Oäkta barn totalt
4.3. Fäderna till de oäkta barnen
Det faktum att det är så pass få oäkta barn som har en noterad fader i födelseboken anser jag bör uppmärksammas ytterligare. Nedan följer ett förtydligande diagram:
204 Håkansson, s 220, Artaeus, s 117 – 118 205 Artaeus, s 130-131
83
Figur 5
Källa: Resultatet i denna undersökning, se ovan
Ovan visas det sammanlagda resultatet för alla perioderna för de olika församling- arna. Störst andel kända fäder hade Hällestad församling med 12 procent, Vena hade 10 procent, Linköping 9 procent och Växjö 3 procent. Fäderna till de oäkta barnen var alltså dokumenterade i något större utsträckning i landsbygdsförsam- lingarna, än i stadsförsamlingarna, även om skillnaden är marginell. Sammanlagt för alla församlingarna ligger procentsatsen på drygt 8 procent. Om vi jämför detta med Sigrid Håkanssons studie, där 12 procent av fäderna till oäkta barn fanns no- terade i födelseboken för perioden 1751 – 1850, ligger mitt resultat något lägre. Tidsperioden är dock inte riktigt densamma, vilket kan bidra till den skillnad som här finns mellan våra studier.
Troligtvis var dock inte läget i verkligheten så ”illa” som det ser ut i diagram- met ovan, fäderna var ofta kända av både modern, fadern och omgivningen, även om de inte var noterade i födelseboken206. Man kan fråga sig varför det ser ut som
det gör, varför är inte fäderna till barnen noterade i födelseböckerna i större ut- sträckning? En teori är att man ville spara på fädernas anseende, eller snarare att fäderna själva inte ville tappa i anseende. Man kunde inte heller lika lätt bevisa att en man fått ett oäkta barn, så som man kunde i kvinnornas fall som faktiskt födde barnen207. Jag tror även att det bottnar mycket i det faktum att det är kvinnan som
historiskt ses som ansvarig för hem och barn. Hirdman skriver också om detta sin bok, att kvinnan under den här tiden formades till sin uppgift att föda och upp- föda208. Att föda barn och uppfostra dem var kvinnans uppgift, vilket gjorde att
mannen blev något friställd detta ansvar, vilket delvis kan förklara varför de inte så ofta omnämns i födelseböckerna hos de oäkta barnen.
206 Håkansson, s 84 207 http://www.riksarkivet.se/Sve/Publikationer/Filer/Fader%20ok%c3%a4nd.pdf 208 Hirdman, s 37- 38 0% 20% 40% 60% 80% 100%
Växjö Vena Linköping Hällestad
Uppgift om fader saknas Uppgift om fader finnes
84
Hirdman menar också att kunskapen om båda könens lika inblandning i skap- andet av ett nytt barn var allmänt känt först i slutet på 1800-talet209. Två teorier om
barnets tillkomst förekom dessförinnan; den där kvinnan redan innan hade i sig ett förutbestämt antal barn och mannen bara knuffade på processen, och den där man- nens spermie förde med sig livet och kvinnans livmoder endast var en sorts förva- ring där barnet kunde växa. Den sistnämnda ska enligt Hirdman ha varit den van- ligaste, och då ter det sig konstigt för mig, att männen inte i större utsträckning ville ta tillvara på det som deras egen säd skapat, och ta ansvar för de barn som de genererat, äkta som oäkta. Man kan tolka denna teori som att barnet egentligen mest tillhör mannen, då kvinnan endast fungerar som förvaring. Hirdman skriver dock vidare att kvinnans biologi, det köttsliga, kroppsliga är det som legitimerar kvinnans sociala status som underordnad mannen210. Att hon föder barn gör det
naturligt att hon ska vara hemma och ta hand om dem och fostra dem.
Hirdman skriver också, i sin bok, att kvinnans roll var att ta hand om barnen och att det ofta var otänkbart för en man att göra kvinnosysslor, om det inte vore så att han var ensam utan någon kvinna i hushållet211. Detta kan givetvis vara ett
avgörande faktum när det gäller att fäderna inte själva tog hand om deras oäkta barn, men det förklarar dock inte varför de inte åtminstone stod noterade i födel- seboken som fader.
Att männen ville undvika faderskap till oäkta barn före 1864 är dock inte sär- skilt konstigt, då det var olagligt att ha sex före äktenskapet, och de antagligen ville undvika straff212. Då anseende under denna tid var väldigt viktigt, och ett barn fött
utom äktenskapet kunde skada detta anseende, är det inte så konstigt att många män försökte undvika att ett faderskap till ett oäkta barn blev allmänt känt. Anse- ende är självklart viktigt för många än idag, men med den skillnaden att barn födda utom äktenskapet numera inte längre anses som en skandal, utan snarare blivit en norm i dagens samhälle. Under 1990-talet hade hälften av alla födda barn en ogift mamma, alla dessa var dock inte ensamstående utan endast 5 – 10 procent av bar- nen hade en ensamstående mor213.
Fäderna fick ofta dock bistå med ekonomiskt stöd till modern och det oäkta barnet. Detta kunde tilldömas av domstol eller ske som en överenskommelse mel- lan parterna utan rättens inblandning214. I de fall där fadern är ”okänd” har parterna
troligtvis inte behandlat detta via rätten.
209 Hirdman, s 80 210 Hirdman, s 81-82 211 Hirdman, s 68 212 http://www.riksarkivet.se/Sve/Publikationer/Filer/Fader%20ok%c3%a4nd.pdf 213 http://www.scb.se/statistik/BE/AA9999/2003M00/BE90S%C3%859901_05.pdf 214 http://www.riksarkivet.se/Sve/Publikationer/Filer/Fader%20ok%c3%a4nd.pdf 85
4.4. Genusperspektivet
Enligt Rousseau skulle 1800-talets kvinna vara en ömtålig, god, religiös, blyg per- son vars fokus skulle vara att avla och omvårda barn215. Hirdman tar upp två grund-
läggande genusrelationer mellan man och kvinna som båda grundar sig på idén ”A – icke A”, det vill säga kvinnan som inte är man216. Hon har konstruerat två formler
utifrån denna, ”A – a” samt ”A – B”, dessa redogörs för mer ingående under teo- riavsnittet i uppsatsen. Rousseaus idealkvinna tyder på en A – B relation, där kvin- nan inte bara står lägre än mannen, utan också är annorlunda än mannen.
Jag vill här diskutera genus betydelse för min egen undersökning. Det faktum att så få män är officiellt kända (noterade i födelseboken) anser jag tyder på att de inte hade en särskilt stor del i barnens vardagliga liv. Detta i sin tur kan bero på den norm som Yvonne Hirdman tar upp, som sa att män inte ska göra kvinnosaker, att A inte ska/bör/vill bli a217. Och eftersom en man inte skulle göra kvinnosaker,
som till exempel omvårda barn, blev delad vårdnad av barnet vanligen inte aktuellt. Därför blev det antagligen inte lika viktigt som idag att fadern anger sig officiellt, då han inte sökte lika rättigheter om barnet. Också det faktum att kvinnor fram till 1863 var lagligt sett omyndiga tyder på att man såg på kvinnan som lägre stående och underordnad mannen, liksom den relation som beskrivs i ”A – a”-formeln. Att endast kvinnan, och inte mannen, ”kunde” omvårda barnen tyder också på en ”A – B” relation, att kvinnan hade vissa egenskaper som mannen inte hade, att olikhet förekom.