NILS VAR INTE ”SOM ANDRA” OCH FICK DIAGNOSEN
UTVECKLINGSSTÖRNING. MEN DET STÄMDE INTE. ÅTTA ÅR EFTER STUDENTEN FRÅN GYMNASIE SÄRSKOLAN HAR HAN FÅTT EN DOKTORANDTJÄNST PÅ UNIVERSITETET.
Föregående sida:
Nils tycker inte att människor ska behöva kategoriseras för att få stöd, utan att man ska se till individen. ”Jag blev sorterad i en mall utan att man djupare hade reflekterat över om det här verkligen var bra.”
72 73
– Då slog man fast att jag hade en diagnos inom autismspektrat och att jag var mindre begåvad och hade en utvecklingsstörning.
Nils fick 61 poäng på IQ-testet, under gränsen för lindrig intel-lektuell funktionsnedsättning eller utvecklingsstörning.
– Man bedömde att jag var ologisk i mitt sätt att resonera och att jag var underbegåvad, framför allt socialt och språkmässigt.
Som vuxen har Nils funderat över hur det kunde bli så. Han misstänker att hans autism påverkade bedömningen.
– Det kan ha bidragit till lägre resultat i det kommunikativa och sociala.
Men han tror också att det spelade in att han redan då, i förskole-klassen, kände sig avvikande och utstött och att det blev som en ond spiral:
– Min teori är att jag inte ville vara med om de här testsituatio-nerna. Jag ville inte ha mer avvikelsestämplar än vad jag redan fick erhålla i den dagliga tillvaron. De blev en bekräftelse på att jag var onormal och avvikande på ett dåligt sätt.
Nils jobbar i trädgårdsl andet på förskolan. Han hade svårt att passa in och kände sig avvikande och utstött. I den situationen skulle han utredas och testas – och resultatet blev därefter. Foto: Privat.
73
Det fanns inga specialklasser för elever med autism i Skellefteå, där Nils växte upp. Nils erbjöds i stället en plats på särskolan.
– Diagnosen ”utvecklingsstörd” blev min inträdesbiljett, förkla-rar han.
På flera sätt var särskolan bra för Nils. Han kom till en lugnare miljö där undervisningen var anpassad och klassen var mindre.
– Alternativet hade varit att jag var kvar i den vanliga skolan med den stigmatisering och mobbning som följde på det. Det hade tagit knäcken på mig.
Men att gå i särskoleklass i en vanlig skola var en utsatt position.
– Det var en terror man levde i, säger Nils och berättar om hur särskoleeleverna kallades för ”miffon” och trakasserades.
Medan klassen hade lektion kunde deras skor försvinna från skohyllan och spridas ut över hela skolan.
I efterhand ser Nils ett mönster:
– Det kan kokas ned till att de som anser sig vara normala intar en strategisk position och utövar makt över de som anses vara avvi-kande. Man utnyttjade det faktum att vi var så sårbara.
Att särskolan skulle begränsa valmöjligheterna inför framtiden stod klart när Nils skulle välja till gymnasiet. Särskoleeleverna hade bara fyra program att välja mellan.
Nils gillade personalen på gymnasiet, men började nu känna sig allt mer understimulerad.
– Jag kom underfund med att jag halkade efter och inte utveck-lades.
För Nils blev särskolan också som en återvändsgränd. Han tar fram sitt slutbetyg. Det ser strålande ut, idel ”VG”.
– Men det är helt betydelselöst. Betyg från gymnasiesärskolan ger ingen behörighet för högskolestudier. Det spelar som ingen roll hur bra ifrån sig man än gjorde eller vilka omdömen man än fick – de var helt nyttolösa.
Nils förstår poängen med att det finns en gymnasiesärskola för personer med intellektuell funktionsnedsättning, men för elever som han själv, som har högre kapacitet, lägger den hinder för fram-tiden.
– När jag tog studenten kunde jag lika gärna ta betygen och gå till närmsta papperskorg och slänga dom. Jag var en nolla, en loser!
När jag tog studenten kunde jag lika gärna ta betygen och gå till närmsta papperskorg och slänga dom. Jag var en nolla, en loser!
74 75
Jag hade hamnat i ett system där jag inte hade några förutsättningar alls.
En lärare på gymnasiet hade dock sett Nils förmågor och uppmuntrade honom att läsa in vanlig svenska och engelska. Efter studenten fortsatte Nils till en folkhögskola där han läste in högskole behörighet.
Där vände det för Nils. Han be-skriver folkhögskolan som en ”icke-dömande miljö” där han äntligen fick vara den han var.
– Jag har låtsats och skrattat med för att det skulle se ut som att jag var socialt begåvad, men det har varit fejk och inte genuint någon stans. Så har det varit i många miljöer.
På folkhögskolan kunde han lägga undan masken.
– Genast mådde jag mycket bättre! Där kunde jag på allvar fram-häva mig själv, berättar Nils.
Nils gick vidare till förskollärarprogrammet på universitetet och där gick det bra. Han tog sig igenom varenda uppgift och tenta och fick sin examen.
Under de här åren såg Nils också till att få en ny utredning efter-som han var säker på att han inte hade en intellektuell funktions-nedsättning.
– Jag gjorde bara ett vanligt intelligenstest. Där slogs det fast att jag var normalbegåvad. Jag var inte särskilt förvånad. Det här var bara en bekräftelse på vad alla visste. Jag har aldrig haft någon ut-vecklingsstörning, utan bara en neuropsykiatrisk diagnos, säger Nils.
Det är en diagnos som medför begränsningar, men för Nils har den också varit en tillgång:
– Asperger har gjort mig driftig och ambitiös. Det är tack vare den jag kunnat göra den här resan.
Nils känner sig hemma i den akademiska värld som har blivit hans nya plattform.
Det fanns inga aspergerklasser där Nils växte upp.
”Särskola var det minst dåliga alternativet av två dåliga”, berättar han. Men det blev en lösning som skapade hinder för Nils längre fram i livet. Trots att han hade fina avgångs-betyg från gymnasiet kunde han inte söka vidare till högre studier.
75
När han nu blickar tillbaka på sin uppväxt kan han konstatera att han blev tvungen att få en diagnos och kategoriseras för att få hjälp i skolan. Men han har fått betala ett högt pris för det. Att betraktas som avvikande har påverkat hans självförtroende och självkänsla.
– Man behandlas utifrån föreställningar om det normala kontra det avvikande och det formar en, säger Nils och fortsätter:
– Det blir som en inlärd hjälplöshet och självuppfyllande profe-tia: Jag klarar inte det här, det är lönlöst att jag ens försöker.
Nils skriver dikter och har nyligen gett ut sin första bok. ”Stig-mats kortege”. Många av dikterna handlar om utanförskap, stigma-tisering och att bli trampad på.
– Det är förödande att tillämpa ett synsätt som har sin utgångs-punkt i vad som är normalt och vad som är avvikande. Det behovet är roten till att det går dåligt.
Nils menar att man istället behöver utgå från människors intres-sen och ta tillvara dem på bästa möjliga sätt så att de får ”blomma ut i all sin prakt”.
Den inlärda hjälplösheten har han kastat av sig. Nils har tagit revansch och känner att han har gått stärkt ur allt som har hänt.
– På åtta års tid har jag gått från särskolan, med alla begräns-ningar det medför, till den högsta akademiska utbildningsformen i Sverige. Jag har svårt att förstå det själv. Det jag vill visa är att det kan ske mirakel. Att det är möjligt.
På åtta års tid har jag gått från särskolan, med alla begränsningar det medför, till den högsta akademiska utbildningsformen i Sverige. Jag har svårt att förstå det själv.
76 77
77