Tillsammans belyser dessa fyra ovanstående kategorier delar av ett som helhet förbättrat teamarbete. Deltagarna i studien ansåg att det är dessa förbättringar i traumateamet som kommer patienten till del från övningarna.
Ett av områdena som blivit tydligare för deltagarna genom övningarna var ledarskapet. Det finns ett starkt inslag av att ledaren är nyckeln till ett fungerande teamarbete och att
detta har förringats tidigare. Betydelsen av att någon har helheten klar för sig innan avgörande beslut fattas betonas. Deltagarna beskriver hur omhändertagandet av patienten blir bättre när teamet har pratat ihop sig innan patienten kommer, målat upp ett förväntat skadepanorama, vad man ska vara observant på och gjort en preliminär plan. Det är när någon har tagit på sig ledarrollen som det här fungerar och blir gjort.
Att teamarbetet flyter på har stor betydelse för patientens känsla av trygghet. Tilltron att patienten märker av ett fungerande team är hög i materialet. Lugna och metodiska teammedlemmar som ger intrycket av att veta vad man gör förväntades ge en tryggare patient. Att som patient veta vad som ska hända och kunna lita på det som sägs höjer tilltron till det omhändertagande teamet menade deltagarna.
Deltagarna såg att traumateamsövningarna har gett teammedlemmarna självkänsla att våga höja rösten och säga till vid problem eller nya fynd i omhändertagnadet. Samtliga deltagare uttrycker att den feedback som ges på övningarna, uppmuntran att be om hjälp eller säga ifrån tidigt, har gjort att de idag känner sig betydligt mer bekväma i att säga att det här känns inte bra, eller det här är jag osäker på. Deltagarna beskrev hur
traumateamsövningarna har gjort att de säger ifrån och tänker alternativ tidigare och alla teammedlemmar har en större öppenhet för information som kommer från samtliga medlemmar. Kommunikationen i teamet blir på så sätt något som involverar alla. Risken att fynd eller händelser i handläggningen missas minskar när fler är involverade i helheten och kommer patienten till gagn genom säkrare omhändertagande.
I materialet sågs att övningarna gav en aktuell kunskap gällande rutiner och material som används för trauma omhändertagande. Deltagarnas ökade kunskaper anser de, har gett dem en trygghet i sina roller som gör dem mer flexibla och öppna för omgivningen där såväl patient som övriga teammedlemmar ingår. Flera deltagare uttryckte att det är lätt att identifiera en person i teamet som inte har övat genom att personen har svårare för samverkan i teamet och har ”struten” på sig riktad mot sitt ansvarsområde i
omhändertagandet och inte helheten. Synen på teamet blir annorlunda när man övat några gånger menar deltagarna. Alla medlemmar har sina ansvarsuppgifter men är lyhörda för varandra och hjälps åt i teamet.
En samstämmighet kring att det är viktigt att rätt person gör rätt saker var tydlig. Genom att reflektera tillsammans vid övningarna har ett naturligt sätt att kommunicera kring dessa frågor uppstått. Genom att värdera teammedlemmarnas olika kompetenser och erfarenheter innan moment ska utföras får patienten ett säkrare omhändertagande. Det framkom med tydlighet att reflektioner och diskussioner mellan deltagarna efter övningen la grunden till det förbättrade samarbetet, vilket deltagarna menade kommer patienten till del genom att samsyn kring omhändertagandet i teamet är grunden till en kvalitativ handläggning av traumapatienten.
9 DISKUSSION
9.1 Metoddiskussion
Då studiens syfte var att undersöka en variation av uppfattningar hos
traumateamsmedlemmar antogs att fenomenografisk metod skulle passa väl innan datainsamlingen påbörjades. Marton´s (1986) beskrivning av att världen är en men människor kan uppleva sin omvärld och dess händelser på olika sätt, gav en känsla för hur fenomenet i studien ville angripas. Det tog en hel del tid i anspråk att sätta sig in i metoden och analysens steg. När intervjuerna var genomförda och transkriberade blev det snabbt tydligt att fenomenografisk ansats var en för studien lämplig metod. Stegen i analysen blev naturliga med ett material av en mängd olika uppfattningar och
beskrivningar.
Enligt Uljens (1989) är förhållandet mellan det människor tänker och säger en kritisk punkt när det gäller trovärdighet. En personlig kontakt mellan forskare och deltagare kan både stärka resultatet, då möjlighet att förklara studiens syfte finns, men även utgöra en risk för beroendeställning. Risken i den här studien var att deltagarna kunde uppleva det svårt att tacka nej till deltagande pga forskarens kända engagemang för traumaövningarna. Att det inte var lärandet som utvärderades, utan deltagarnas uppfattningar om övningarna har nytta för patientvård, gjorde att frågorna inte blev så känsliga. I alla kontakter med deltagarna under studien har forskaren på ett medvetet sätt beaktat balansen mellan professionell distans och personlig vänskaplighet. Dessa vidtagna åtgärderna ökar möjligheten att deltagarna lämnar sina verkliga erfarenheter och trovärdigheten stärks (Kvale & Brinkmann, 2009).
I fenomenografiska studier, som i all kvalitativ forskning, är forskaren det primära instrumentet för att samla in och analysera data. Det ställs därmed stora krav på
forskarens reflektivitet i forskningsprocessen vad gäller tillvägagångssätt, metodval, sin förförståelse och sina värderingar samt hur forskaren influerar och influeras av
deltagarna i studien (Polit & Beck, 2012). Genom att följa Sjöström et al. (2002) tabell av den beskrivna fenomenografiska analysmodellen, vilken tydligt beskriver alla steg i analysen, blir det möjligt för andra människor att förstå hur forskaren arbetat under analysen. För att ytterligare öka analysens trovärdighet användes
medbedömarreliabilitet. Utomstående personer, väl förtrogna med traumateamets arbete och övningsverksamheten genom sina yrkesroller, har läst beskrivningskategorierna och gett sin tolkning av dem. En jämförelse av dessa tolkningar med materialet under
respektive kategori visar på samstämmighet och trovärdigheten kan anses stärkt (Marton, 1986) .
Fenomenografiska ansatsens mål är att samla in tillräckligt med material för att täcka in de variationer av uppfattningar som finns. Ramen för examenarbete på magisternivån begränsade antalet informanter till åtta stycken, för att hinna analysera och
sammanställa materialet. Det strukturerade urvalet, där deltagarna representerar samtliga yrkeskategorier och kliniker involverade i traumateamsövningarna, får ändå ses ge spridning av erfarenheter av fenomenet som studerades. Antalet deltagare är färre än vad som rekommenderas i fenomenografiska studier men resultatet visar på att upprepningar förekommer i materialet som därför bedöms närma sig mättnad vad gäller variationer i uppfattningar (Uljens, 1989). Studien kan därmed bedömas ge en god överblick av det beskrivna fenomenet.
Överförbarhet är inte en prioriterad kvalitetsaspekt i studier inom fenomenografisk forskning (Marton, 1986). Det finns en möjlig överförbarhet i studien då materialet visar upp mönster av erfarenheter. Studiens relevans för andra liknande
vårdverksamheter kan diskuteras eftersom samtliga intervjuerna har gjorts på ett och samma sjukhus, med en metod för teamträning, vilket kan ha gett ett ensidigt resultat. Målet med studien är att resultatet ska leda till en djupare förståelse för hur olika
individer upplever vad i traumateamsövningarna som kommer patienten till del, och kan även delvis gälla i annan kontext. Resultatet i studien svarar dels på dess syftet och är samtidigt en grund för fortsatta studier. Forskaren anser att syftet i studien är uppnått.
9.2 Resultatdiskussion
I resultatet framkom tydligt att det deltagarna uppfattar som gynsamt i
traumateamsövningarna för den primära handläggningen av traumapatienter kan sammanfattas av den övergripande huvudkategorin ”Förbättrat teamarbete”. Från USA (Eppich et al., 2008) och Canada (Doumouras, Keshet, Nathens, Ahmed & Hicks 2014) kommer rapporter om att de fel och misstag som begås i omhändertagnadet av
traumapatienter är av icke-teknisk natur. Misstagen handlar om ineffektivt ledarskap, undermålig kommunikation, dålig situationsmedvetenhet och ineffektivt utnyttjande av resurser. Doumouras et. al (2014) och Roberts et.al (2014) beskriver hur positiva förändringar i deltagarnas attityder och uppförande i teamet ägde rum efter teamträning. En öppenhet för allas bidragande ansvar och kompetens till teamarbetet ökade. En plattare hierarki uppstår när teamet tränar tillsammans och alla teammedlemmar tas till vara och lyssnas på (Baker, Gustafson & Beaubien, 2005). Resultatet i denna studie visar på att deltagarna upplever förbättrat teamarbete efter traumateamsövningarna. Flera teammedlemmar anser sig själva stärkta i att delta i hela processen kring patienten vilket tyder på en ökad situationsmedvetenhet. Den ökade kunskap deltagarna nått genom övningarna har gjort att de kan ta in helheten kring patienten. Den ökade material och rutinkunskapen från övningarna ska alltså inte heller förringas då det är den deltagarna anser gör det möjligt för dem att lyfta blicken från sitt ansvarsområde och se till helheten.
Marsiello och Boliner (2013) anser att bristande bevis på hur teamträning i simulerad miljö överförs till verkligheten är en trolig orsak till att simulerad teamträning ännu inte etablerat sig som pedagogisk modell. Peckler, Prewett, Campbell och Brannick (2012) studerade 41 nyexaminerade läkare med ATLS-certifiering som genomgick endagars teamträningskurs avseende teamets arbete. Författarna anser att resultatet i studien visade på så positiva förändringara i teamets arbetssätt att de jämställde resultatet med att teamträning resulterar i förbättrad patientomhändertagande. Peckler et al´s (2012) resultat av förändringar i teamarbetet är inte framtaget i skarpt handläggande utan vid övningar efter utbildningen. Det är här i utvärderingen av övningarnas effekt i det skarpa omhändertagandet det är en lucka i forskningen som Marsiello och Bolinder (2013) har belyst. Studier av traumateamsarbetets eventuella förändringar i skarpa situationer efter teamträning saknas. Denna studie har ett resultat bestående av
är således en del på vägen mot att visa vilken påverkan på det skarpa teamet övningarna har.
Min studies resultat visar att reflektionerna efter traumateamsövningarna har stor betydelse för ett förbättrat teamarbete. Det skapades såväl förståelse för varandras ansvarsområden som samsyn kring omhändertagandet vid dessa tillfällen. Wisborg et.al (2006) tillskriver reflektionerna i anslutning till teamträningen som en av de
värdefullaste delarna i teamträningens lärande. Detta menar också Issenberg, McGaghie och Petrusa (2005) som i en systematisk review-artikel skriver att de gemensamma utvärderingarna efter teamträning gör det möjligt för deltagarna att lära av sina misstag och förstå hur de hade kunnat undvikas. Detta stärks av Dewey´s (1936) hypotes om att individen lär sig mer av sina misslyckanden än framgångar. En förutsättning för detta lärande är att misstagen synliggörs och inte döljs. Ett lärande och tillåtande klimat där deltagarna kan känna sig trygga med att delge sina misstag är utmaningen för
övningsledningen. Pemberton et. al´s (2013) studie visar att öva tillsammans ger mer hållbar kunskap över tiden. Det skulle kunna betyda att när teamet tillsammans når nya erfarenheter är samtliga teammedlemmar involverade och hierarki och prestige på individuell nivå är underprioriterad.
Kunskapsmässigt når teaumateamsövningarnas deltagare kanske inte hela vägen till Patricia Benners (1984) definition av expert. De förändringar i teamarbetet som definierats av deltagarna efter övningarnas införande visar på förändringar i främst två av tre aspekter Benner definierar: förändrad uppfattning av situationen från separata delar till en helhet och övergången från en fristående observatör till en deltagare i situationen. Deltagarna närmar sig expertens stadie.
10 Slutsats
Denna studies resultat är intressant då de områden som Eppich et.al (2008) och Doumouras et.al (2014) identifierar som svaga punkter i omhändertagandet av
traumapatienten samtliga behandlas under de kategorier som framkommit i resultatet att deltagarna ser som gynsamma för den verkliga traumapatienten. Detta kan tyda på att sjukhuset övar på moment gynsamma för patientsäkerheten.
I studien framkommer dessutom att deltagarna gör erfarenheter vid
traumateamsövningarna som de har nytta av även i andra sammanhang och får ses som en ytterligare aspekt på övningarnas effekter på kliniskt arbete som inte fanns med i studien från början.
Det finns behov av vidare studier avseende de verkliga effekterna på klinskt arbete efter traumateamsövningar. Även jämförande studier på olika sjukhus behöver göras för att se om olika typer av teamövningar påverkar det klinisk arbetet på samma sätt. Sådana studier skulle kunna ligga till grund för en implementering av simulerad teamträning som pedagogisk modell i sjukvården.
Referenser
Alvesson, M & Sköldberg, K (Red.).(2008). Tolkning och reflektion. Vetenskapsfilosofi och kvalitativ metod. Studentlitteratur, Lund.
ATLS (2003). Om ATLS. Hämtad 2014-10-01, från
http://www.atls.se/ATLS/OmATLS/tabid/54/Default.aspx
Baker, D.P, Gustafson, S & Beaubien, J. (2005). Medical teamwork and patient safety: the evidence-based relation. Litterature review. Rockville(MD): Agency for Healthcare Research and Quality. Publication No 05-0053.
Baker, S. & O´Neill, B. (1992). Injury fact book. Oxford University Press.
Benner, P. (1984). From novice to expert: excellence and power in clinical nursing practice. Menlo Park, California: Addison-Wesley.
Benner, P. (1993). Från novis till expert: mästerskap och talang i omvårdnadsarbetet. Lund: Studentlitteratur.
Chekol, I M. (2012). Fenomenografi. I M. Granskär & B. Höglund-Nielsen (Eds.), Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso- och sjukvård
( s. 95-108). Lund: Studentlitteratur.
Dewey, J. (1936). Människans natur och handlingsliv: inledning till en social psykologi. Stockholm: Natur och kultur.
Dewey, J., Hartman, S. G. & Hartman, R. M. (2004). Individ, skola och samhälle: utbildningsfilosofiska texter. Stockholm: Natur och kultur.
Doumouras, A.G, Keshet, I, Nathens, A.B, Ahmed, N & Hicks,C.M (2014). Trauma Non-Technical Training (TNT-2): the development, piloting and multilevel assessment of a simulation-based, interprofessional curriculum flr team-based trauma resuscitation. Canadian Journal of Surgeon, vol 5, no 5, 354-355
Etikkommittén Sydost (2015). Etisk egengranskning. Hämtad 2015-02-14, från
http://www.bth.se/hal/eksydost.nsf/sidor/
Eppich, W.J, Brannen, M & Hunt, E.A (2008). Team training: Implications for emergency and critical pediatrics. Current Opinion in Pediatrics, 20(3), 255-260
Ericsson KA, Krampe R & Tesch-Römer C (1993). The role of deliberate practice in the acquisition of expert performance. Psychology Review, vol 100, 363-406
Esposito, T, Sanddal, N, Hansen, J & Reynolds, S (2003). Effect of voluntary trauma system on preventable death and in appropriate care in a rural state. Journal of Trauma, 54, 663-670
Issenberg, S.B, McGaghie, W.C & Petrusa, E.R (2005). Features and uses of high-fidelity medical simulations that lead to effective learning: a BEME systematic review. Med Teach, vol 27(1), 10-28
Kvale, S & Brinkmann, S (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur
Lennqvist, S (2007). Organisation och metodik. I S. Lennqvist (Red.), Traumatologi.(s.11-26). Stockholm: Liber AB
Linnéuniversitetet (2012). Regeldokument: Etiska riktlinjer för självständiga arbeten i utbildning på grundnivå och avancerad nivå inom pedagogik, psykologi,
idrottsvetenskap, socialt arbete och vårdvetenskap. Växjö, Kalmar: Linnéuniversitetet Marton, F (1981). Phenomenography – Describing Conception of the World Around Us. Instructional Science, vol 10, 177-200
Marton, F (1986). Phenomenography. A Research Approach to Investigation Different Understanding of Reality. Qualitative Research, Journal of Thought, 21(3), 28-49
Masiello, I & Bolinder, G (2013). Sjukvården måste bygga egen evidens med tidig teamträning, Läkartidningen, vol 110(7),324-325.
Peckler, B, Prewett, M.S, Campbell,T & Brannick, M (2012). Teamwork in the traumaroom evalution of a multimodal team träning program. Journal of Emergency, Trauma and Shock, 5(1), 23-27
Pemberton, J, Rambaran, M & Cameron, B (2013). Evaluating the long-term impact of the Trauma Team Training course in Guyana: an explanatory mixed-methods approach, The America Journal of Surgery, 205(2), 119-124
PHTLS (2014). PHTLS Courses. Hämtad 2014-10-01, från
http://www.naemt.org/education/PHTLS/PHTLScourses.aspx
Polit, D & Beck, C (2012). Nursing Research. Generating and Assesing Evidence for Nursing Practice. Lippincott: Williams & Wilkins.
Roberts, N, Williams, R, Schwind, C, Sutjak, J, McDowell, C, Griffen, D, “...” Wetter, N (2014). The impact of brief team communication, leadership and team behavior training on ad hoc team performance in trauma care settings, The American Journal of Surgery, vol 207(2), 170-178
SFS 2003:460. Lag om etikprövning av forskning som avser människor. Stockholm: Utbildningsdepartementet.
Simulatorcentrum (2007). Träning i effektivt samarbete. Hämtad 2014-10-15, från
http://www.simulatorcentrum.se/kurser/e-crew-resource-management-for-traumateamet-version-2/
Sjöström, B & Dahlgren, L.O (2002). Nursing Theory and Concept Development or Analysis. Applying Phenomenography in Nursing Research. Journal of Advanced Nursing, 40(3), 339-345.
Socialstyrelsen. (2008). Vårdskador inom somatisk slutenvård. Stockholm: Socilastyrelsen.
Tippet, J (2004). Nurses´ acquisition and retention of knowledge after trauma training, Accident and emergency Nursing, 12(1), 39-46
TNCC (2014). TNCC Resert. Hämtad 2014-10-01, från http://www.trauma.se/kurs/tncc-recert/
Uljens, M (1989). Fenomenografi. Forskning om uppfattningar. Lund: Studentlitteratur.
Vetenskapsrådet (2003). Riktlinjer för etisk värdering av medicinsk humanforskning Forskningsetisk policy och organisation i Sverige. Uppsala: Almqvist & Wiksell Tryckeri.
Vetenskapsrådet (2011). God forskningssed. Stockholm: Vetenskapsrådet.
Wang, P, Li, N, Gu, Y, L,u X, Cong, J, Yang, X & Ling, Y (2010). Comparison of severe trauma before and after advanced trauma life support training. Chinese Journal of Traumatology, 13(6), 341-344
WHO, World Health Organisation (2015). Violence and Injury Prevention. Guidelines for essential trauma care. Hämtad 2015-05-04.
http://www.who.int/violence_injury_prevention
Wisborg, T, Rönning, T, Beck, V & Brattebö, G (2003). Preparing teams for low-frequency emergencies in Norweigan hospitals. Acta Anaesthesiologica
Scandinavica,47,1248-1250
Wisborg, T, Castrén, M, Lippert, A,Valsson, F & Wallin, C (2005). Training traumateams in the Nordic countries: an overview and present status. Acta Anaesthesiologica Scandinavica,49,1004-1009
Wisborg, T, Brattebö, G, Brattebö, J & Brinchmann-Hansen, Å (2006). Training multiprofessional trauma teams in Norweigan hospitals using simple and low cost local simulations. Education for health, 19(1), 85-91