3. RESULTAT
3.4 Föräldrarnas övriga synpunkter
Under denna rubrik beskrivs ytterligare synpunkter som föräldrarna lämnat.
3.4.1 Erfarenheter att lära av
Alla 14 föräldrar har synpunkter på vad som kunde ha gjorts annorlunda under barnets skolgång.
I några fall (5/14) anser föräldern att skolan/läraren i åk 1 skulle ha lyssnat mer på föräldern och tagit deras oro på allvar. I ett av dessa fall upplever modern att barnet förlorade hela lågstadiets undervisning och kom efter kunskapsmässigt i mellanstadiet. I högstadiet flyttades barnet mellan liten och stor klass ett flertal gånger p g a ekonomiska resurser snarare än utifrån barnets behov. En förälder anser att lärarna aldrig har lyssnat på föräldrarna, utan hon har fått kämpa för barnet varje termin. Hon upplever också att hon alltid har fått söka sig till kunskap och kontakter.
I två fall anser föräldern att det varit kunskapsbrist om problematiken hos förskollärare och lärare. I ena fallet resulterade det i att skolan inte förbereddes på ett bra sätt och därför var modern tvungen att driva mycket i skolan och ”bryta ny mark hela tiden”. I det andra fallet betraktade lågstadieläraren barnet ”bara som en besvärlig unge”, istället för att förstå barnets problem. Föräldern anser att om läraren hade förstått skulle hon ha sett till att barnet fick en assistent redan i lågstadiet.
I ett annat fall var det skolsköterskan som inte tog moderns oro på allvar och förmedlade kontakt med skolläkaren för utredning. Modern uppfattade att skolsköterskans beslut då var av principskäl. I ytterligare ett fall var det dagispersonal som inte tagit moderns oro på allvar, utan försökte förklara bort problemen.
En förälder anser att barnet borde ha fått gå i en liten klass, istället för i en klass med många stökiga barn. Ekonomiska resurser förhindrade en sådan lösning. Det tillsattes istället många olika assistenter till barnet och vissa av dem hade svårt i samarbetet med lärare.
En annan förälder anser att skolan tillsatt fel resurser efter utredningen. Man skulle ha sett till att barnet hade kvar sin tillhörighet i den stora gruppen och få uppbackning från den, istället för att helt slussa in honom i liten grupp. Modern tror att det var detta som gjorde att barnet inte fick godkända betyg i flera ämnen.
Ytterligare en förälder anser att det var fel att hon, skolläkaren och specialpedagogen berättade om barnets problem på ett allmänt föräldramöte. Informationen resulterade i att man pratade om barnet och kamraterna mobbade honom genom att negligera honom. Modern är också kritisk till olika assistenter som barnet haft under sin skolgång.
I två fall anser mödrarna att Barn- och ungdomshabiliteringen inte tillsatt de resurser som behövdes. I det ena fallet skulle man ha satt in extraresurser redan efter den första utredningen då barnet var 4 år, och även handlett föräldrarna i hur de skulle bemöta barnet. I det andra fallet skulle man ha tagit upp en diskussion om medicinering redan då barnet gick i åk 4. Barnet hade då kunnat koncentrera sig i skolan. Flera år gick innan barnet kom på utredning till BUP- läkare, som sedan ordinerade medicin. Barnet höjde därefter sina betyg under ett år från G till VG och MVG. Det var modern som själv inhämtat kunskap om medicinering och tagit kontakt med BUP-läkaren då barnet var i 14-årsåldern.
3.4.2 Hur skulle det ha blivit utan utredning?
Vi frågade hur föräldern tror att det skulle ha blivit för barnet om utredningen inte gjorts. I de flesta fall (10/14) tror man att skolgången skulle ha varit relativt kaotisk och förmodligen en katastrof om inte utredning hade gjorts. Tre föräldrar anser att utredningen var en förutsättning för fortsatt skolgång. En förälder tror att följden annars skulle ha blivit mycket skolk. En annan förälder tror att barnet inte skulle ha fått så bra avgångsbetyg från högstadiet som det fick. Ytterligare en tror att dess barn inte skulle ha fått några avgångsbetyg alls och därmed inte kunnat komma in på gymnasiet. Denne tror också att barnet skulle ha hamnat bland ”fel kompisar” då barnet är lättpåverkat. En tror att barnet skulle ha varit mycket störande och utagerande. En annan tror att barnet skulle ha blivit ”en buse”. Ytterligare en förälder anger att barnets skolgång i så fall skulle ha varit ”bedrövlig” och att han därmed skulle ha blivit deprimerad. Skolan tog dock hänsyn till barnets problem och därmed mognade han under högstadiet.
I två fall upplever föräldern att utredningen inneburit både något positivt och negativt för barnets skolgång. I det ena fallet tror modern att barnet kanske hade skärpt till sig och mognat även utan diagnos. Diagnosen innebar en stämpling för honom. För föräldrarna innebar diagnosen att de inte tog på sig skulden för problemen. I det andra fallet tror modern att det kunnat gå åt två olika håll för barnet, endera att det skulle ha löst sig ändå utan diagnos, eller också hade det gått ”åt pipsvängen”. Barnet har känt det som en belastning att han har behövt en assistent i skolan. Han har känt sig mindervärdig i förhållande till kamrater. Modern anser att han borde ha fått gå i en mindre grupp istället.
I två fall är mödrarna tveksamma till om utredningen innebar något positivt. I de fallen hade åtgärderna efter utredningen inte upplevts optimala för barnet.
3.4.3 Råd till andra föräldrar
I de flesta fall (10/14) vill modern ge rådet till andra familjer att stå på sig, att man inte ska ge upp utan kämpa för att barnen ska få de resurser de har rätt till. Man ska lita på sina känslor när man upplever att något är fel. Man behöver kräva en diagnos för att barnet ska få hjälp.
Föräldrar behöver också vara starka i kontakten med skolan. Man måste vara beredd att engagera sig som förälder och ta det största ansvaret själv. Det är viktigt med täta kontakter med skolan och att kunna samarbeta med lärarna. Föräldrarna måste vara fullständigt öppna om problemen och dra åt samma håll. Det går inte att arbeta heltid, utan man måste vara beredd att åka till skolan på extramöten och kunna ställa upp i ur och skur. Föräldrar måste inse vilka krav som ställs på dem och anpassa arbetet med barnet utifrån barnets förutsättning både hemma och i skolan.
Det är viktigt hur omgivningen betraktar barnet efter diagnos och att barnet inte uppfattas som mindre vetande. Man får inte tjata på barnet och man ska ta tillvara på att det ofta handlar om smarta (välbegåvade) barn. Det är viktigt att ge raka och klara besked till barnet – ”det är bra att gå på räls”.
Det är viktigt att inhämta kunskap om problematiken. Man behöver informera sig om möjligheten till medicinering som ytterligare behandling.
3.4.4 Råd till lärare
I de flesta fall (8/14) vill föräldern ge rådet till lärare att inhämta mer kunskap om AD/HD för att förstå barnen och veta hur man ska bemöta dem. Det är viktigt att få nya idéer om på vilket sätt de ska undervisa dessa barn. En förälder påtalar att kunskapen om AD/HD bör ingå i lärarutbildningen. Vidare anser de att det är viktigt att lärarna lyssnar på föräldrarna.
I två andra fall anser mödrarna att det är viktigt att se barnen individuellt och att visa barnen och föräldrarna respekt. Andra föräldrar råder lärarna att inte särskilja dessa barn från övriga. Det är viktigt med samarbete mellan hemmet och alla inblandade pedagoger i skolan för att man ska dra åt samma håll, d v s samsyn och förståelse för barnet är viktigt. En förälder tycker att det är viktigt att lärarna är tydliga mot dessa barn och att de kan vara ett vuxenstöd för barnet i skolan.
I ett fall understryker modern att det är viktigt att inte flytta barnet från stor till liten grupp och vice versa utifrån skolans ekonomiska situation så som man upplevt har skett.