Första hälften av 1800-talet

Riksdagens majoritet var under 1800-talet vanligen ganska obekymrad om myndigheternas praktiska svårigheter att rekrytera personal, att avlöna vikarier och att sköta den komplicerade och splittrade administration som blev följden av den hårda och ofta senkomna tilldelningen av nya ordinarie tjänster. Men riksdagen ville hålla ett öga även på de mindre strikt reglerade delarna av resursanvändningen och helst skulle myndigheterna hålla sig till de ordinarie

488 SCB. Historisk statistik. Statistiska översiktstabeller utöver i del I och II publicerade.

Tabell 253. 1913 var första året med uppgifter. Se även Bilaga 1.

Enligt ljuspenninglistor i Underdånigt betänkande ang. förändrad organisation af Rikets sty-relse- och förvaltningsverk. 1859. Sid. 37.

Det gamla systemet med en mycket hårt reglerad, privilegierad ordinariekår och en helt ore-glerad kår av extraanställda, och en hög andel av lokala betalningar, påminner om system i vissa av dagens utvecklingsländer (Blundo-de Sardan (2006) om Benin, Niger och Senegal).

491 Se RD prot. 1878, Bih. 2 saml., 2 afd. , 1:a bandet, om lönereglering för landsstaten, s. 20.

tjänsterna. I ett memorial från borgarståndet 1810⁴⁹² påpekades exempelvis att

”extra stater böra undvikas, så att varje collegium, verk eller corps erhölle sin särskilda ordinariestat”, ett uttryck för riksdagens behov av överblick, ordning och reda. De icke ordinarie kunde utpekas som ett problem. 1823 beskrevs att det i statsexpeditionerna (motsvarande dagens departement) fanns de

”hvilka dels äro alldeles lönelöse, dels hafva så otillräcklig lön, att de omöjligen deraf ega den mest tarfliga utkomst, hvarföre den arbetsflit staten af sina tjenstemän borde påräkna, icke med stränghet kunnat dem affordras.”⁴⁹³

Extra ordinarie var till en början ett ovanligt begrepp i Statskontorets skrivelser till Kungl. Maj:t under perioden. Det första omnämnande jag hittills hittat är från 1818. Extra ordinarie nämns sedan i ärendemeningar i ett ärende vardera under åren 1819, 1825, 1832, 1836, 1837, 1838, i två ärenden 1839 och därefter allt oftare. Fördelningen av extramedel till de e.o. skedde på en hård intern marknad.

Den adlige e.o. kammarskrivaren Roos vid Statskontoret klagade på 1820-talet över utebliven befordran till ordinarie tjänst⁴⁹⁴. Roos hade varit antagen vid detta verk längre tid än de extra ordinarie som utnämnts trots, hävdade han, lika skicklighet som dessa. Han hade, enligt sin skrivelse, under 5 ¾ års tjänstgöring ”aldrig fått upbära en enda skilling såsom upmuntran eller veder-gällning”. Mot Roos hade anförts att han ”blott esomoftast upvaktat⁴⁹⁵, och att jag blifvit använd blott till renskrifning”. Roos menade att han inte kunde styra över de uppdrag han fick eller vad han fick betalt för. Han hade gjort två månaders ordinarie tjänst 1823, för vilken han inte fick något betalt, medan kollegan Gråå 1824 hade två månaders tjänstgöring, för vilken denne fick full lön. Statskontoret slog i sin skrivelse tillbaka i en hård ton och menade att Roos formuleringar i klagoskrivelsen var ett bevis på hans bristande lämplighet.

Detta ärende kan vara exempel på en adelsfientlig attityd i Statskontoret som, liksom Kammarkollegiet, tillhörde en grupp verk med hög andel ofrälse⁴⁹⁶ – enligt Roos själv fanns det utöver honom bara två ytterligare adelsmän i Statskontoret⁴⁹⁷.

492 RSt protokoll 1810, Bih. 3, Borgarståndets memorial, 13 october 1810, sid. 120.

493 RD prot. 1823, Bih. 1 saml., 1:a bandet: Comiterades till reglering af rikets styrelseverk underdåniga betänkande, sid. 656.

Extra ordinarie kammarskrivaren Roos besvär över uteblifven befordran till ordinarie tjänst, 30 juni 1825, vol. 203, Statskontorets skrivelser till Kungl. Maj:t. Riksarkivet. Roos tjänst-gjorde tydligen också i Kammarrätten där han sedan fick ordinarie tjänst 1832. Se ärendet T.f. kammarskrivaren i Kammarrätten C U Roos om Statskontorets åtgärd vid tillträdet av löneförhöjning, 1 aug 1832. vol. 238, Statskontorets skrivelser till Kungl. Maj:t. Riksarkivet

495 dvs. varit närvarande i verket

496 Enligt Carlsson (1973) ss. 78-79 var den adliga andelen olika i olika verk. I t.ex. Kammar-kollegiet, ett Statskontoret närstående verk, blev det adliga inslaget med tiden nästan obe-fintligt; 1809 fanns det 3 adliga och 56 ofrälse i Kammarkollegiet.

Enligt T Nilsson (2000) var under perioden 1810-40 den genomsnittliga andelen adliga tjäns-temän vid Statskontoret 26 procent, och det totala antalet anställda kan kring 1800-talets mitt skattas till närmare 100 (Fredriksson (1980), s. 68). Även om antalet adliga tjänstemän kunde

Myndigheterna hade ett fast grepp över rekryteringen till de ordinarie tjänsterna genom de extra ordinaries svaga ställning och långa väntan på tjänst.

Myndigheten kunde underlätta inkomster och meritering för vissa anställda och hade alltså ganska stor kontroll över sin egen nyrekrytering⁴⁹⁸. Även riksdagen såg fördelar med extra ordinarieinstitutionen, vilket framgår av dess syn vid 1828/30 års riksdag⁴⁹⁹ på extra ordinarie tjänstgöring i posten, som ofta tillämpade samma regler som centralförvaltningen. Riksdagen uttalade att

”vederbörande auktoriteter måtte i Nåder anbefallas⁵⁰⁰, att såsom incompetente anse alla sådane sökande till lediga sysslor inom och under Kongl. Postverket hwilka icke förut tjenstgjort såsom extra ordinarie eller vicarierande postmästare samt derunder ådagalagt skicklighet, nit och pålitlighet…”

Att det dock rådde variationer mellan myndigheterna i synen på de extra ordinarie framgår av 1830-talets lönereglering. Då definierades några frågor som borde lösas på ett mera enhetligt sätt i myndigheterna⁵⁰¹, bl.a. regler för extra ordinaries antagande. Det fanns en vag önskan hos Kungl. Maj:t om att rekryteringen borde styras mer. 1838 framstår de e.o. i en anonym skrift⁵⁰² som

”en skara surnumerärer⁵⁰³, ett eget och nytt slags befolkning utan besuttenhet”.

Biskopen C A Agardh skrev: ”Staten har gjort allt för att göra dessa män till dagdrifvare. Förmiddagarne gå de vanligen en timme eller ett par upp i verken för att läsa tidningarne,…”.⁵⁰⁴

Att avstå från lön för att meritera sig

1833 behövdes särskilda medel för vikariat (adjunktion) i Hovrätten för Skåne och Blekinge⁵⁰⁵. Statskontoret framförde att löneanslaget hade ökats varför extrapersonal mer sällan torde krävas,

”men om behof deraf någon gång inträffar för en kortare tid, …, synes sådant likwäl böra kunna afhjelpas, utan att serskild aflöning derför anslås, då någon af Hofrättens egne tjenstemän eller betjening otwiwelaktigt skall finnas benägen att mottaga ett dylikt förordnande, under förhoppning att derigenom bereda sig merit till befordran,”

ha varierat över tiden under perioden, verkar Roos´ uppgift om antalet adliga tjänstemän vara starkt underskattad.

498 Detta har för tiden 1830-80 i bl.a. Statskontoret konstaterats även av T Nilsson (1997), s. 24:

”Det tycks helt klart ha funnits stora möjligheter att kringgå den rena ancienniteten. En vik-tig faktor är att man oftast premierade tid på den tjänst det gällde, dvs. tidigare vikariat. Att tillsätta sådana var enklare och möjligheterna att slussa fram begåvningar påtagliga”.

499 RSt 1828/30 protokoll, Bih. 10 saml, 1 avd, bet. 94.

500 Dvs. Kungl. Maj:t borde stadga.

501 Gemensamt protokoll för kommittéerna för de publike ämbetsverkens re-organiserande.

Volym 239. Skrivelser från Statskontoret till Kungl Maj:t 3 oktober 1832, Riksarkivet.

502 Lundqvist (1954), s. 6, hänvisar till Rydqvist (1838).

503 fr. övertaliga.

504 Lundqvist (1954), s.6, hänvisar till Agardh (1852-63).

505 Arvode till adjungerade ledamöter i Kristianstads hovrätt, 27 februari 1833, vol. 240 Stats-kontorets skrivelser till Kungl. Maj:t,. Riksarkivet.

dvs. tjänstgöring utan särskilt arvode skulle ses som en merit för framtida befordran. Vidare gällde att eftersom den ene av de tjänstemän som adjungerats sedermera befordrats, så kunde han inte få arvode enligt Kungl. Maj:ts bestämmelser om han sedan fick tjänsten.”

Principen om gratis vikariat för dem som senare utnämndes på tjänsten, var seglivad, även om det ofta gavs undantag. Det sista konseljärende jag hittat i vilket Statskontoret påminde om denna regel är från 1850⁵⁰⁶ och idén dök vid samma tid även upp i riksdagen. Biskopen Heurlin framförde att de extra ordinarie inte borde klaga eftersom de måste anse att ”förordnande att förestå tjenst, äfven utan ersättning, vara en fördel, emedan han derigenom meriterar till ordinarie befordran”⁵⁰⁷. De osäkra och lönlösa förhållandena under de extra ordinaries väntan, ofta under flera år, på tjänst i centralförvaltningen var en kraftig barriär vid nyrekryteringen och stängde förmodligen ute många utan egna medel eller lönemöjligheter.

1800-talet innebär ett mycket långsamt med successivt försök till ordnande och förbättring av de extra ordinaries ställning, till en början med 1850-talets avskaffande av begravningshjälpsavdragen, avdrag som drastiskt sänkte särskilt vikarielönerna, och reformeringen av de gamla ljuspenningarna.