41 c § En stridsåtgärd som vidtas i strid mot 15, 16 eller 19 § lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare är olovlig.
Förslaget behandlas i avsnitt 7.10.
Av paragrafen framgår att stridsåtgärder som vidtas i strid mot de förut- sättningar som gäller för att svenska arbetstagarorganisationer ska få vidta stridsåtgärder mot utstationerande arbetsgivare är olovliga.
Paragrafen ändras så att den också hänvisar till den nya 19 § lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare, utstationeringslagen, om förutsättningarna för stridsåtgärder till stöd för villkor som ska tillämpas vid långvarig utstationering. Även stridsåtgärder i strid mot 19 § ut- stationeringslagen är därmed olovliga. Det innebär bl.a. att lagens skade- ståndsregler är tillämpliga vid sådana stridsåtgärder.
Vidare görs redaktionella justeringar till följd av att nuvarande 5 a § ut- stationeringslagen byter beteckning till 15 § samma lag och att nuvarande 5 a § utstationeringslagen andra stycket med viss justering placeras i 16 § samma lag.
17.3
Förslaget till lag om ändring i lagen (2012:854)
om uthyrning av arbetstagare
12 a § Ett kundföretag ska informera ett bemanningsföretag som ut-
stationerar en arbetstagare i Sverige enligt 4 § första stycket 3 lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare om de grundläggande arbets- och anställningsvillkor enligt 5 § 3 som skulle ha gällt om arbets- tagaren hade anställts direkt av kundföretaget för att utföra samma arbete.
Skyldigheten att lämna informationen gäller bara i den utsträckning bemanningsföretaget begär det. Informationen ska lämnas senast tio dagar efter en sådan begäran.
Förslaget behandlas i avsnitt 6.4.
Paragrafen genomför artikel 3.1b andra stycket i det ändrade ut- stationeringsdirektivet.
Paragrafen, som är ny, innebär en informationsskyldighet för kund- företag om vilka arbets- och anställningsvillkor som tillämpas av företaget.
Av första stycket framgår att ett kundföretag ska informera ett bemanningsföretag som hyr ut arbetstagare till kundföretaget om vilka grundläggande arbets- och anställningsvillkor som skulle ha gällt om arbetstagaren hade varit anställd direkt av kundföretaget.
Med grundläggande arbets- och anställningsvillkor avses sådana villkor som anges i 5 § 3. Det handlar om sådana villkor som en uthyrd arbets- tagare av sin arbetsgivare ska tillförsäkras i fall där likabehandlings- principen i 6 § är tillämplig.
Informationsskyldigheten gäller när uthyrningen av arbetstagaren sker på ett sådant sätt att det rör sig om en utstationering, dvs. i fall som om-
189 Prop. 2019/20:150 fattas av 4 § första stycket 3 lagen (1999:678) om utstationering av arbets-
tagare, utstationeringslagen, i föreslagen lydelse.
Av bestämmelsen i 4 § tredje stycket utstationeringslagen framgår att den situationen att ett användarföretag sänder en inhyrd arbetstagare till Sverige från ett annat land i vissa fall jämställs med utstationering, se kommentaren till den bestämmelsen. Även när den bestämmelsen är tillämplig är kundföretaget skyldigt att informera arbetsgivaren om de grundläggande villkoren.
Följande exempel kan nämnas. Ett bemanningsföretag i Tyskland hyr ut en arbetstagare till ett företag i samma land. Det sistnämnda företaget hyr i sin tur ut arbetstagaren till ett kundföretag i Sverige. Situationen jämställs, om förutsättningarna i 4 § andra stycket utstationeringslagen är uppfyllda, med att bemanningsföretaget utstationerar arbetstagare i Sverige. Det svenska kundföretaget är i exemplet skyldigt att upplysa bemanningsföretaget om de grundläggande villkoren.
Enligt andra stycket gäller informationsskyldigheten bara i den ut- sträckning bemanningsföretaget begär det. Informationen ska lämnas senast tio dagar efter en sådan begäran. Med dagar avses kalenderdagar.
12 b § Ett kundföretag som avser att sända en inhyrd arbetstagare till ett
annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller Schweiz för att utföra arbete i det landet i samband med att kundföretaget tillhandahåller tjänster där ska informera bemanningsföretaget om åtgärden.
Informationen ska lämnas senast tio dagar innan arbetet i det andra landet ska påbörjas eller, om det inte kan ske, så snart som möjligt.
Förslaget behandlas i avsnitt 6.5.
Paragrafen genomför artikel 1.3 tredje stycket i det ändrade ut- stationeringsdirektivet.
Paragrafen, som är ny, innebär en skyldighet för kundföretag att informera ett bemanningsföretag inför det att en arbetstagare som har hyrts in från bemanningsföretaget sänds till ett annat land inom EES eller Schweiz för att utföra arbete i det landet.
Av första stycket framgår att en förutsättning för en sådan informations- skyldighet är att åtgärden sker inom ramen för en gränsöverskridande tjänsteutövning där mottagaren av tjänsten är etablerad i det andra landet. Det saknar dock för informationsskyldigheten betydelse om åtgärden faktiskt hade utgjort en utstationering om det svenska kundföretaget själv hade varit arbetstagarens arbetsgivare.
Det saknar vidare betydelse om bemanningsföretaget som har rätt till informationen, dvs. arbetstagarens arbetsgivare, är etablerat i Sverige eller i något annat land. Det saknar också betydelse om bemanningsföretaget är etablerat inom eller utanför EES eller Schweiz.
Kundföretaget ska informera bemanningsföretaget om den planerade åtgärden att sända en viss inhyrd arbetstagare till ett visst annat land och informationen ska avse vilken arbetstagare som ska sändas till vilket land. Enligt andra stycket ska informationen lämnas senast tio dagar innan arbetstagaren påbörjar arbetet i det andra landet. Med dagar avses kalenderdagar. Kan inte informationen lämnas senast vid den tidpunkten ska den i stället lämnas så snart det kan ske. Ett exempel när undantaget
Prop. 2019/20:150
190
kan vara tillämpligt är att arbetstagaren sänds till ett annat land under en redan påbörjad gränsöverskridande tjänsteutövning för att med kort varsel ersätta en annan arbetstagare som av någon oförutsedd anledning avbryter en redan pågående utstationering.
14 a § Ett kundföretag som bryter mot 12 a eller 12 b § ska betala skade-
stånd till bemanningsföretaget för den förlust som uppkommer.
Förslaget behandlas i avsnitt 11.2.
Paragrafen genomför artikel 5 andra stycket i det ändrade ut- stationeringsdirektivet.
Paragrafen, som är ny, innebär att ett kundföretag som bryter mot informationsskyldigheten enligt 12 a eller 12 b § är skyldigt att betala skadestånd till det bemanningsföretag som har haft rätt till informationen. Skadeståndet ska motsvara den förlust som har uppkommit på grund av överträdelsen.
16 § Förs talan om skadestånd på grund av överträdelse av 6 § ska, om det gäller semester, talan väckas inom två år från utgången av det semesterår då arbetstagaren skulle ha fått den förmån som talan gäller.
Förs talan om skadestånd på grund av överträdelse av 12 §, ska talan väckas inom fyra månader efter det att arbetstagaren fått kännedom om att någon anställts på den lediga anställningen, dock senast inom två år från anställningstidpunkten.
I fråga om annan skadeståndstalan enligt denna lag tillämpas 64 § första stycket, 65 och 66 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet när det gäller den tid inom vilken förhandling ska begäras eller talan väckas.
Om förhandling inte begärs eller talan inte väcks inom föreskriven tid, är rätten till förhandling respektive talan förlorad.
Bestämmelserna i denna paragraf ska inte tillämpas när talan gäller skadestånd på grund av överträdelse av 12 a eller 12 b §.
Förslaget behandlas i avsnitt 12.2.
Paragrafen innehåller bestämmelser om preskription.
Paragrafen får ett nytt femte stycke, som innebär att de bestämmelser i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet som anges i tredje stycket inte ska tillämpas när talan gäller skadestånd på grund av över- trädelser av någon av bestämmelserna om informationsskyldighet i 12 a och 12 b §. Det betyder att reglerna i preskriptionslagen (1981:130) tillämpas på fordran.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 30 juli 2020.
2. De nya bestämmelserna i 12 a, 12 b och 14 a §§ tillämpas inte på verksamhet som avser körning på en för allmän trafik upplåten väg med ett lastat eller olastat fordon som används för transport av personer eller gods.
191 Prop. 2019/20:150 Enligt andra punkten ska de nya bestämmelserna om kundföretags
skyldigheter att lämna information till bemanningsföretag och om skade- ståndsskyldighet för kundföretag som bryter mot informations- skyldigheterna inte tillämpas på verksamhet som avser körning på en för allmän trafik upplåten väg med ett lastat eller olastat fordon som används för transport av personer eller gods. Detta motsvarar definitionen av vägtransport i artikel 4 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss social- lagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85.