Förändringar i människohandelsbestämmelsen föreslås

Den 26 oktober 2016 överlämnade 2014 års människohandelsutredning slutbetänkandet ”Ett starkt straffrättsligt skydd mot människohandel och annat utnyttjande av utsatta personer”.118 Utredningens ursprungliga uppdrag var att undersöka om det finns ett behov av åtgärder för att säkerställa ett starkt straffrättsligt skydd mot människohandel.119 Såvitt avser utredningens uppdrag i denna del föreslås i slutbetänkandet att människohandelsbestämmelsen bör förändras. I syfte att åstadkomma en såväl ändamålsenlig som effektiv tillämpning av straffbestämmelsen, och för att stärka det straffrättsliga skyddet mot människohandel ytterligare föreslås därför att bestämmelsen bör ändras enligt följande:120

”Den som med användande av ett otillbörligt medel, såsom olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller annat motsvarande medel rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person, med uppsåt att han eller hon ska exploateras för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte, döms för människohandel till fängelse i lägst två och högst 10 år.”121

5.1.1 Handelsåtgärder och otillbörliga medel

I förhållande till handelsåtgärderna och de otillbörliga medlen framhålls i slutbetänkandet att den nuvarande uppräkningen av handelsåtgärderna respektive de otillbörliga medlen även fortsättningsvis bör gälla. I slutbetänkandet anförs att gällande reglering stämmer väl överens med internationella överenskommelser och det hänvisas i detta avseende bland annat till Palermoprotokollet och den uppräkning av handelsåtgärder och otillbörliga medel som återfinns däri.122

Däremot påpekas i slutbetänkandet – i förhållande till domstolarnas tillämpning av de otillbörliga medlen – att rättstillämpningen tenderar att inte alltid ske strikt i enlighet med straffbestämmelsens lydelse. I flera fall förefaller nämligen domstolarna kräva att det, utöver ett eller flera otillbörliga medel, ska föreligga ett maktförhållande mellan offer och gärningsperson för att en fällande dom ska låta sig meddelas. Vidare framhålls att 118 SOU 2016:70, s. 4. 119 Se kommittédirektiv 2014:128. 120 SOU 2016:70, s. 14 och 161. 121 SOU 2016:70, s. 31-32 och 395. 122 SOU 2016:70, s. 161 och 170-171.

41 maktförhållandet synes innebära att gärningspersonen ska ha bemästrat offrets fria och verkliga vilja, och att kravet inte sällan beskrivs i rättspraxis som att omständigheterna ska ha varit sådana att offret inte haft något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig gärningspersonens vilja.123 I slutbetänkandet konstateras därefter att en sådan tillämpning av straffbestämmelsen är problematisk ur flera hänseenden. Tillämpningen innebär bland annat att domstolarna har fört in ytterligare ett rekvisit i straffbestämmelsen. Tillämpningen leder också till att fokus vid den straffrättsliga bedömningen tenderar att flyttas från gärningspersonens agerande till offrets situation och förhållandet mellan gärningspersonen och offret.124

I slutbetänkandet framhålls vidare att tillämpningen kan förklaras mot bakgrund av tidigare förarbetsuttalanden eftersom rekvisitet otillbörliga medel tidigare har ansetts ge uttryck för ett krav på maktförhållande mellan gärningspersonen och brottsoffret.125 Som exempel kan nämnas regeringens uttalanden i samband med att kontrollrekvisitet infördes i människohandelsbestämmelsen samt regeringens uttalanden i samband med 2010 års revidering av straffbestämmelsen.126

För att komma tillrätta med den problematik som beskrivits föreslås i slutbetänkandet att människohandelsbestämmelsen förändras. Det framhålls att ändringarna bör klargöra att användandet av ett av de i bestämmelsen angivna otillbörliga medlen är tillräckligt för att den därigenom möjliggjorda handelsåtgärden ska anses vara otillbörligt åtkommen. Varje otillbörligt medel som anges i människohandelsbestämmelsen bör således ensamt vara tillräckligt för straffansvar. Likaså bör ändringarna tydliggöra att något allmänt krav på maktförhållande inte ska ställas vid tillämpningen av bestämmelsen.127 I syfte att klargöra detta föreslås i slutbetänkandet att det nuvarande uttrycket att en handelsåtgärd vidtas ”genom” något av de uppräknade medlen ersätts med uttrycket ”med användande av ett otillbörligt medel”, varefter medlen räknas upp.128

I förhållande till de förändringar som nu beskrivits kan framhållas att ett tydliggörande kring att något allmänt krav på maktförhållande inte ska ställas vid tillämpningen av

123 SOU 2016:70, s. 162-163.

124 SOU 2016:70, s. 163.

125 SOU 2016:70, s. 163.

126 SOU 2016:70, s. 164 samt ovan avsnitt 4.2.2 och 4.3.1.

127 SOU 2016:70, s. 169.

42 straffbestämmelsen om människohandel är av central betydelse i förhållande till möjligheterna att identifiera tiggare som offer för människohandel. Att det ska föreligga ett maktförhållande mellan offer och gärningsperson kan nämligen begränsa möjligheterna att identifiera tiggare som offer för människohandel. I flera av de rättsfall som behandlats tidigare har maktförhållandena varit väldigt tydliga; offren har bland annat varit psykiskt eller fysiskt funktionsnedsatta. Det får emellertid anses vara troligt att det förekommer människohandel för tiggeriändamål där de som faller offer inte befinner sig i ett lika tydligt underläge som till exempel Pavel och George, vilket offren i Bergslagenmålet är ett tydligt exempel på. Ett klargörande från den svenske lagstiftaren kring att det inte ska ställas något allmänt krav på ett maktförhållande kan således bereda väg för att fler tiggare identifieras som offer för människohandel.

Klargörandet av att det inte ska ställas något allmänt krav på ett maktförhållande kan också beskrivas som ett avståndstagande från bilden av ett idealt brottsoffer. Med hänsyn tagen till att det är problematiskt för människohandelns offer – och således även för de människor som utnyttjas för tiggeriändamål – att motsvara bilden av ett idealt brottsoffer, får detta anses vara av central betydelse i förhållande till möjligheterna att identifiera tiggare som offer för människohandel.

Det bör emellertid uppmärksammas att det kan ifrågasättas huruvida de språkliga ändringar som nu föreslås verkligen klargör att något allmänt krav på maktförhållande inte ska ställas vid tillämpningen av straffbestämmelsen om människohandel. Det får således anses vara angeläget att detta förhållande även diskuteras och klargörs i en framtida proposition för att säkerställa att det i den fortsatta rättstillämpningen inte ställs något allmänt krav på ett maktförhållande mellan offer och gärningsperson.

5.1.2 Syfte att exploatera offret

Beträffande syftet med handeln framhålls i slutbetänkandet att det inte finns anledning att förändra exploateringsändamålen i den nu gällande lydelsen av straffbestämmelsen om människohandel. Däremot föreslås att det för straffansvar ska vara tillräckligt att gärningspersonen handlat med insiktsuppsåt eller likgiltighetsuppsåt.129 I slutbetänkandet anförs att avsikten med att utmönstra det nu gällande kravet på endast avsiktsuppsåt är att fler

43 människor i människohandelsförfarandet, som var och en för sig utgör en nödvändig länk för att kunna bedriva människohandeln, till fullo ska omfattas av straffansvaret. En människa som med ett otillbörligt medel vidtar en handelsåtgärd och som har likgiltighetsuppsåt till att offret ska exploateras ska således kunna dömas till ansvar för människohandel.130

Beträffande exploateringsändamålen bör uppmärksammas att det förefaller vara önskvärt med ett resonemang kring till vilken exploateringsform utnyttjanden av människor för tiggeriändamål ska, kan eller bör hänföras. Såsom tidigare framgått tenderar den svenske rättstillämparen att bli alltmer ovillig att hänföra utnyttjanden av människor för tiggeriändamål till exploateringsformen tvångsarbete. De senaste årens rättspraxis manifesterar en tydlig rättsutveckling där utnyttjanden för tiggeriändamål istället har kommit att hänföras till utnyttjandeformen ”annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte”. Måhända är detta – såsom tidigare påtalats – en rättsutveckling som begränsar möjligheterna att identifiera tiggare som offer för människohandel.131 Det får således anses vara angeläget att i en framtida proposition föra en ingående diskussion kring till vilken exploateringsform utnyttjanden för tiggeriändamål ska, kan eller bör hänföras, gärna i ljuset av hur människohandel för tiggeriändamål kommit att definieras i internationella instrument såsom EU:s direktiv från 2011. En sådan diskussion får även anses vara av stor vikt för att säkerställa en enhetlig rättstillämpning, särskilt eftersom det ännu inte finns några prejudicerande rättsfall från Högsta domstolen.

I förhållande till den föreslagna ändringen att det ska vara tillräckligt att gärningspersonen handlat med insiktsuppsåt eller likgiltighetsuppsåt bör uppmärksammas att det rimligtvis torde leda till fler fällande domar i människohandelsmål, och således även till att fler människor identifieras som offer för människohandel. Även om detta inte enbart främjar möjligheterna att identifiera tiggare som offer för människohandel, är det i vart fall av intresse att konstatera att den föreslagna ändringen är positiv i förhållande till möjligheterna att identifiera människohandelns offer.

130 SOU 2016:70, s. 175.

44