Förhållandet till tredjeman

Som framgått ovan gäller certepartiundantag i sjölagen i förhållandet mellan de ursprungliga parterna i befraktningsavtalet. När ett konossement har utfärdats och överlåtits till tredjeman är likväl de tvingande reglerna i sjölagen kapitel 13 tillämpliga. Eftersom Rotterdamreglernas tillämpningsområde inte enbart är begränsat genom undantag för certeparti krävs ett annat uttryckssätt för att uppnå det åsyftade resultatet, dvs. att skydda tredjeman som inte själv är ursprunglig avtalspart i avtalet. På samma sätt är inte heller konventionen bunden till bruket av konossement och därför anges i artikel 7 att konventionen utan hinder av artikel 6 gäller

mellan transportören och mottagaren, förfogandeberättigade eller innehavare. Konventionen

är därför i förhållande till tredjeman tillämplig utifrån den partställning som tredjeman intar, eftersom dessa parter också kan vara ursprungliga parter i avtalet fortsätter artikeln som inte

är en ursprunglig part i certepartiet eller annat transportavtal som faller utanför denna konventions tillämpningsområde. Konventionen tillämpas inte i förhållandet mellan de ursprungliga parterna i ett transportavtal undantaget enligt artikel 6.²⁶¹

258 RR art. 1.14: ³7UDQVSRUWGRFXPHQW´PHDQVDGRFXPHQWLVVXHGXQGHUDFRQWUDFWRIFDUULDJHE\WKHFDUULHU thDWD(YLGHQFHVWKHFDUULHU¶VRUDSHUIRUPLQJSDUW\¶VUHFHLSWRIJRRGVXQGHUDFRQWUDFWRIFDUULDJHDQGE Evidences or contains a contract of carriage.

259 Se RR art. 1.8: ³(OHFWURQLFWUDQVSRUWUHFRUG´PHDQVLQIRUPDWLRQLQRQHRUPRUHPHVVDJHVLVVXHGE\ electronic communication under a contract of carriage by a carrier, including information logically associated with the electronic transport record by attachments or otherwise linked to the electronic transport record contemporaneously with or subsequent to the issue by the carrier, so as to become part of the electronic WUDQVSRUWUHFRUGWKDWD(YLGHQFHVWKHFDUULHU¶VRUDSHUIRUPLQJSDUW\¶VUHFHLSWRIJRRGVXQGHUDFRQWUDFWRI carriage; and (b) Evidences or contains a contract of carriage.

260 Jfr RR art. 51.3 och 51.4.

261 Notwithstanding article 6, this Convention applies as between the carrier and the consignee, controlling party or holder that is not an original party to the charter party or other contract of carriage excluded from the application of this Convention. However, this Convention does not apply as between the original parties to a

4.2 Slutsatser

I denna uppsats har fokus legat på gränsdragningen i sjölagen mellan avtal om styckegodstransport enligt kapitel 13 och befraktningsavtal enligt kapitel 14. Ur ett historiskt perspektiv är avtal om styckegodstransport sprungen ur befraktningsavtalet vilket förklarar varför avtalstyperna, sina skillnader till trots, kan vara problematiska att skilja åt. Min förhoppning är emellertid att uppsatsen tydliggjort de primära skillnaderna mellan de grupper av utbyggnadsnormer som definierar avtalstyperna, men också den kommersiell kontext som format avtalstyperna och att detta kan vara till stöd och hjälp för den som ställs inför frågan huruvida ett avtal om styckegodstransport eller ett befraktningsavtal är förhanden.

I förhållande till sjölagen kapitel 13 erbjuder Rotterdamreglerna ett betydligt mer sofistikerat och ambitiöst system för att hantera gränsdragningen mellan de avtalskonstruktioner som konventionen avser, respektive inte avser, att reglera. Lagtekniskt dras gränsen mellan avtal om styckegodstransport och befraktningsavtal i sjölagen med hjälp av rekvisitet certeparti. I Rotterdamreglerna innebär handelsmetoden en presumtion för att avtal i linjefart omfattas, medan avtal som avser icke±linjefart faller utanför. Det anser jag är en ändamålsenlig reglering eftersom det speglar den grundläggande kommersiella skillnad som allt sedan Haag-Visbyreglernas tillkomst utgjort det huvudsakliga motivet bakom en uppdelning i tvingande reglering (linjefart) och avtalsfrihet (trampfart). Som framgått är det bland annat med sikte på skillnaderna i linjefart respektive trampfart som sjölagens avtal om godsbefordran delats upp i avtal om styckegodstransport och befraktningsavtal. Samtidigt är presumtionen inte oproblematisk. Det finns en gråzon i vilket fartyg opererar i huvudsak på samma premisser som i linjefart, men bara i den utsträckning det finns gods. Dessutom är handelsmetoden oprövad och det är därför möjligt att frågan uppkommer vad annonsering

eller liknande åtgärder innebär, eller vad som krävs för att en tidtabell ska vara tillgänglig för allmänheten. Den stora svagheten med handelsmetoden är emellertid att den inte på egenhand

förmår att ringa in den tvingande regleringens tillämpningsområde. Som framgått ovan är exempelvis delbefraktning vanligt inom området för linjefart och på samma sätt förekommer att fartyg som opererar på trampmarkanden ingår avtal om styckegodstransport. I dessa

contract of carriage excluded pursuant to article 6. Transportör definieras ovan i not 237, förfogandeberättigade defineras ovan i not233, mottagare defineras i RR art. 1.11:³&RQVLJQHH´PHDQVDSHUVRQHQWLWOHGWRGHOLYHU\RI the goods under a contract of carriage or a transport document or electronic transport record, innehavare definieras i RR art. 1.10: ³+ROGHU´PHDQVD$SHUVRQWKDWLVLQSRVVHVVLRQRIDQHJRtiable transport

document; and (i) if the document is an order document, is identified in it as the shipper or consignee, or is the person to which the document is duly endorsed; or (ii) if the document is a blank endorsed order document or bearer document, is the bearer thereof; or (b) the person to which a negotiable electronic transport record has been issued or transferred in accordance with the procedures referred to in article 9, paragraph 1.

situationer spelar alltjämnt avtalsdokument stor betydelse, även om en nyansering skett eftersom något krav på certeparti eller konossement inte återfinns i konventionen. Denna lagtekniska nyansering kan framförallt komma att få betydelse för de avtalskonstruktioner som liknar hel eller delbefraktningsavtal, men där något avtalsdokument inte avsetts eller avtalsdokumentet i hög grad avviker från traditionella standardcertepartiformulärer.

I förhållande till det inledningsvis givna exemplet på en gränsdragningssituation där något avtalsdokument ännu inte utfärdats innebär Rotterdamreglerna att frågan om det egentliga avtalet avser linjefart blir av stor betydelse. Som framgått ovan är min ståndpunkt att så borde vara fallet redan enligt sjölagen, med Rotterdamreglerna tydliggör detta. Min bedömning är därför att Rotterdamreglerna kan komma att underlätta möjligheten att förutse vilken avtalstyp som aktualiseras. Framförallt genom de presumtionsregler som följer av handelsmetoden, men också genom att dokumentet som särskiljande faktor minskar i betydelse. Rotterdamreglerna kan därför bidra till att öka den rättsliga förutsägbarheten genom att parterna i högre grad kan förutse huruvida de tvingande reglerna aktualiseras, samtidigt som undantagen inte är knutna till traditionella dokument som mycket väl kan komma att gå ur tiden. Dessutom är det positivt att Rotterdamreglerna tydligt klargör att tredjeman som förvärvat gods vilket transporteras under ett befraktningsavtal skyddas av de tvingande reglerna, även när denne inte innehar ett konossement.

Rotterdamreglerna kan emellertid, i en gränsdragningssituation, också innebära en förskjutning mot avtalsfrihet. Dels genom att icke-linjefart medför en presumtion för att konventionen inte är tillämplig. Men också då transporter som avser icke-linjefart träffas av konventionen bara om något certeparti eller annat avtal om hel eller delbefraktning inte förekommer och ett transportdokument eller någon elektronisk transportdokumentation är utfärdad. Det räcker med andra ord inte att bara visa att något certeparti inte används eller avsetts.

Samtidigt finns det anledning att minnas Rambergs och Tibergs kritik mot att låta gränsdragningen bero på valet av avtalsdokument. Inte heller Rotterdamreglerna förmår att definiera enbart de avtal som omfattas av konventionen och därför är likväl de ursprungliga avtalsparternas möjlighet stor att kringgå de tvingande reglerna genom valet av avtalsrubrik. Gränsdragningen riskerar därför även enligt Rotterdamreglerna att bli formell, om än något nyanserad.

5 Källor och litteratur