Förändra flickors fäblesser?

Det finns en diskrepans gällande flickors lek i dockvrån1, både angående benämningen av rummet och vilken lek som sker där. Ett flertal informanter 1, 2, 3, 4, 5, nämner olika slags problematik i uttalanden och tankar om dockvrån. Informant 3 anser att det är viktigt att undvika uttalanden som: ”Ni tjejer, ni kan gå och leka lite i hemvrån” (3), för att inte styra barns lek. Samma tankar finns hos informant 5. Informant 4 har upplevelsen av att det är flickor som leker i dockvrån. Leken som benämns vara den som leks är mamma-pappa-barn. Ibland kan det komma ”en och annan kille” och vilja vara med och leka, dock inte med samma intention av vald lek. Vad killar vill leka i detta rum förklaras inte. Däremot syns killar vilja delta i leken mamma-pappa-barn utomhus, då i rollen som pappan. Detta tror informant 4 beror på att utomhusmiljön inte är könskodad. I leken mamma-pappa-barn tycker informant 1 att det är lämpligt att ta tillfällen i akt att vidga perspektiven på hur en familj kan se ut, genom att förklara att det visst kan vara två mammor. Informant 2 beskriver den intention som finns på hennes avdelning i att betrakta barn som individer och inte falla hän åt fördomar i vad flickor och pojkar leker med för material. Dockvrån har varit föremål för diskussioner i arbetslaget och då betraktats vara, enligt fördomar, typiskt flickig på grund av lek-kök, dockor och dockvagnar. ”Sen leker våra pojkar jättebra med våra vagnar och köket och det också, men vi vill ändå få in nånting som kanske oftast hemifrån symboliserar lite mer pojkigt och då köpte vi in en arbetsbänk med verktyg och så där.” (2). Intentionen sägs vara att bredda materialet med mer material som kan finnas i ett hem. Likaså finns en motvilja att kalla rummet för dockvrå på grund av att det symboliserar typisk flicklek med dockor, istället har namnet hemvrå valts ut.

1 _{Begreppet dockvrån har valts som samlande begrepp, dels eftersom det är ett ord som länge har varit} dominerande i förskolan och dels eftersom det är ett begrepp som flera förskollärare aktivt problematiserar. Dockvrå-lek symboliserar i texten lek med dockor och tillbehör, lek med leksaker som representerar vad som finns i ett hem, lek med leksaker som förknippas med mat och matlagning och olika slags familjelek.

Namnvalet beskrivs ha varit en laddad fråga i arbetslaget. Informant 2 tar återigen upp sina egna fördomar om vad som betraktas som flickleksaker (dockor och vagnar) och pojkleksaker (grävskopor och bilar) och medger att detta inte syns hos barnen på hennes avdelning utan det kan lika ofta vara tvärtom. Informant 6 å sin sida benämner samma slags lek med samma material för köksdelen och beskriver denna som en plats dit alla barn kommer för att leka.

Flickors lek verkar vara bekymmersam eftersom den är just en flicklek. Flickleken leks mestadels i dockvrån med typiska flicksaker som exempelvis dockor, kök och vagnar. För att pojkar ska intressera sig för samma lek måste leken uppenbarligen göras om. Den måste byta namn, då benämningen dockvrå tolkas vara problematisk, och den måsta utökas med mer pojkiga leksaker. En förskollärare beskriver positionerandet av pojkar och säger att pojkarna leker bra i dockvrån men att det ändå ska tillföras mer pojkiga saker. I kontrast till den pojkpositionering som synliggörs går det också att genom tolkning frammana en positionering av flickor vilken gör gällande att den lek som leks i dockvrån hör samman med flickor. Samma förskollärare anser att hennes syn på lek och leksaker har med fördomar att göra, att hon bär med sig en syn i vad som är flickigt respektive pojkigt. Hon berättar också att barnen inte förhåller sig enligt den syn hon talar fram. Barnen kan då tolkas stå för en annan diskursiv förståelse då de positioner sig i leken. Problematik uppstår i den positionering förskolläraren riktar mot barnen där den påverkar diskursen och skapar alternativa sanningar om barn som pojkar och flickor med olika behov. En annan förskollärare säger sig vara nöjd med dockvråleken, där alla barn kan leka och där barn också gör det. Ett uttalande kommer från en förskollärare som beskriver en undervisningsmöjlighet i familjebildning då barn leker mamma- pappa-barn. I denna lek lämpar det sig att påtala att det kan finnas två mammor i en familj. Problematiken i detta läser sig nästan av sig självt men den visar också prov på dikotomin manligt-kvinnligt, den heteronormativitet som finns inneboende där och dess starka fäste. När en lek kallas för mamma-pappa-barn sätter namnet riktlinjer i lekens subjektspositioner och i förlängningen vilken familjebildning som värderas. Hade leken till exempel kallats mamma- mamma-barn, ja då hade subjektsförståelsen liksom subjektets möjlighet att bli på olika sätt säkerligen sett annorlunda ut.

Flickor sägs enligt informant 4 i större utsträckning än pojkar sysselsätta sig i ateljén. Ibland kommer ”lite killar” in där, men: ”Dom kanske inte sitter, sätter sig till ro som tjejer gör.” (4). Att pärla verkar vara en aktivitet som killarna också tycker om i viss utsträckning. Dock inte att sitta med pärlplatta, vilket får förstås som att detta är en tjejgrej. Informant 3 har också

pärlplattor som exempel och menar att det är lätt att fastna i förväntningar kring kön och att då erbjuda flickor lugna aktiviteter vilket exempelvis kan vara att sitta med en pärlplatta. Ett slags lekmaterial som diskuteras är dockor i olika former. Informant 1 tar avstånd mot Barbiedockor eftersom hon menar att dessa påvisar ett stereotypt utseende som ingen människa kan ha. Informant 3 resonerar om att Barbiedockor var något som i högre grad fanns i förskolan förr i tiden. Om flickorna bara satt och lekte med dessa kan hon förstå tanken om borttagandet av desamma. Samtidigt tycker hon att den leken också ska vara okej, så länge ingen fastnar och bara leker med Barbies. Dockor finns på de avdelningar där informant 2 respektive 6 arbetar. Informant 2 beskriver inköpet av bilar och dockor, där dockorna ägnades mer tid för att kunna representera olika etniciteter. Även informant 6 använder sig av dockor och bilar, vilka hon dels beskriver som stereotypa leksaker, dels tycker det är viktigt att ha båda delar på avdelningen eftersom dessa även finns i samhället: ”Det handlar mer om att man ska erbjuda leken för alla. Och dockorna kan ju vara med och åka bil.” (6).

Att bli flicka är fortsatt inte helt enkelt. Flickor föredrar inte bara lugna leker, de föredrar också lugna aktiviteter där de kan sätta sig till ro och kan sägas positioneras som flicksubjektet pyssel- och dockvråflickan. Dock finns här också ett avståndstagande i att hamna i den fållan och enbart erbjuda flickor sådana aktiviteter. Flicklek är inte heller något som flickor bör fastna i och bara leka med vissa flickleksaker, i texten uttryckt som Barbiedockor. Det går att förstå detta som att det vore en fara för flickor att leka med enbart dockor. Samma fara nämns inte angående pojkar och vad de väljer att leka med. Dockor kan vara med och åka bil och i nästkommande avsnitt, som behandlar pojkars docklek, kan dockan också vara med vid snickarbänken. Det finns däremot inte några uttalanden om att bilar kan vara med i dockleken eller att dockan kan hålla verktygen. Pojklek och maskulinitet träder fram som varande bättre då de i jämförelse med flicklek och femininitet relateras till olika men ej jämbördiga värderingar.