Förbudet mot ansiktsslöja (niqab) godkänns av europakonventionen

Det senaste fallet om slöjan/Niqab handlar om en muslimsk fransk kvinna som vill kunna bära niqab (ansiktsslöja) av religiösa skäl.

Det har sedan 11 oktober 2010 varit förbjudet enligt fransk lag att dölja ansiktet på offentliga platser.

Sökanden klagade på att förbudet mot kläder designade för att dölja ansiktet på offentliga platser berövade henne möjligheten att kunna bära heltäckande ansiktsslöja offentligt. Hon hävdade att förbudet kränkte bland annat artiklarna 3,8,9,10 och 11 i konventionen. Sökanden menade att staten genom förbudet orsakade ett allvarligt ingrepp i utövandet av hennes rättigheter enligt artikel 9. Förbudet förhindrade henne att utöva sin tro.

110 _{Religionens återinträde på arenan. En ny verklighet, 2008.} 111 _{Domstolen mål 30814/06, 3 november 2009}

Hon inledde med att konstatera att inskränkningen inte kunde sägas ha det legitima syftet att värna om den allmänna säkerheten genom ett allmänt förbud på offentliga platser.

Hanteringen av specifika säkerhetsfrågor blir aktuell på platser med hög risk, som exempelvis flygplatser.

Den franska staten tar ingen hänsyn till minoriteternas kulturella sedvänjor och andra som inte delar statens filosofi.

Staten har också fel när de hävdar att niqab skulle vara oförenligt med jämställdheten mellan könen, hon menade tvärtom att det enligt en väletablerad feministisk ståndpunkt var bärandet av slöjan ofta en frigörelse från ohälsosamma samhällsideal som ställts på kvinnor och innebär självhävdelse. Slöjan handlade om att tillfredsställa sitt eget samvete.

Det var ironiskt att en abstrakt ide om jämställdhet skulle kunna strida mot den djupt personliga val av kvinnor att bära slöja. Förbudet ökade tvärtom ojämlikheten genom att kriminalisera kvinnans val av klädsel, och ta ifrån henne rättigheten till att kunna manifestera sin tro.

Andra stater med en stor muslimsk befolkning förbjöd inte bärandet av ansiktsslöja på offentliga platser.

Staten hävdade att begränsningen eftersträvade legitima syften och att den var nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Förbudet är bland annat till för att identifiera enskilda personer och för att öka säkerheten för personer och egendom och för att bekämpa identitetsbedrägeri. Regeringen nämnde tre värden i detta sammanhang. De menade att täckande av ansiktet stred mot de minimikrav som ställts på samhället. Ansiktet menar staten spelar en viktig roll i det mänskliga samspelet och speglar individen som en unik person. Det speglar menar de också medmänsklighet till en samtalspartner. Att täcka ansiktet på offentliga platser är att bryta mot den sociala koden.

Regeringen hävdade också att förbudet var för att skydda jämställdhet mellan könen och för att värna om respekten för mänsklig värdighet. De menade att kvinnor som bar sådana kläder utestängdes ur samhället.

Staten ansåg inte att någon diskriminering av kvinnor hade skett, de hävdade att bärandet att ansiktsslöjan var något nytt och ovanligt i Frankrike.

Staten och den enskilda individen har uppenbarligen olika uppfattningar om vad som definierar jämställdhet och frihet.

Staten uttryckte förvåning över att den sökanden ansåg att förbudet mot niqab var oförenlig med jämställdhet, och att det diskriminerade kvinnorna för att de hade berövats friheten att själva kunna bestämma över sina egna kläder.

Domstolen gjorde en fördjupad granskning av fallet och kom fram till att det hade skett kränkning av artikel 9 men stöd för inskränkningen finns i fransk lag.

När det gäller artikel 9 i konventionen ges stort utrymme till staterna att bedöma om och i vilken utsträckning en begräsning av rätten till att utöva sin religion eller tro är ”nödvändigt” Domstolen pekade på att det inte var möjligt att urskilja en enhetlig uppfattning om

religionens betydelse i hela Europa, innebörden eller konsekvenserna av den offentliga uttryck för en religiös tro skulle vara olika beroende på tid och sammanhang.

Inskränkningen syftade till att upprätthålla den allmänna ordningen och samhällets säkerhet. Majoriteten av domarna fann att det allmänna förbudet mot att bära slöja på allmän plats i Frankrike inskränker människors rättigheter enligt artiklarna 8 och 9 men inskränkningen och förbudet är enligt dem proportionerligt med syftet att uppnå förutsättningarna för att ”leva tillsammans”

Två av domstolens ledamöter var skiljaktiga, den franska lagen om ett allmänt förbud mot ansiktsslöjan på offentlig plats strider mot artikel 8 om skydd för privatliv och artikel 9 om skydd för tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. De menar att de övriga ledamöterna offrar konkreta individuella rättigheter för abstrakta principer. Enligt Jäderblom och

Nussberger är inte förbudet proportionerligt med ändamålet om pluralism och tolerans tvärtom inskränker Frankrike både pluralism och tolerans eftersom att det hindar vissa kvinnor från att uttrycka sin personlighet och sin tro.

6 Avslutande kommentarer

Man har på förhand bestämt att slöjan är ett tecken för kvinnoförtryck och som något respektlöst mot andra människor, utan att leta efter svaren i religionen om vad slöjan egentligen står för och varför muslimska kvinnor bär den.

I Europadomstolen och i doktrin verkar det inte uttalas negativt om någon annan religiös symbol eller uttryck på samma sätt som den uttrycker sig som slöjan. Men det är samtidigt domstolen som förbjuder kvinnorna att jobba, att kunna klä sig som de vill och att kunna följa sin tro genom att man stödjer ländernas inskränkningar i den enskildes religionsfrihet. Det ser för mig ut som ett omvänt kvinnoförtryck.

Att bära slöja anses inte bara som en skyldighet för många, det är också en fri- och rättighet som har getts varje muslimsk kvinna i Islam.

Som det diskuteras i niqab- fallet bör man också fråga sig varför slöjan anses som kvinnoförtryck när kvinnorna själva har valt att bära den.

Att se utifrån de olika fall som hittills har beskrivits ser det ut som att det föreligger en

orättvisa mot vissa troende, speciellt muslimer. Att konventionen exempelvis godkänner att en viss student inte ska få tillgång till det som alla andra studenter får tillgång till, som att få delta i undervisning och skriftliga prov på grund av att hon har valt att bära sjalen runt huvudet istället för runt halsen, är enligt mig väldigt kränkande mot studenten. Det är

moraliskt orimligt att konventionen med stöd av religionsfrihet inte bara nekar vissa individer deras grundläggande rättigheter utan kränker också religionsfriheten i sig. Det skulle innebära att inga praktiserande trogna människor skulle få möjligheten att studera i ett land som

förbjöd religiösa uttryck på skolor.

I doktrinen står det också att det är svårt att dra en gräns mellan religion och kultur, och det kan tyckas vara fallet om man ser hur vissa samhällen ser ut idag. Det man dock måste ha i åtanke är att Islam som religion är väldigt tydlig med vad som anses vara Islam och vad som inte anses vara det. Allt som inte har stöd i religionen anses inte vara en del av den.

Kvinnoförtryck är ett tillstånd som varken har plats i eller stöds av religionen, tvärtom så är muslimerna beordrade att behandla varandra med respekt. Både i Koranen och i Profeten Muhammads uttalanden finns ett flertal verser som klargör hur en kvinna ska behandlas och att båda könen är jämställda inför Gud. Till och med i sitt sista tal nämnde Profeten hur viktigt det är att kvinnor ska tillerkännas de rättigheter som de har.

Kvinnoförtryck har ingen religion över huvudlaget, det är något som kan förekomma var som helst i världen och av vem som helst. Det viktiga i sammanhanget är att klargöra för Islams sanna läror om synen på kvinnan.

Religionsfrihetsreglerna är i allmänhet strängare i tillämpningen än vad bestämmelserna kan ge uttryck för i lagtexten i både Europakonventionen och i grundlagen.

Religionsfriheten i Regeringsformen låter som att religionsfriheten skulle vara absolut och oinskränkbar men visar en annorlunda bild när man studerar den närmare. Om friheten inte hade tillskrivits en absolut karaktär skulle den stämma bättre överens med hur det ser ut i tillämpningen.

Sambandsrekvisitet, det så kallade Arrowsmith- principen och den objektiva

bedömningsprincipen begränsar också skyddet för religionsfrihet i ganska stor grad. Jag tycker också att en indelning av inre och yttre religionsfrihet är svår att förena med nödvändighetsprincipen därför att det ger intrycket av att de kan skiljas åt. Som Victoria Enqvist skriver kan själva tron och utövandet av den vara oskiljaktiga för den troende.

Religion är inte bara en åsikt man har, det är också en livsstil. Den religiösa åsikten ska återspeglas i ens handlingar. Speciellt i Islam är det meningen att den inre tron och utövningen av den ska vara starkt sammankopplade med varandra.

Som det har visats utifrån de olika fallen är det inte garanterat att religiösa symboler och uttryck skyddas av EKMR artikel 9, tvärtom är det även fritt för staterna att begränsa och förbjuda dessa.

Utgångspunkten i domar från Europakonventionen beror oftast på staternas politiska ställning, det jag kan undra över är vad syftet med en gemensam lag skulle vara om den ändå inte kan skydda vissa grundläggande rättigheter som är sammankopplade med religion.

I de flesta fall har den enskildes rättigheter stått mot statens sekularism, vilket det senare har fått företräde framför de enskildas rätt att utöva sin religion.

Det visar sig väldigt tydligt i b.la Sahin- och karduman fallen där stor hänsyn togs till den turkiska statens sekulära system.

I fallet Lautsi mot Italien är det staten som framhäver religiösa symboler (krucifixen i skolklassrum), medan det i de olika ”slöjfallen” handlar om en enskilda individer som valde att bära slöja. Enligt mitt tycke är krucifix i skolklassrum ett mer påtagligt religiöst tecken än den enskilda slöjan. Skillnaden är att bärandet av slöja också handlar om friheten att själv få bestämma hur man vill klä sig.

I Lautsi- målet handlade det varken om en enskilds rättighet till skolrumskrucifix eller enskildas val av klädsel, utan om att staten vill ha det så.

Den muslimska huvudduken skulle möjligtvis kunna jämföras med det kristna korset som bärs runt halsen då det i bägge fallen handlar om den enskildes eget val av att bära det man önskar. Det verkar också tvivelaktigt att domstolen antog att slöjan skulle ha påtryckningar på andra studenter som inte bar slöja, utan stöd för sitt antagande medan det i Lautsi-målet krävdes bevis för att visa att krucifixen skulle ha en påverkan på eleverna.

Europadomstolen konstaterade där att de inte kan tvinga en stat att vara sekulär och

religionsneutral, medan det i fallen om de enskilda mot Turkiet hävdade man att sekularismen var en nödvändighet för ett demokratiskt samhälle.

7 Källförteckning

Offentligt tryck och statens offentliga utredningar: Prop. 1997:41 s 244 Prop. 1951:100 s.47 ff. SOU 1997:41 s 92 SOU 1949: 20 s.v Svensk författningssamling: SFS 2003:593 1974 års Regeringsform

SFS 1994:1219 Lag om den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

SFS 1998:1 593 Lag (1998:1 593) om trossamfund SFS 1951:680 Religionsfrihetslag

SFS 1962:700 Brottsbalk

SFS 1999:130 Lag om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning.

SFS 2003:307 Lag om förbud mot diskriminering

EKMR: Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna. Avd. 1. Artikel 9 - Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet Rättsfall:

NJA 2005 s. 805 AD 2005 nr 21 Mål T 7324 - 08

Rättsfall från Europakonventionen:

Kommissionen mål 16278/90, beslut 3 maj 1993, D&R 74 s93 Domstolen mål 44774/98, dom den 10 november 2005

Domstolen mål 65500/01, dom 24 januari 2006. Domstolen mål 4115/98, dom 23 februari 2010

Domstolen mål: 48420/10, 5984/10,51671/10 och 36516/10, 15 januari 2013. Domstolen mål 30814/06, 3 november 2009

Litteratur (böcker, artiklar, rapporter):

 Asad, Muhammad (red.), Koranens budskap, Proprius, Stockholm, 1998

 Enkvist, V., Religionsfrihetens rättsliga ramar, Uppsala: Iustus, 2013.

 Fahlbeck, R., Bed och arbeta= Ora et labora: Om religionsfrihet i arbetsliv och skola, Malmö, Liber, 2011.

 Menachem M. Brayer, The Jewish Woman in Rabbinic Litterature: A Psychosocial

Perspective, USA, Ktav Publishing House, 1986, s 239.

 Modéer, K.Å., Juristernas nära förflutna: rättskulturer i förändring, Stockholm, Santérus, 2009.

 Nilsson, M., Lundberg, J., Europarätten: En introduktion till EU-rätten och

Europakonventionen, 4., Stockholm, Jure, 2010.

 Warnling-Nerep, W., Lagerqvist V. R, Annika & Reichel, J, Statsrättens grunder, 4., Stockholm, Norstedts juridik, 2011

Hemsidor och länkar:

 Sveriges domstolar, Tillgänglig: http://www.domstol.se/Om-Sveriges-

Domstolar/Domstolar-i-Europa/Europadomstolen/ 2014, (hämtad 2014-12-11)

 Sayyid Muhammad Rizvi, http://www.al-islam.org/hijab/, 2014 (hämtad 2014-12- 17)

 Dr. Sherif Abdel Azeem, Women in Islam versus Women In The Judaeo- Christian

Tradition, http://www.twf.org/Library/WomenICJ.html, 2014, (hämtad 2014-12-17 17)

 Stacey, A, Does Islam Oppress Women?, Tillgänglig:

http://www.islamreligion.com/articles/3344/, 2010, (hämtad 2014-12-17 )

 Abd- Al Wahid Yahya, Slöjan, Tillgänglig: http://islam.se/kvinnosyn/slojan, 1014,

(hämtad 2014-12-17)

 Islamguiden, "Islam förtrycker kvinnan" Tillgänglig:

http://www.islamguiden.com/missupp4.shtml#.VJGJdbt0zeF, 2014, (hämtad 2014-12- 17)

 Reinhold Fahlbeck,”Religionens återinträde på arenan. En ny verklighet”,

Tillgänglig:

http://juridik.karnovgroup.se/document/1496817/1?frt=religionsfrihet&hide_flash=1 &page=1&rank=3&versid=315-1-2008, 2008, (hämtad 2014-12-19)

 JustAskIslam, Sheikh Yusuf Estes, “Shaking hands with women”, Tillgänglig:

http://www.justaskislam.com/69/shaking-hands-with-women/, 2014, (hämtad 2014- 12-19)

Annat:

The Noble Qur’an

Abdullah Yusuf, A, The Holy Qur-ân, English Translation of the Meanings and Commentary, King Fahd Holy Qur-ân Printing Complex. Al-Madinah al-Munawarah, 1410.