Majoriteten av specialpedagogerna samt några av klasslärarna talar om betydelsen av att utveckla förtroendefulla relationer i klassrummet för att förebygga problem. De framhåller exempelvis att elevernas synpunkter borde tas tillvara och att lärare bör inbjuda eleverna till delaktighet i större utsträckning vilket kan bidra till att respektfulla möten upparbetas. Att medverka till ett förhållningssätt som präglas av omtanke, respekt och inkännande utgör en grund för ett förtroendefullt klassrumsklimat, enligt specialpedagogerna. Dessa synpunkter kan knytas till begreppet ”relationskompetens” som Juul och Jensen (2003) lyfter fram som en viktig kompetens för lärare.
Begreppet relationskompetens är mångtydigt och svårdefinierbart. Jag ansluter mig till en definition som innebär förmåga att samarbeta, ta hänsyn till, lyssna på, etablera förtroende- fulla band samt visa respekt och omtanke om andra (omarbetning av Juul & Jensen 2003). Relationskompetens rör i detta sammanhang det inre arbetet i klassrummet det vill säga relationerna mellan lärare – elev där lärares bemötande och interaktion med eleverna står i fokus:
Respekten för eleven. Att man verkligen lyssnar på vad dom säger. Det kan ju vara som ett skrik ” Jag vill inte”, men gå in och gör dig omaket att få en relation till eleverna, så förstår du var det här skriket står för och varför dom protesterar. Fråga vad det handlar om. Det är ju A och O. Vad som än händer – gå in och prata med eleven. (Excerpt 59: S5)
Jag är helt övertygad om att vi kan få ner problemen om vi kan skapa en god anda i klassrummet. Förhållningssättet är grunden och en del av det förebyggande arbetet. Att man satsar på dom vuxna och förhindrar att problem uppstår. Trygga vuxna är A och O i äkta möten med eleverna. Jag tycker att det finns många otrygga vuxna, som till och med kan vara rädd för elever och då kan man inte skapa trygghet heller. Du måste vara trygg som vuxen själv, för att kunna sprida det till eleverna. Man kan gå omkring utan att ha några direkta möten med eleverna. Man bara är här. Man gör sitt jobb, men egentligen så skulle man vilja vara någon annan stans. Ett demokratiskt arbetssätt är det som gäller. Elevernas synpunkter måste tas på allvar. Barn kan vara med och tycka och tänka tidigt. (Excerpt 60: S2)
Enligt intervjupersonerna är det främst kvaliteten i de interpersonella relationerna som behöver utvecklas. Att lyssna mera på eleverna är en återkommande synpunkt i flertalet av
utsagorna samt att tillgodose delaktighet och respektera eleverna som jämbördiga individer i större utsträckning. Kvaliteten på relationerna mellan lärare och elever tycks enligt Nordahl m.fl. (2007) vara avgörande för det klassrumsklimat som upparbetas. Eleverna blir motiverade och inspirerade av lärare som respekterar dem och som månar om att upprätthålla ett positivt relationsklimat. Enligt Nordahl m.fl. tycks lärare som har en god relation till eleverna uppleva mindre klassrumsproblem än lärare som inte upparbetat detta. Lärares betydelse för grupputvecklingen och klimatet i klassrummet kan knappast överskattas. I varje gupp/klass utvecklas en special gruppdynamik och ett speciellt klassrumsklimat. Detta kan innebära delaktighet, gemenskap, närhet, tillhörighet, vänskap och upplevelser av trygghet såväl som ensamhet, isolering, marginalisering, mobbing, utanförskap och kränkning. Lärarens sätt att förhålla sig till och arbeta med de sociala frågorna får sålunda en avgörande betydelse för elevernas trivsel och trygghet i gruppen. Skolverket (2002) framhåller att barns och ungdomars trivsel, trygghet och lust att lära i hög grad avgörs av deras relationer till lärare och kamrater. Detta påverkar sannolikt elevernas relationssvårigheter.
I utsagorna från framför allt specialpedagogerna framkommer en viss kritik av några lärares förhållningssätt De påtalar brister i förhållningssättet hos dessa vilka bidrar till relations- problem som har att göra med hur interaktionen mellan lärare – elever etableras.
En studie av skolforskaren Johan Wennhall (Skolverket rapport nr 72 1994) visar att många lärare är engagerade i sitt ämne men misslyckas i sina relationer till eleverna. Cirka var fjärde elev uppgav att bara några få lärare brydde sig om vad de tyckte. Wennhalls studie pekar på att det i många klassrum finns relationsproblem av ett eller annat slag mellan lärare och elever. Lärandet och kunskapandet får bättre betyg av eleverna än de relationsmässiga aspekterna av lärararbetet enligt Wennhall.
Aspelin (1999) har studerat ett antal möten mellan lärare och elever. I studien framkommer att lärares intentioner om att eleverna skall utveckla kunskaper i undervisningen löper risken att misslyckas om kommunikationen mellan parterna saknar förtroendefulla samspelsmönster. Den mellanmänskliga dimensionen och det sociala klimatet får enligt Aspelin en stor betydelse för läroprocesserna.
Laursen (2004) pekar i en studie på att lärares sätt att förhålla sig till eleverna får en avgörande roll för undervisningsresultatet. I undersökningen, där 30 lärare intervjuats och observerats framkommer att lärare som visar värme, engagemang, ger utrymme för delaktighet samt visar respekt för eleverna upplevs som ”framgångsrika lärare”. Laursen har myntat begreppet ”Den autentiska läraren” vilket innebär att läraren ”är” medmänniska och lärare i en och samma person. Han eller hon spelar inte rollen av lärare utan är trygg i sig själv
och uppträder ”äkta” i sina möten med eleverna. Laursen hävdar att lärare som når framgång i undervisningen förmår att både bedriva en ämnesundervisning som engagerar samtidigt som han/hon förmår skapa en god atmosfär i klassrummet. I undersökningen kännetecknas dessa lärare av äkthet, arbetsglädje och förmåga att göra intryck på eleverna.
Skolverket (2006) har i rapporten Vad gör det för skillnad vad skolan gör som utgör en fallstudie analyserat sambandet mellan skolors verksamhet och deras förmåga att nå skolans mål. Sex skolor har jämförts där tre haft en relativt hög måluppfyllelse och tre en relativt låg. Studien visar att de skolor som i högre utsträckning når målen för skolans verksamhet kännetecknas av en dubbel satsning, det vill säga de satsar både på omsorg och kunskapsutveckling. Den mest framträdande faktorn hos de skolor som lyckades nå målen enligt studien var att lärarnas förhållningssätt präglades ett nära och förtroendefullt klimat. Skolorna satsade tid och resurser på att bygga relationer till eleverna. I studien framkommer i likhet med Laursens studie att lärarna på dessa skolor är motiverade och pådrivande samtidigt som de är omsorgsrelaterade och omhändertagande i högre grad än vid de lågpresterande skolorna.
Ovanstående studier ligger i linje med det som framför allt specialpedagogerna framhåller nämligen att förtroendefulla relationer utgör en förutsättning för det goda lärandet och bidrar till att förebygga relationsproblem. En klasslärare säger:
Det som jag tror vi är rörande överens om det är att man dels måste bygga upp förtroendet och se det positiva i alla barn och att man tar i barnen och visar respekt och att man pratar med dom. Att man inte skriker och säger en massa dumma saker utan att man lyssnar, så att man är en god lyssnare. (Excerpt 61: K5)
Colnerud (2006) menar med hänvisning till Nel Noddings att vi har en moralisk skyldighet att visa omsorg om den andre i meningen att etablera och upprätthålla omsorgen till eleverna. Hon tvekar inte att lyfta fram omsorgsetikens betydelse för lärargärningen. Den bör utgöra en grundläggande princip på alla nivåer i skolan enligt Colnerud. Om eleverna får erfara omsorg och respektfulla möten så kan det få till följd att han eller hon också möter andra människor med respekt i framtiden.
I föreliggande studie framkommer från framför allt specialpedagogerna att skolans uppgift inte bara handlar om att utveckla kunskaper utan den har också en viktig uppgift i att medverka till social utveckling och demokratisk fostran. Lärare och elever bör mötas som
”hela” subjekt, vilket innebär möten som präglas av ett subjekt – subjekt förhållande enligt några av specialpedagogerna. En specialpedagog säger följande:
Jag tror att A och O är att lyssna på eleverna och ta dom på allvar och visa att man respekterar dom och visar empati. Att jag förstår hur du har det och att man tillsammans med eleven pratar igenom hur man kan lägga upp det hela. Att eleverna blir mera delaktiga och att man för en dialog och hör vad de tycker i olika frågor. Att man frågar eleverna. Det är viktigt att få eleverna med sig så att de känner sig delaktiga i det man planerar. Jag menar att det är förhållningssätt och bemötande som är oerhört viktigt speciellt för dom här eleverna. Relationen är jätteviktig. Men det innebär inte att man inte ska ställa krav. (Excerpt 62:S3)
Colnerud (2006), Aspelin (1999), Laursen (2004), Juul & Jensen (2003) liksom flera av intervjudeltagarna betonar alltså vikten av förtroendefulla relationer som en av hörnstenarna för att förebygga problem.
I diskussionen om lärararbetet accentueras ibland ett dilemma som handlar om huruvida den sociala dimensionen av lärararbetet eller den kunskapsutvecklande delen ska prioriteras. Vissa lärare tycker sig inte kunna lägga ner för mycket tid på de sociala frågorna eftersom detta kan inkräkta på ämneskunskaperna och kunskapsutvecklingen (Schjellerup Nielsen 2006). Mycket tyder på att dessa faktorer snarare utgör varandras förutsättningar än varandras motsatser.