Medias skildringar av vad som kallas ”Orienten” är enligt Mohammad Fazlhashemi
”ett eldorado för populärorientalistiska föreställningar”. Allt som oftast har dessa skildringar som syfte att dokumentera och beskriva livet hos de Andra, för att upplysa och lära ut om det som om det vore ett särskilt ämne. Man beskriver det Andra som något avvikande från det egna. Vad som i realiteten sker är att man skapar en gräns mellan ”det egna normala” och ”det andra avvikande”, vanligtvis i termer av motsatspar, med utgångspunkt i identitetsdikotomin ”vi” och ”dem”. Fazlhashemi menar att ”en ofta återkommande utgångspunkt är det etnografiskt jämförande perspektivet där man understryker det som i grunden skiljer
européer/västerlänningar från Andra. Påfallande ofta lyfter man fram det kuriösa och märkvärdiga hos ’de Andra’ för att understryka det normala i den egna traditionen.” (2001:155)
Att skildra konflikten mellan Israel och Palestina och människor som lever i den förutsätter att producenterna redan från början ser sig själva som representanter för ett ”vi” som behöver upplysas om ett ”dem”. Det är hela grundtanken med att resa dit och filma för att sedan visa i svensk tv. Denna företeelse kan å ena sidan liknas vid de koloniala och hegemoniska beteenden som Said och Fazlhashemi beskriver när de talar om orientalism och diskursen om Orienten. Karakteristiskt för detta är att den ena parten äger resurserna i form av kunskap, ekonomi och teknik för att åka till den andra i syfte att dokumentera och informera om denna. Men det behöver å andra sidan inte betyda att detta görs på ett kolonialistiskt sätt med implicit negativa följder, utan kan självklart göras på olika sätt som mer eller mindre liknar eller bryter mot det sätt att beskriva och tala om ”de Andra” som postkoloniala teoretiker kritiserar. I kapitlet nedan tittar vi på produktionerna skapar och förhåller sig till ett ”de Andra” på olika sätt.
CHECKPOINT BETLEHEM
Checkpoint Betlehem är den av produktionerna som är mest intressant att diskutera ur ett de Andra-perspektiv. Filmen kategoriserar och slår fast skillnader och uppdelningar utifrån flera aspekter och på flera nivåer. Redan från början förutsätter den att Palestina och palestinier är något annorlunda och skiljt från Sverige och svenskarna, inte bara geografiskt utan även kulturellt, och det är därför man åker dit. Ungdomarna vill bland annat veta hur de palestinska tjejerna och killarna har det, om palestinska kvinnor har mycket makt i samhället, hur palestinska ungdomar i flyktinglägret umgås och om det är farligt att gå ut på kvällarna. En av dem tycker också att det ska bli intressant att se om de palestinska ungdomarna åker skateboard. Utgångspunkterna är helt enkelt: Är de som vi? och Varför inte?
Igenom hela filmen säger och visar man sedan på olika sätt att man tycker att Sverige är tryggt, lugnt, fritt, jämställt och modernt medan Palestina är farligt, oroligt, våldsamt, begränsat, fattigt, patriarkalt och religiöst.
I början av filmen visar man ett svenskt klassrum med ungdomar som tysta sitter och arbetar. Utanför står två killar som kastar snöboll på klassrumsfönstret. Direkt klipper man över till
bilder från gatustrider i Palestina och speakerna säger: ”Vad som är lek för oss är allvar för dem”.
Vi ska med två exempel visa hur filmen framhäver skillnader genom att peka på något ”typiskt” palestinskt respektive svenskt. I en scen sitter två av de svenska tjejerna och två av de palestinska ute på en terrass och pratar. Speakern förklarar att:
”Medan mammorna lagar mat pratar vi om skillnaden mellan tjejer i Sverige och Palestina. De får inte ha killar förrän de gifter sig. I Kulutzs familj bestämmer pappan vem hon ska gifta sig med. Men i Abers familj är det inte så, det får hon bestämma själv. När någon i familjen gifter sig bygger de en till våning på huset och den nya familjen flyttar in en trappa upp. De blir fler och fler i huset och det är alltid stojigt.”
De är skillnaderna snarare än likheterna mellan det förmodat palestinska respektive svenska som filmen vill lyfta fram. Och den skillnad man väljer att främst belysa är den som handlar om kvinnans ofrihet (under rubriken Könade metaforer diskuterar vi könsaspekten mer ingående). Härmed slår man fast att ”de”, det vill säga palestinierna, lever under patriarkala förhållanden men att Abers familj är ett undantag.
I en annan scen besöker vi några hem i flyktinglägret. Vi får först ta en snabb titt in hemma hos en man som inte hör till historien och i alla fall inte uttryckligen har någon koppling till övriga medverkanden. Vi får se hur fattigt han lever med sina sexton barn eftersom han inte tillåts arbeta på den israeliska sidan, men vi får varken någon presentation av honom som person eller något direkt uttalande från honom. Klippet syftar bara till att bekräfta fattigdomen. I en av de palestinska tjejernas hem får vi visat för oss hur en palestinsk toalett ser ut, ett så kallat ”hål i marken” som är vanligt världen över men i stort sett obefintligt i Sverige. I denna ”hemma hos”-del får vi också lära oss lite om palestinsk mat, om vad som skiljer de palestinska frukostvanorna från de svenska och vi får närvara när de svenska ungdomarna ska gå och lägga sig för att sova på deras värdars sätt, nämligen på golvet.
Palestina hela tiden kopplas ihop med primitivism och ställs mot det moderna Sverige.
RANA & TAL
I Rana & Tal finns inte de markörer för genus, etnicitet och religion som både Said och Fazlashemi menar är vanliga i berättelser om människor i och från ”Orienten”. Till skillnad
från Checkpoint Betlehem använder sig Rana & Tal inte av markörer för att särskilja, utan snarare för att likställa. Det som är gemensamt lyfts fram. De ställs inte emot varandra eller skildras ur det ”etnografiskt jämförande perspektiv” som Fazlhashemi talar om, varken som individer eller som representanter för en kultur, religion eller etnicitet. Rana & Tal försöker inte beskriva och lära ut något typiskt ”palestinskt” och ”israeliskt”, eller framhäva det ”svenska” i förhållande till ”det andra”, så som Checkpoint Betlehem gör. Det är också det enda av de fyra programmen som vi har studerat som inte använder sig av bilder från gatustrider.
Både Rana och Tal framställs som starka, självständiga och moderna kvinnor på ett sätt som liknar idealet för västerländska kvinnor. Den bild vi får av Rana bryter därför på många sätt med bilden av ”den muslimska kvinnan” som vi vanligtvis får oss till livs via media. Där Fazlhashemis mediala muslimska kvinna är ”viljelös”, ”förtryckt”, beslöjad och ”saknar möjlighet att skapa ett eget liv och förmåga att själv tänka och resonera”, skildras Rana som en viljestark, aktiv, rastlös och utåtriktad kvinna klädd i munkjacka och en svart och vit palestinasjal knuten runt huvudet på ett sätt som vi är vana att se killar bära den.
PARADIS: PLIKT
I Paradis: Plikt ställs det svenska mot det israeliska genom jämförelsen mellan svenske Mikael Olenfalk och israeliske Shahar Bar-Itzak utifrån temat plikt. Mikael skildras genomgående utifrån sin värnplikt och vi får se honom spankulerande rakryggad i uniform utanför en militärbyggnad, när han bäddar sängen, under en övning i skogen och när han går in i duschen tillsammans med sina lumparkompisar. Det sammanhang han befinner sig i består enbart av män; där finns inte en enda kvinna. Mikael talar uteslutande om sin värnplikt och berör ytterst lite det privata livet.
Redan i Mikaels presentation av sig själv står det klart vad som är viktigast kring hans person, nämligen hans kompanibefälsutbildning. Shahar däremot presenterar sig själv med orden: ”Jag heter Shahar och är israel. Jag är trancer. Jag är dj på fritiden. Jag gillar att festa.” Shahar pratar aldrig direkt om sitt förhållande till sin värnplikt. Istället skapas det stor koncentration kring hans intresse för trancefester. Och till skillnad från Mikael som intervjuas klädd i uniform i den militära omgivningen, så intervjuas Shahar till största delen i sitt hem när han sitter i en soffa klädd i vardagskläder. Det vi vill belysa här är att Shahar som lever i en väpnad konflikt skildras i inofficiella, vardagliga och privata situationer, medan Mikael
som lever i ett land med fred och bara ”leker” krig skildras i ett mer officiellt, professionellt och mindre privat sammanhang. Trots den allvarliga och spända omgivning Shahar lever i, det pågår ju en väpnad konflikt runt honom, så framställs han som den ”flummigare” av dem, som den som tar livet som det kommer, gör vad han känner för och alltid vill ha kul, medan Mikael blir den rationelle, allvarlige och organiserade killen.