Förundrans pedagogiska potential i teori och praktik

Vikten av att ta vara på barnens, elevernas och studenternas förmåga att förundras i utbildnings - och undervisningssammanhang kan uppfattas som en självklarhet, varför det inte anses vara påkallat att pedagogiskt konceptualisera förundran, utan det tas för givet att alla som jobbar med undervisning är medvetna om förundrans betydelse. Samtidigt, vilket diskuterades inledningsvis i detta kapitel och vilket diskuteras i forskningen (Hadzigeorgiou 2013) associerar både lekmän och yrkesutövare inom utbildning förundran starkt med den emotionella dimensionen av det mänskliga sinnet, varför man har svårt att se hur förundran skulle kunna främja utbildningen, som är övervägande inriktad på att lära ut ett vetenskapligt förhållningssätt, även om så i dess enklaste form. Färdigheten att utforska och förstå sin omvärld med hjälp av faktakunskap och logiska resonemang tycks inte efterfråga den emotionella dimensionen, i varje fall inte i större utsträckning än vad som krävs för att väcka nyfikenhet, som är ett mer etablerat verktyg i utbildningssammanhang. Detta tvetydiga förhållningssätt till förundran som antingen något alldeles självklart viktigt och positivt respektive som något föga relevant och till och med främmande för utbildningsändamål, har fått väldigt litet uppmärksamhet i utbildningsvetenskaplig forskning (Schinkel 2017). Schinkel skriver att den formaliserade utbildningsverksamheten, åtminstone i den västerländska kulturen, generellt sett tycks ha varit återhållsam och till och med skeptisk till tanken att i läroplanen ge utrymme för upplevelse av förundran. Schinkel går så långt som att karakterisera undervisningsmiljön i dagens skolor som fientlig (eng. hostile) gentemot barnens möjligheter att uppleva förundran, särskilt den passiva formen.

Som framgår av tidigare avsnitt finns det stark anledning att ifrågasätta detta synsätt. I följande avsnitt undersöks därför den empiriska förankringen av uppfattningen om förundrans

4.3.1 Empirisk förankring

Det har inom utbildningsvetenskaplig forskning länge varit känt att det är lättare att fästa uppmärksamhet vid information om den förknippas med starka känslor (Ormrod 1999 se Hadzigeorgiou 2012). Emotionellt präglad information är även lättare att lagra i minnet under längre tid för att kunna bearbeta den ett upprepat antal gånger (Hadzigeorgiou 2012). Därför finns det en teoretisk grund att anta förundran borde främja inlärnings - och förståelseprocessen i undervisningssituationer genom att helt och hållet fokusera barnens uppmärksamhet på de idéer som aktualiseras i undervisningen (Hadzigeorgiou 2013).

Förundrans positiva effekt har empiriskt påvisats i några studier där forskare kunde konstatera att, särskilt yngre, barn blir mer engagerade i den pågående undervisningen om de får uppleva något överraskande (eng. unexpected) (Hadzigeorgiou 2013). I en annan studie från 2001 rapporterade Hadzigeorgiou att barn i förskoleålder attraherades till föremål som väckte deras förundran och att vissa barn som tidigare hade svårt att koncentrera sig på något blev helt uppslukade av aktiviteter med sådana föremål. I samma studie observerades att dess “wonder activities” främjade ett varaktigt fokus och ett mer målmedvetet deltagande i andra aktiviteter (Hadzigeorgiou 2001 se Hadzigeorgiou 2013). Upplägget i denna studie gör det dock inte möjligt att dra några slutsatser om förundrans faktiska effekt på inlärning och förståelse. Däremot har studien påvisat en positiv effekt på det som kan beskrivas som förutsättning för och ett första steg i inlärningsprocessen - fokuserad uppmärksamhet på de föremål som väckte barnens förundran.

En senare studie gällande högstadieelever i årskurs 9 visade att elever, som undervisades utifrån ett upplägg som var ämnat att väcka förundran, presterade bättre i ett prov än jämförelsegruppen som undervisades traditionellt men av samma lärare (Hadzigeorgiou 2012). Denna studie har kunnat empiriskt påvisa att elever som i undervisningssituationen upplevde förundran kunde i signifikant större utsträckning återge de fysikaliska koncepten som lärdes ut, jämfört med den andra gruppens elever undervisades i samma koncept men på ett traditionellt vis. Förundran har påvisats kunna höja elevernas engagemang i ämnesundervisningen, bli en källa till autentiska frågor samt vara en förutsättning för att elever skulle ändra själva sättet att uppfatta de fysikaliska idéerna och koncepten på.

4.3.2 Den metakognitiva dimensionen

Det tål upprepas att alldaglig, triviala företeelser och ting kan bli källa för förundran. Men förundran över det triviala, eller skenbart triviala, kan inte upplevas per automatik, vilket Egan ser som en möjlig orsak till att förundran sällan uppenbarar sig i undervisningssammanhang (Egan 2014 se Hadzigeorgiou 2013). I vissa sammanhang, särskilt de som synes vara triviala, måste förundran hos barnet väckas aktivt. För det kan vara så att barnet eller eleven saknar tillräckliga förkunskaper för att kunna inse det paradoxala i en idé, ett skeende eller motsvarande. En lärare har möjlighet att sätta objektet för potentiell förundran i ett annat sammanhang, som i barnets medvetande skulle skapa en annan betraktningsvinkel. Som illustration på hur detta skulle kunna göras ger Hadzigeorgiou följande exempel på hur man på ett konceptuellt enkelt och resursmässigt effektivt sätt kan förmedla insikten - till skillnad för faktakunskap - om att gravitationskraften är den svagaste av alla genom att visa att en liten magnet kan hålla fast en pappersgem av metall, trots att hela jordklotets tyngdkraft försöker slita loss gemen. Den tankeväckande illustrationen bygger på två triviala objekt. Själva företeelsen, att gemen hålls fast av magneten, är också synnerligen trivial. Det som i det här exemplet väcker förundran är att barnen blir varse någonting helt annat, nämligen hur svag tyngdkraften är, jordklotets storlek till trots. Detta enkla experiment som väcker förundran varigenom barnen varseblir (eng. become aware) att och vad det är de just nu egentligen håller på att lära sig illustrerar förundrans tredje dimension - den metakognitiva dimensionen. (Hadzigeorgiou 2013, s. 160).

4.3.3 Språket som verktyg för att väcka förundran

Språkets centrala roll i undervisning är välutforskad och teoretiskt förankrad (Lemke 1990; Saul 2004; Sutton 1996 se Hadzigeorgiou 2013, s. 169). Det är därför naturligt att språket kan användas som ett verktyg för att väcka förundran genom att presentera idéer på ett sätt som fångar barnens fantasi. Detta kan åstadkommas genom metaforer och andra retoriska tekniker, som bygger på målmedveten användning av språkets uttrycksmedel, för att till medvetandets yta föra fram och synliggöra oanade infallsvinklar, som i exemplet från det föregående avsnittet. Exemplet med magneten och gemen visar att läraren har språket som ett kraftfullt verktyg till sin hjälp för att kunna väcka förundran över det som är aktuellt i undervisningen. För det är först när läraren säger att det är hela jordklotet, som, utan framgång, försöker dra

hela den enormt stora Jorden. Ordvalet, där jordklotet är ett konkret föremål, som åberopas istället för den abstrakta, osynliga tyngdkraften, konkretiserar och accentuerar innebörden i experimentet och därmed även i barnens medvetande. Det är med hjälp av språket, ordvalet och metafor, som läraren i exemplet kontextualiserar Jordens dragningskraft och gör eleverna medvetna om hur uppseendeväckande svag den faktiskt är (Hadzigeorgiou 2013, s. 170). Skicklig språkhantering kan alltså användas som ett verktyg för att fånga barnens uppmärksamhet, i de fall då företeelsen inte uppfattas som tillräckligt uppseendeväckande i sig, genom att skapa ett meningsfullt sammanhang som barnen kan relatera till. Språket kan således användas för att uttrycka idéer på ett sätt som riktar mottagarens medvetande inte bara mot den kognitiva men också mot den metakognitiva dimensionen.

Som kommunikationsmedel kan språket även användas till att formulera frågor på ett sätt som skapar förväntningar som sedan kan styras till att väcka förundran ( Hadzigeorgiou 2013, s. 169).

Som tidigare påpekats finns det många potentiella källor till förundran. Vad människa förundras över beror i stor utsträckning på vilka förkunskaper människa har samt i vilket sammanhang människa möter en potentiell källa till förundran. En och samma idé eller ting kan väcka förundran i ett sammanhang, men inte i ett annat. Språket skapar ett meningsfullt sammanhang genom att sätta ord på situationen på ett sätt som ger mening åt det barnen observerar.

När det gäller att presentera idéer på ett sätt som kan leda till förundran är forskarnas rekommendation att undvika definitionspräglat språk, eftersom definitioner fokuserar sinnet uteslutande på den kognitiva aspekten av en idé, vilket hindrar att känslan av förundran väcks genom den emotionella dimensionen ( Hadzigeorgiou 2013, s. 171).