Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen

5 kap.

1 a §

Paragrafen är ny och behandlas i avsnitt 5.3.

Genom bestämmelsen införs en skyldighet för socialnämnden att sam-verka med andra berörda i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa. Enligt de bestämmelser som gäller idag skall nämnden, såvitt nu är av intresse, samverka med andra samhällsorgan m.fl. i individären-den och i individären-den uppsökande verksamheten (3 kap. 4 och 5 §§). Den nya bestämmelsen syftar till att slå fast att samverkan som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa därutöver även skall ske i övergripande frågor. Skälen för den utvidgade skyldigheten att samverka har utförligt redovisats i den allmänna motiveringen.

Samverkan skall ske i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa. En vid formulering har valts för att markera att samverkan skall ske kring alla barn och ungdomar som på ett eller annat sätt kan vara i behov av insatser från socialnämndens sida, oavsett om ärendet rör barnmisshandel, ungdomar som missbrukar eller någon annan fråga. Med insatser avses i detta sammanhang även insatser på övergripande nivåer, t.ex. för att motverka missbruk och ungdomskriminalitet. I individären-den är det inte alltid klarlagt att barnet faktiskt far illa, ofta finns bara en grundad misstanke om missförhållanden. Samverkan skall naturligtvis ske ändå. Att samverka kring ett barn kan i sådana fall ses såväl som en hjälp i arbetet med att få en god helhetsbild av barnets situation som ett sätt för de olika inblandade verksamheterna att samordna eventuella insatser.

Samverkan skall ske med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. Även här har en vid formulering valts. Skälet för detta är att behovet av samverkan kan variera beroende på nivån för samverkan, frå-gans art m.m. De vanligaste samarbetsparterna kan dock på alla nivåer förväntas bli skolan, förskolan, polisen samt hälso- och sjukvården.

Kriminalvården och försäkringskassan är exempel på andra tänkbara

Prop. 2002/03:53

108 samarbetspartners. Frivilligorganisationerna och andra organisationer

kan ha viktig kunskap och erfarenhet att dela med sig av inom områden som missbruk, kriminalitet och övergrepp. I individärenden kan det någon gång finnas skäl att samverka med enskilda personer, t.ex. en släkting till det berörda barnet eller någon annan person som har god kännedom om barnets förhållanden.

Den nya bestämmelsen avses inte vara sekretessbrytande enligt be-stämmelsen i 14 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100). Till undvikande av missförstånd om hur samverkan förhåller sig till eventuell sekretess och tystnadsplikt görs en hänvisning till sekretesslagen (1980:100) och be-stämmelserna om tystnadsplikt i 15 kap. SoL.

Socialnämnden åläggs ett förstahandsansvar för att samverkan kommer till stånd. Detta ligger i linje med vad som redan gäller i fråga om sam-verkan enligt 3 kap. 4 och 5 §§ (jfr prop. 1979/80:1, Del A s. 353 f.).

Motsvarande bestämmelser, men utan förstahandsansvar, tas in i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område och i skollagen (1985:1100). Polisen har redan en lagstadgad skyldighet att samverka, se 3 § polislagen (1984:387).

6 kap.

6 och 9 §§

Förslaget behandlas i avsnitt 7.1.

I nuvarande 6 kap. 6 § anges i första stycket andra meningen att social-nämndens beslut om familjehemsplacering anses som ett medgivande enligt första meningen. Det innebär således ingen förändring i sak att reservera ordet medgivande för privatplaceringar och införa begreppet

”beslut om vård” för de placeringar där socialnämnden skall fatta beslut om familjehemsplaceringen.

Med medgivande kommer då att avses endast sådana fall då inte annan medverkan av socialnämnden behövs i samband med placeringen än att nämnden skall försäkra sig om att förhållandena i det hem där place-ringen är tänkt att ske, är tillfredsställande. Övriga fall benämns social-nämndens ”beslut om vård”. Genom en sådan uppdelning kommer regeln i 6 kap. 9 § om att det är vårdnadshavarens hemkommun som skall lämna medgivande att begränsas till fall av privatplaceringar. Därigenom får den socialnämnd som av SoL utpekas som primärt ansvarig för ett ärende samtliga de befogenheter som principen om ett sammanhållet vårdansvar kräver.

Nuvarande 6 kap. 9 § första stycket flyttas och placeras i 6 kap. 6 § andra stycket som en andra mening. Medgivande enligt 6 kap. 9 § kom-mer enligt förslaget endast att omfatta privatplaceringar. Informations- och samrådsskyldigheten är däremot avsedd att vara kvar även i de fall socialnämnden skall fatta beslut om vård. Genom att flytta bestämmelsen kommer nämndens prövning att syfta på såväl medgivande som beslut om vård.

6 kap.

8 §

Förslaget behandlas i avsnitt 6.4.2.

Prop. 2002/03:53

109 Andra stycket är nytt. För att markera att överflyttning av vårdnaden

enligt föräldrabalken kan vara en framkomlig väg att ge barn större trygghet och visshet om var det skall bo i framtiden åläggs socialnämnden att, när den unge varit placerad i samma familjehem i tre år, överväga om en sådan ansökan bör göras. Om ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat enskilt hem än föräldrarnas och det är uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över till den eller dem som har tagit emot barnet skall, enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken rätten utse denne eller dessa att såsom särskilt förordnade vårdnadshavare utöva vårdnaden om barnet.

11 kap.

4 §

Förslaget behandlas i avsnitt 7.2.

Första stycket tredje meningen är ny. Den har utformats med 2 kap. 3 § SoL som förebild. Alla utredningsåtgärder som kan anses erforderliga för skapandet av ett fullgott beslutsunderlag omfattas av bestämmelsen.

Eftersom bestämmelsen i lag ålägger den informationsgivande kommu-nen en förpliktelse att lämna information kan utlämnandet ske utan hin-der av eventuell sekretess med stöd av 14 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100).

14 kap.

1 §

Förslaget behandlas i avsnitt 5.4.

I andra stycket har anmälningsskyldigheten vidgats till att avse även kriminalvården och annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet än sådan som bedrivs inom hälso- och sjukvården samt anställda vid sådana myndigheter. Rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet utanför hälso- och sjukvården bedrivs av rättspsykiatriska avdelningar inom Rätts-medicinalverket (1 § förordningen [1991:1413] om rättspsykiatrisk un-dersökning).

Av förbiseende föll en del av andra meningen i andra stycket bort i lag (2002:378) om ändring i socialtjänstlagen (2001:453). Denna del förs nu åter in lagen.

I tredje stycket görs ett förtydligande av att misshandel avser såväl fysisk som psykisk misshandel. Någon förändring i sak är inte avsedd.

16 kap.

1 §

Förslaget behandlas i avsnitt 7.3.

Ansökan om överflyttning görs av socialnämnden i den kommun där frågan om överflyttning har kommit upp. Motpart är socialnämnden i den andra kommunen. Ansökan görs hos länsstyrelsen sedan socialnämnden gjort bedömningen att den som berörs av aktuellt ärende har starkare anknytning till en annan kommun, att en överflyttning bäst överens-stämmer med hans eller hennes intresse och att det inte har varit möjligt att komma överens med socialnämnden i den andra kommunen.

Vid bedömningen av till vilken kommun den enskilde har starkast anknytning är det naturligt att hämta ledning från principerna i folkbok-föringslagen (1991:481) och den rättspraxis som utvecklats i anslutning

Prop. 2002/03:53

110 härtill, vilket normalt innebär att berörd enskild anses ha starkast

anknyt-ning till den kommun där han eller hon är eller borde ha varit folkbok-förd.

För att överflyttning skall göras krävs härutöver att det med hänsyn till den enskildes önskemål, varaktigheten av hjälpbehovet och omständig-heterna i övrigt framstår som lämpligt. Härvidlag får det göras en samlad bedömning av i vilken kommun den enskildes behov bäst kan tillgodoses utifrån de angivna momenten. Socialtjänstens verksamhet skall bygga på människornas självbestämmanderätt och integritet (1 kap. 1 §) och in-satser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med den enskilde (3 kap. 5 §). Mot bakgrund härav är det vid den rättsliga prövningen av om överflyttning av ett ärende skall ske naturligt att till-mäta den enskildes önskemål mycket stor betydelse. Att flytta över ett ärende mot den enskildes vilja bör således normalt sett inte förekomma.

Det kan emellertid inte uteslutas att det kan uppkomma enstaka fall där det finns anledning att frångå den enskildes vilja. I ett sådant fall bör det krävas en utförlig motivering av varför den enskildes vilja har frångåtts.

Trots frågans stora betydelse för den enskilde är denne inte part i ärendet eller målet, jämför 22 § förvaltningslagen (1986:223). Den nämnd som ansöker enligt andra stycket har därför att utröna och redovisa den en-skildes vilja. Något behov av att den enskilde hos länsstyrelsen eller i domstol själv lämnar en redogörelse för sin uppfattning bör normalt sett inte föreligga.

För att överflyttningsmöjligheten inte skall motverka den i 2 kap. 3 § SoL angivna huvudprincipen om vistelsekommunens primära ansvar för stöd och hjälp, krävs viss varaktighet av aktuellt hjälpbehov för att över-flyttning skall ske. Någon tidsgräns är inte möjlig att ange men det får inte vara fråga om behov av akut hjälp som kan förutses upphöra relativt snart. Typiskt sett bör det i ärenden som skall flyttas över vara fråga om mångåriga insatser.

I tredje stycket har tagits in en bestämmelse enligt vilken den social-nämnd som ansökt om överflyttning är skyldig att lämna ut de uppgifter som behövs för att ett ärende skall kunna överlämnas. Uppgiftsskyldig-heten bryter eventuell sekretess enligt sekretesslagen (1980:100).

16 kap.

4 §

Förslaget behandlas i avsnitt 7.3.

Länsstyrelsens beslut om överflyttning av ärende enligt 16 kap. 1 § har lagts till de beslut som kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol.