Billy Ehn
liga nästen. Ingen reder sig utan att egensinnigt placera sina tillhörigheter på dittills främmande platser och rumstera om i andras an-ordningar.
Med spända, glada eller längtans-fulla röster talas det om hemmet som en trygg och avskild bastion, ett ombonat skyddsrum mot en farlig om-värld. För andra är det rädslans boning, kvävande och livsfarlig. Hos somliga är diskbän-karna så blanka att man kan spegla sig i dem.
II.
Begreppet hem används lättfärdigt som synonym till bostad. Möbelkatalogerna och inredningspro-grammen blandar ihop orden för att vara på den säkra sidan. Terapeuterna ser skillnaderna mellan sköna och osköna hem tydligare.
Hemlöshet har inte alltid med brist på en egen vrå att göra. Ett krypin kan se ut nästan hur som helst. Filtar, kartonger och kroppshud håller nöd-torftigt kylan ute. Somliga tror att en egen lä-genhet skulle minska uteliggarens både sociala och existentiella utanförskap. Andra tvivlar.
Den fabulösa föreställningsförmågan inreder rum och skrymslen med imaginära attribut. Pinnsto-larna kliver som spindlar över tröskPinnsto-larna. Gar-deroberna är dunkla utrymmen för hemlängtan.
I kojan av filtar lagda över bordet sitter en liten pojke i mörkret med blänkande ögon.
Hemlängtans makt över sinnena gör blixtsnabbt om hotellrum eller trappuppgångar till
person-De som har någonstans att ta vägen försöker smälla igen
dörren mot oron – och gör sig samtidigt skyddslö-sa mot de inre farorna.
Utan dörrar inget hem, sä-ger de och kramar nycklarna. Härden tycks däremot ha fått en minskad symbolisk betydelse. Den familjära härdsmältan beskrivs med andra ord. Skammen har sina egna hörnor.
Med tiden byts många av de hemskapande uten-silierna ut. Den melankoliska lättnaden på åter-vinningsstationerna banar väg för euforin i möbelaffärerna. Envigen mellan köplusten och rensandet i röran glöms bort när hemfantasierna koagulerar.
Man bör inte förväxla kvadratmetrar och inventa-rier med känslostyrka. Som prefix är hem oslag-bart, men hemkallan ger falska förespeglingar.
Det är oklart hur vanlig önskan om att få dö just hemma är.
III.
Under årens gång står hus och lägenheter för det mesta kvar, men inte hemmet, det har följt med i flyttningarna. Adresserna växlar, hemmet är ett
och detsamma, även om det utgår från flera bo-städer.
Ibland besöker jag mitt eget hem i fantasin, går runt i rummen och snokar. Allt ser ut som det brukar och ger sken av att vara orört. Minnets hem möbleras aldrig om. (Men var är krukväx-terna?) Jag öppnar lådor och skåp, tar fram lek-saker och bläddrar i gamla serietidningar. Jag kryper över trösklarna för att känna om det gör ont. Björken utanför köksfönstret har inte vuxit en tum.
Skillnaden mellan att i minnet zooma in ett hem som inte längre finns och att sparka av sig skorna i sin nuvarande bostad handlar inte om skillna-den mellan fantasi och verklighet. Det är ju inte mer verkligt att kliva ur sängen och klä sig idag på Havsvägen 73 än att göra det på en helt an-nan adress 12 augusti 1954. Det kanske känns mer verkligt, bara för att det sker just nu eller allde-les nyss, men vad betyder det? Efter en stund har även den känslan förvandlats till ett minne.
IV.
Man kan stå ute i mörkret och se människosiluet-ter inne i lägenhemänniskosiluet-ter där andra har bott. Troligen känner de sig okränkbart hemma och tänker då
147 Billy Ehn
inte på att de befinner sig på främmande mark.
Hemmet finns ju inom dem, inte mellan väggarna.
I lägenheterna residerar nu personer som ibland häpet snubblar på ting i andras sentimentala fö-reställningsvärld. När saker försvinner spårlöst är det ofta de utflyttade som spökar. Alla är vi osynliga inneboende hos någon.
Ja, det är underligt, men det lär inte vara så vanligt att folk i egen hög person letar upp sina gamla bostäder och ber de nya hyresgästerna el-ler ägarna att få se sig om. Men ibland pratar de om att göra det. De känner sig redo att utmana minnet och tro sina ögon.
Adressers torftiga form döljer deras känslomäs-siga innehåll. Fråga alla som genom åren har bott på Söderarmsvägen 9 i Kärrtorp. Vägg i vägg hu-serar alla tänkbara mänskliga upplevelser.
Under en period av mitt liv besökte jag en rad hemvisten från min uppväxt, allt som allt sju ma-giska ställen i Stockholms södra förorter. Jag stod nedanför balkonger och böjde mig bakåt, gick ned i källare för att känna doften av potatis, koffertar och cykelolja. Jag stirrade på ytterdör-rarnas inglasade namnskyltar. Nilsson stod det på en. Svedberg på en annan. Ju högre hus, desto fler namn. Ibland hälsades man ”Välkommen!” in
blanco. Man kan bli lika förhäxad av namnskyltar som av adresser. Brevbärare drömmer inte ovän-tat om gatunamn.
Jag spanade in i lägenheter där jag som barn lärt mig att gå och att tala rent. I ett litet kök nära tunnelbanans gröna linje bet jag 1950 i gaffeln när jag matades med spenat. Ordet ”hemkäns-la” används oreflekterat för något efterlängtat.
Olusten stängs ute av det sovrande minnet.
Det såg inte ut som jag mindes det. Vart hade den blåa pepparkaksburken tagit vägen? Trots att jag stod nere på gatan såg jag rummen tyd-ligt liksom uppifrån. I ögonhöjdsminnet av sin ti-diga barndom är man lång som en vuxen. Annars skulle det vara svårt att se vad som står på bor-den. Underifrån blir det mesta snett. Det krävs kanske författare och konstnärer för att gestalta barnets låglänta synvinkel.
V.
På ett ställe under min odyssé, en tvårummare i ett hyreshus från femtiotalet med stor betydelse i min oroliga livshistoria, var ytterdörren öppen och jag kunde se rakt in. Solljuset spelade upp sin kasperteater på barnkammarväggen. Frånvaron av gardiner var inget argument mot min nyfiken-het. Från nedre botten hördes ”Musik under
ar-betet”. Doften av fläskpannkaka var också kvar.
Drömmen om återkomsten såg ut att infrias, men lägenheten var helt tom, den skulle renoveras innan de nya hy-resgästerna flyttade in. Deras röster ekade från det kala vardagsrummet. Jag avstod från att gå in och göra anspråk.
Det kändes nödvändigt att utföra den-na besiktning, men jag kunde lika gär-na ha legat kvar i sängen och blundat.
Hemmet finns som sagt alltid inom en, det är budskapet.
Det är ändå inte betydelselöst hur en bostad faktiskt ser ut och vilka som nu lever där, men det inre hemmet är ju något annat. Längtan efter det som oåterkalleligen är borta får oss att introspektivt framkalla det i otaliga negativ. Hemmet är därför en flerfal-dig paradox genom att samtiflerfal-digt vara både här och där, både i nuet och i det förflutna, både försvunnet och i högsta grad närvarande.
149 149 Billy Ehn
Stillebenmotiv med förgänglighetsmotiv har varit ett vanligt inslag i den västerländska konsthisto-rien. Frukter, vissnande blommor eller dödskallar har fått symbolisera tidens gång och alltings obe-ständighet. Det finns en rad symboler i
hemmiljö-Stilleben ´06
Petter Duvander, Robert Willim & André Parnelöv
er som kan ge oss liknande associationer och som har kunnat integreras i stillebenmotiv. Här följer en rad föremål som år 2006 kanske kan fungera som fortskaffningsmedel för tankar om förgäng-lighet.
Nobelvägen 2006-03-25 10:45
Petter Duvander & Robert Willim 153
155 Petter Duvander, Robert Willim & André Parnelöv
Gässlingavägen 2006-03-14 20:32
Scheelevägen 2006-04-01 09:47
157 Petter Duvander & Robert Willim
159 Petter Duvander, Robert Willim & André Parnelöv
Körsbärsvägen 2006-05-09 18:16