Förminska den egna handlingsförmågan

Gräsrotsbyråkrater har en strategi för att klara av sitt arbete som innebär att de förminskar sin egen handlingsförmåga, de menar att de inte har inflytande eller möjlighet att bestämma. Undantag görs aldrig från regler fastän de ibland kanske skulle kunna vara möjliga, det försvaras med att de arbetar enligt lagen eller att det är ”så man gör”. Syftet är att skydda dem mot påtryckningar från brukare, men också att undvika att inse sina egna tillkortakommanden som offentliganställda. Strategin bottnar i ångest över gapet mellan förväntningar och upplevd förmåga (Lipsky, 1980).

Att avslå ansökningar kan ibland kännas jobbigt för handläggaren, speciellt när det handlar som särskilt boende. Det är ofta en avgörande fråga för många äldre eftersom de kan känna sig otrygga i sitt hem. Vid konfrontationen med den äldre och eventuellt anhöriga ställs handläggaren inför deras ångest och oro, anklagelser om hjärtlöshet kan förekomma. Då blir regler och riktlinjer ett stöd för

Det som kan vara jobbigt tycker jag är väl att jag är ju här för att göra rätt så ser jag det, men man vill ju göra gott också. Men det är inte, alltså min avsikt är inte att göra gott, utan det är att bedöma vad som är skälig levnadsnivå och vad som är

minimistandard. Och det är det som kan vara svårt att förklara för den enskilde och för de anhöriga, att jag ser att ni har eller du har det jättejobbigt och att jag med mitt hjärta kanske vill ge dig ett boende. Men det är ändå en politiskt styrd organisation och vi har ändå våra, alltså vi går efter riktlinjer och domar, och de kan alltid överklaga om de vill. Men det kan vara lite svårt att förklara när de tycker att: ser du inte hur min mamma ligger här, hon mår så dåligt. Och jag liksom säger att hon kan få den hjälpen i hemmet. Att man inte behöver bo på ett boende för det. Det är väl det jobbigaste, att de inte tror att man har något hjärta, att man är iskall. (Handläggare A2)

Handläggarnas handlingsutrymme är inget de själva styr över fullt ut, genom riktlinjer och politiska beslut sätts gränser och standards för vad som är skälig levnadsnivå. Det medför att handläggarens egen handlingsförmåga förminskas, begränsningar finns för vad handläggaren kan och får bevilja. Riktlinjerna är alltså viktiga för handläggarna och utgör en trygghet i arbetet.

6.8 Professionalitet

Gräsrotsbyråkratens yrkesroll är komplicerad, den kräver sunt förnuft och

improvisation. I arbetssituationen handlar det om människor och då krävs ett gott omdöme vilket påverkar regelformeringen negativt. Arbetet kan också vara svårkontrollerat vilket hänger samman med yrkesrollen. Gräsrotsbyråkraten har tillgång till brukarnas förstahandsuppgifter och har samtidigt kunskaper om organisationens utbud, vilket denne har till sitt förfogande för att möta brukarens behov, det är en dubbel roll som är en källa till makt. Brukarrelationen har två sidor, den är både en kontakt två människor emellan och en relation mellan brukare och organisation. Det är organisationerna som sätter ramarna och

bestämmer relationens förutsättningar där de ingående parterna måste anpassa sig. Den första uppgiften för gräsrotsbyråkraten i mötet med brukaren är att göra en organisatorisk konstruktion, d.v.s. göra brukaren till brukare eftersom ingen organisation kan ta hand om en hel människa. Genom att bara fästa avseende på

37 

det som hos brukaren rör organisationens specialisering stoppas brukaren in i en administrativ kategori och stöps in i en byråkratisk identitet. På så sätt kan organisationen lättare ta sig an brukarens ärende. Innanför ramarna finns dock en liten möjlighet att agera fritt och gräsrotsbyråkraten får ett litet utrymme för att göra egna bedömningar. Regelsystemet anpassas till konkreta ärenden och blir ett obyråkratiskt element i den byråkratiska strukturen. Här kan en konflikt uppstå för gräsrotsbyråkraten - att vara människa samtidigt som organisationsrepresentant. Men i avvägningen mellan att ha ett personligt eller ett organisatoriskt beteende, alltså i vilken grad och på vilket sätt de administrativa kategorierna får styra, handlar det om en avvägning i rollen som gräsrotsbyråkrat (Johansson, 1992).

Handläggarna resonerade kring sin profession och det handlingsutrymme som de har. De menade att riktlinjer är mycket bra, men att om det bara hade handlat om att följa dem hade vem som helst kunnat sköta deras arbete och utbildningsnivån hade varit oviktig.

Om jag är anställd som handläggare får man utgå ifrån att jag har en viss rörelsefrihet. Hade det bara varit att följa riktlinjer hela tiden så hade man inte behövt så mycket utbildning för att göra jobbet. (Handläggare A1)

Något som också ses som en del i handläggarnas profession är att de ändå har möjlighet att göra bedömningar utan att överväga tillgången på insatser, utan detta handlingsutrymme hade de kunnat ersättas med en beställningscentral. Genom att gräsrotsbyråkraten använder professionellt tänkande, ett sunt förnuft samt

improviserar utefter den äldres behov och därmed går utanför organisationens ramar, påverkas regelutformningen negativt. Handlandet gynnar den enskilde eftersom en viss flexibilitet kring den enskildes behov finns, utan professionen hade arbetet blivit mer ramstyrt. Två handläggare menade att det är viktigt att upprätthålla en professionell fasad, särskilt vid avslagsbeslut då anklagelser kan förekomma och de berörda kanske inte förstår vilka grunder beslutet vilar på. Alla handläggare var väl medvetna om den myndighetsroll de befinner sig i och tyckte att det var viktigt att vara ödmjuk i mötet med den äldre.

När man besöker någon i deras hem måste man tänka på att det är deras hemmaplan. Att man visar att man är ödmjuk i

kontakten så att man inte är en myndighetsperson som kommer in där och ska ta kommandot. Utan låter dem så mycket som möjligt komma till tals. (Handläggare A5)

39 

7 Slutdiskussion

Det sista kapitlet har som avsikt att sammanfatta och vidareutveckla de resultat som vi kommit fram till, bland annat med hjälp av tidigare forskning.