Förslag om utökat mellantvång som ännu inte lett till lagstiftning

Det senaste förslaget om ett utökat mellantvång kom våren 2015 genom förslaget om en ny LVU.140 Huvuduppgiften i utredningens uppdrag var att stärka barnperspektivet i tvångsvården utifrån barn och ungas rättigheter i BK.¹⁴¹ Det läggs fram ett förslag på en ny LVU som ska vara mer lättöverskådlig och pedagogisk, barn ska kunna förstå vad lagen innebär och vad de har för rättigheter.¹⁴² Utredningen fick även i uppdrag att se över tillämpningen av förebyggande insatser, mellantvång, och behovet av ändrade regler vad gäller 22 § LVU.¹⁴³ Enligt förslaget som lades fram skulle mellantvånget återfinnas i 4 kap. och ser ut enligt följande.

4 kap. Öppna insatser

1 § Socialnämnden får, om insatsen inte kan ges med samtycke av

139 Infördes 2010 genom SFS 2010:741, ändrades genom SFS 2012:776.

140 SOU 2015:71.

141 SOU 2015:71, s. 40.

142 SOU 2015:71, s. 41.

barnets vårdnadshavare, besluta att den som är under 15 år ska hålla regelbunden kontakt med en kontaktperson som avses i 3 kap.

6 b § första stycket socialtjänstlagen (2001:453) om

1. insatsen bedöms förebygga att barnets hälsa eller utveckling skadas på grund av något förhållande i hemmet, och

2. det är lämpligt.¹⁴⁴

Första paragrafen behandlar det föreslagna utökade mellantvånget. Det som föreslås är således att alla barn oavsett ålder ska ha rätt till förordnande om särskilt kvalificerad kontaktperson. Förslaget innefattar inte behandling i öppna former riktat till barn under 15 år utan endast kontaktperson. Insatsen ska anses lämplig och anses kunna förebygga att barnets hälsa och utveckling tar skada av förhållanden i hemmet. Vad gäller kontaktperson hänvisas till 3 kap. 6 b § SoL. En kontaktperson kan enligt bestämmelserna i 3 kap. 6 b § SoL utses antingen genom att föräldrarna samtycker till det eller att barnet själv samtycker till det om barnet är över 15 år. När en kontaktperson utses enligt bestämmelserna i SoL finns ett samtycke antingen från föräldern eller barnet. När en kontaktperson utses enligt LVU är det utan samtycke från berörda parter och blir då att ses som ett mellantvång. Även om inga behandlande insatser föreslås för barn under 15 år är det att ses som ett förslag om utökat mellantvång eftersom det inskränker föräldrarnas bestämmanderätt.

Barn under 15 år har inte själva rätt att söka hjälp genom öppna insatser från socialtjänsten och har inte rätt att få den typ av hjälp om vårdnadshavaren motsätter sig det. När bestämmelsen om att barn över 15 år ska ha rätt till öppna insatser utan vårdnadshavarens samtycke infördes var regeringen inte beredd att införa samma rättigheter för yngre barn. Det motiverades med att en sådan förändring skulle kräva en utförligare utredning av yngre barns processbehörighet. Även att förutsättningarna med att lyckas uppnå varaktigförändring hos föräldrar som motsatt sig vård ansågs som små.¹⁴⁵

I Utredningens uppdrag ingick att se över 22 § LVU och analysera om det fanns behov av att utöka paragrafen så att den även skulle gälla vid missförhållanden i hemmet. Utredningen kom dock fram till att behandlande insatser i öppna former inte ska omfatta miljöfallen.¹⁴⁶

144 SOU 2015:71, s. 65 f.

145 Angående detta stycke, se Prop. 2012/13:10, s.106 f.

Om förslaget kommer att resultera i att det införs ett utökat mellantvång är dock oklart efter som det än så länge inte lett till någon förändrad lagstiftning. Det kan dock vara så att regeringen väntade ut utredningen om att göra BK till svensk lag SOU 2016:19 för att få deras synpunkter på ett utökat mellantvång. I utredningen om att göra BK till svensk lag utreds inte 22 § LVU närmare utan det hänvisas till vad den tidigare utredningen, alltså SOU 2015:71 kom fram till och att de ställer sig bakom deras förslag om en ny LVU.¹⁴⁷

Frivilligheten som var ledorden i socialtjänstreformen lyser igenom tydligt när de avvisar förslag om mellantvång. Att det är svårt att genomföra om föräldrarna inte samtycker hänvisas det ofta till. Det hänvisas dock inte till någon forskning som talar för det utan endast till frivilligheten i socialtjänstreformen. Det kan bero på att det till stor del saknas forskning på området men framkommer inte helt tydligt.

Leviner kommer i sin avhandling till slutsatsen att det krävs en tydligare uppdelning mellan frivillighet och tvång. Hon anser även att det är viktigt ur ett föräldraperspektiv att det klargörs vad socialtjänsten har för befogenheter. Med dagens lagstiftning och tillämpning finns det en risk att tvånget döljs i samförståndsparadigmet. Hon konstaterar även att bättre rättssäkerhet skulle kunna uppnås om någon typ av mellantvång infördes under utrednings-fasen. Med en sådan lösning skulle samförståndspresumtionen under utredningen frångås men gränsen för tvångsingripanden skulle kvarstå. Det skulle även leda till att fullgoda beslutsunderlag skulle prioriteras. Leviner föreslår även att barn och föräldrar ska ha rätt till biträde under utredningsfasen. Hon framför även att det borde utredas om särskilda barndomstolar bör inrättas.¹⁴⁸ Här framkommer åter igen vissa brister i det svenska systemet som talar för ett utökat mellantvång.

En lösning kan tänkas vara att liknande förutsättningar som de satt upp i Norge för att tillämpa mellantvång även borde införas i svensk rätt. Nämligen en framåtsyftande risk-bedömning, där slutsatsen ska vara att insatserna kommer leda till en förbättring för barnet om den sätts in, när det rör ett barn som kan bilda sig egna uppfattningar och uttala dessa samt om barnet ställer sig positiv till insatserna.¹⁴⁹ Om barnet är för litet, överväga om det påtvingade

147 SOU 2016:19, s. 143, 234.

148 Leviner, Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete, s. 360 f.

insatserna kan leda till att föräldrarna får insikt om att de måste ändra sitt beteende för att inte riskera att en ansökan om tvångsvård lämnas in av socialtjänsten.¹⁵⁰

När man talar om mellantvång riktat mot föräldrar respektive mellantvång riktat mot barn är första tanken att dessa två är samma. Men det kan även anses att de skiljer sig åt. Man kan rikta tvång mot föräldrarna i form av att barnet ska få gå på dagis, fritids eller ha en kontakt-person, dessa insatser är i huvudsak riktade till barnet. Medan insatser om övervakning av hemmet eller föräldrautbildning är riktat mot föräldrarnas omsorgsförmåga. Det man här kan skilja mellan är vem som är i behov av insatser, barnet eller föräldrarna. Det kan dock konstateras att alla dessa insatser inskränker föräldrarnas bestämmanderätt och inkräktar på föräldrarnas privatliv och integritet.

Det framhålls att det krävs mer forskning om vad mellantvång har för konsekvenser för barn och föräldrar. Samtidigt kan det vara svårt att genomföra forskning inom området ur rent etiska aspekter.151 Forskning behövs dock och det krävs att man hittar en balans mellan det etiska och den forskning som faktiskt behövs för att stärka barns rätt att inte skiljas från sina föräldrar. 152