassen och fint bildade män. Den rika och förnäma qvinnan vill blott se lyx och "Putz", och det ha vi ej. Det händer, att damerna stanna på verandan, medan männen gå in och se sig omkring.
Undantag finnas dock.
Frågar du mig om vår utställning är utmärkt framför de öfriga ländernas, måste jag som svenska svara nej; utmärkt ordnad? nej. Hvad kan då vara orsaken till det uppseende den väcker? Ja g skall söka förklara det.
Utställningspalatset innesluter en verld af under, det kan ej förnekas: allt hvad menniskosniilet kunnat uttänka och konst
skickligheten utföra finnes ju der — det finns till öfvermåttnad.
Du blir sjuk på siden, sammet, juveler, marmor; det måste vara något äkta raffineradt som skall förmå dig, att efter några tim
mar hålla upp ögon och lynne. Uttröttad kommer du in först i svenska skolhuset, som är ordnadt så, från det största till det minsta, att du ville vara ett barn ånyo för att sätta dig p å dess inbjudande skolbänkar. Rektor S. med sin lugna, obesvärade, eleganta hållning träder dig till mötes, och den som ville bli barn för rummet och bänkarne, tycker sig ännu mera vilja bli det för lärarens personlighet. Jag har sett gammalt folk komma med tårar i ögonen ur skolhuset. S å tages vägen till paviljongen — den är reel, den är enkel och flärdlös och här får den öfvermät-tade ro, i yttre och inre måtto. På verandan kan man slå sig ned; i rummen finnas äfven hviloplatser, och öfver sjelfva utställ
ningen i dess enkelhet ligger en harmoni, soin ger L vila ; dertill
kommer en viss öfverrasknitig. "Vi finna här något helt annat än vi väntade", heter det ofta — "vi väntade att finna jagtredskap, men vi stöta p å den svenska qvinnans kulturhistoria; huru mycket intressantare!"
"Hade jag af hela utställningen blott sett svenska skolhuset och jagtpaviljongen vore jag belåten", förklarade en rektor vid ett seminarium, som öfverhöljt oss med loford i tidningarne.
"Detta hade jag ej väntat i Sverige", sade i dag en bömisk lärare, som innevarit fiere gånger och fört andra med sig. Derefter ingick han i ett längre samtal om Sverge, dess grundlagar, dess repre
sentation. Att adel och presterskap ej voro representerade som stånd fann han afundsvärdt. — "Hvad adeln verkat som stånd", sade han, "se vi i Polens öde, livad presterskapet se vi i Öster
rike." Vi voro båda intresserade af samtalet, och när han gick tillade han: "de här utställningarne verka åtminstone det goda, att folk af olika nationaliteter få utbyta tankar med hvarandra."
Ja g gjorde i gå r bekantskap med en ung italiensk lärarinna, ifrig katolik och mycket "drifven" i att framställa lärans för
tjänster: Luther och Calvin hade blott blifvit reformatorer för att kunna utträda ur klostren och gifta sig. Gustaf Wasa och Gustaf Adolf voro statskloke män, som stredo af e gennytta" o. s. v.
" I hela Tyskland", sade hon, "fanns ingen tro. Hon lefde i Dresden, och der hade hon lutherska vänner, som på åratal ej gingo i kyrkan." Jag tyckte hon had e rätt i mycket. Hur mycken tro på Gud finnes i Sverge? Hvar ligger felet, hvar botemedlet?
Wikners lilla bok tror jag blir ett vigtigt bidrag till den frågans lösning, och ställer jag mig, om också ej obetingadt, bland hans
vänner. — — — — — — — — — — — —
Häromdagen gjorde jag en högst intressant bekantskap. En monsieur Davila från Roumänien kom liemligen t ill mig och frå
gade, om ej vi skulle vilja gå in på att utbyta skolsaker med dem. Nu har ett sådant utbyte länge föresväfvat mig, men jag frågade dock först "om han talat vid generalkommissarien om saken." "Ja, och han visade mig till madame." Han bad mig, innan jag lemnad e svar, se på de Roumäniska sakerna. Ja g lofvade komma dagen derpå kl. 9, utbad mig kommissariens tillstånd och genomgick, ledd af herr Davila, de omförmälda sakerna. Herr Davila är en förmögen man, stor entusiast, och har grundat i Bucharest ett Waisen-Haus. Med 40 barn gjorde han början, upplockade dem på gatorna och tog dem i sitt eget hus på sin
bekostnad. Sedan har prinsessan Elizabetha af Wied, gift med prins Carl af Hohenzollern, tagit hand om anstalten. Davila anslog hela sin första hustrus förmögenhet till anstalten; staten lemnade bidrag och sedan barnen fått egen bostad steg skydds-lingarnes antal till 250. Barnen tagas som sagdt från gator och torg, utsättas genast hos goda familjer i förstäderna och stanna hos dem till 9:de året. En fostermor betalas väl, erhåller läkare
vård för sig och familj gratis, så länge barnet vistas hos henne, samt lijelp i råd och då d. Fostermodern blir således en betydande person bland sina grannar. Detta lockar godt folk att vilja emo t-taga barn och sköta dem väl. Sedan int-tagas de i anstaltens skola; alla genomgå primärskolans 4 klasser. De som ej hafva håg för studier, få lära sig handarbeten; de som ha anlag för läsning genomgå seminariets 5 klasser; de yppersta skickas till Europa att i 2:ne år genomgå goda lärarinneseminarier och an
vändas sedan vid anstalten som lärarinnor. I seminariets studie
plan ingå bland annat "topografi", emedan, om en lärarinna ko mmer på landet, hon skall kunna u ppmäta en tr ädgård eller et t åkerland och deröfver rita en karta. Stenograf! läres äfven i anstalten.
Tyska och franska äro obligatoriska. De prof å elevernas arbeten, som jag hann genomgå, voro utmärkta och jag har fått löfte om en collection för egen räkning.
I början af September.