Förutsättningar för stöd och hur de praktiseras

Förskollärare i Norrby

Flera av förskollärarna upplevs inte bekanta med ordet anpassning och har svårt att sätta ord på vad det är. Vidare framkommer ändå att de gör anpassningar, både på grupp- och individnivå, men att det är de generella som ger stöd till hela barngruppen som är utmärkande, vilket beskrivs som:

Ja, vad är det? Ibland kan det vara så att det behövs en vuxen till i gruppen, och då är det en anpassning, som vi får hjälp av vår chef att göra. Sen kan jag inte säga att jag sett så många anpassningar.

De anpassningar vi gör idag är dela gruppen, bilder, tecken som stöd och kontaktbok.

Samtliga önskar att de kunde få resurser som möjliggör fler anpassningar, men uttrycker också att de är införstådda med varför detta inte kan ges eller konsekvenserna av dem. Några av förskollärarna beskriver avsaknad av resurser och förutsättningar på detta sätt:

Som pedagog har man tanken att allt ska bli så bra som möjligt för individen och de flesta gör nog allt de kan, men resurserna att gå hela vägen ut finns inte. Det är svårt att veta vilka anpassningar som ska göras och jag känner mig bakbunden på alla sätt och vis, då jag ser att barnet behöver något annat eller något mer.

Vi skulle behöva en extra resurs för det barnet jag arbetar med, men det skulle innebära att vi skulle få ta in många fler barn för att det ska bära sig. Resursen skulle då ges på de andra barnens bekostnad.

Hade det varit mindre barngrupper hade allt varit lättare. Det blir extra tydligt att för mycket barn i barngruppen påverkar barn negativt som har problem i det sociala samspelet. Ofta tar man ingen hänsyn till gruppens storlek och förutsättningar när man placerar de här barnen.

Specialpedagog efterfrågas också för att bli mer medveten om vilka anpassningar som skulle vara till gagn för barnet, men även här ges en bild av att de är väl medvetna att det endast finns en specialpedagog som arbetar mot förskolan och vilket gör att det blir små möjligheter till detta. Två av förskollärarna uttrycker sin avsaknad av specialpedagog på detta sätt:

Tyvärr finns det inte så mycket resurs vi kan få. Vi har förlorat specialpedagogen, då det inte längre är tillåtet att använda dem. Saknar folk att bolla med som kan det här lite bättre än jag. Jag kan ha en aning en känsla och då vore det skönt att ha tillgång till någon som vet och som kan det här.

Jag tycker det var bra att få prata om våra barn, vilket man inte gör så mycket nu. Vi har väldigt stora behov, när vi har 60 – 70 % med utländsk bakgrund som inte har ett heltäckande språk, vi har blivit avtrubbade tror jag.

Då förskollärarna uttrycker att de behöver stöd i sitt arbete då de uppmärksammat att ett barn kan vara i behov av särskilt stöd, ges detta stöd i störst utsträckning genom Marte meo-metoden. Metoden tillämpas för att stödja samspel och kommunikation genom att filma barn i samspel med pedagog för att stödja och utveckla positiva utvecklings- och inlärningsmönster. Förskollärarna upplever metoden som bra, men den ses inte som heltäckande för att stödja barn i behov av särskilt stöd. Förskollärarna gör beskrivningar som:

Sedan finns det ingen specialpedagog som kan komma ut och stödja i arbetet med barn i behov av stöd, det är bara genom filmningen vi fått hjälp, Marte meo-filmning är det stödet som de erbjudit.

Det är klart det är bra med filmning och att man kan se barnet så, men inte till 100%.

Vi har filmat sedan augusti förra året och nu känner jag att det är bra. Tror vi ska säga nej, det är samma som filmas varje gång. Till en början var det stöd och hjälp, nu vet vi vad vi ska benämna och vara sportkommentatorer. Benämna och bekräfta är det som hänger kvar och det vet vi nu.

Förskolechef i Norrby

Förskolecheferna uttrycker att det är viktigt att göra verksamheten tillgänglig för alla barn så att den blir gynnsam för alla barn att utvecklas i. Förskolechefer beskriver likt förskollärarna att det finns begränsningar att genomföra anpassningar och en av dem beskriver:

Med den nya skollagen som kom 2010 förändrades tanken för förskolan. Då blev det att det stödet som sattes in var handledning och hjälp genom Marte meo. Det var så det började i mångt och mycket.

Extra resurs för att möjliggöra olika anpassningar upplevs ske i förhållande till de ekonomiska förutsättningar som finns, och förskolecheferna brottas med dilemmat att insatsen måste finansieras, genom att sätta in fler barn i verksamheten eller att övriga förskolor i området får vara med och bekosta resursen, vilket beskrivs så här:

Det resursbidrag som finns är beroende på det anta barn som finns i grupperna. Är det så att resurser behövs på fler ställen får man ha is i magen. Jag får prioritera och rent krasst kan det då vara barn som faller mellan stolarna.

Förskolecheferna beskriver flera dilemman om förskollärarnas behov av att kunna anpassa verksamheten, men att få resurser som specialpedagog finns att tillgå. Den insats som går att få genom ansökan är Marte meofilmning och handledning utifrån metoden som de uttrycker är bra men inte heltäckande. Förskolechefen förklarar:

Vi har inte haft tillgång av specialpedagog sedan den här satsningen kring Marte meo drog igång. Synd att kommunen tolkade skollagen som att förskolan inte skulle få något stöd. Sedan säger de att tidiga insatser i tidig ålder är viktigt och att vi i förskolan skulle hjälpa till så det inte blev problem längre upp, men inga har vi fått.

Marte meo ger inte språket, det är mest bemötande, benämna och bekräfta det är det språket, men inte något annat som man kan hjälpa barnet i språket.

Båda förskolecheferna beskriver att de måste samverka med SPSM då de uttrycker att det inte finns någon hjälp att få ifrån kommunen i aktuellt ärende eller när Marte meo-insatsen av

olika anledningar inte kommit till stånd. SPSM har gett stöd genom handledning, material och föreläsningar inom aktuellt område, där både berörd personal och förskolechef har haft möjlighet att medverka. Förskolecheferna uttrycker att de har blivit ifrågasatta av kommunens Marte meo handledare då de använt sig av SPSM och som tydligt framhållit att två insatser samtidigt är kontraproduktivt, vilket gör förskolecheferna osäkra på vilka insatser och resurser de kan tillföra. Förskolecheferna beskriver utifrån detta:

Det är ett dilemma för mig att jag varje gång ska behöva ge en förklaring till varför hen sätter in en resurs som blir till gagn för barnets utveckling och lärande, och det blir barnet som förlorar mest på detta synsätt.

Jag vet inte varför man inte kan ha insatserna parallellt, fick bara till mig att det inte skulle vara bra. Jag ifrågasatte om jag kunde skicka min personal på föreläsning eller köpa bok om bemötande, jag vet inte om det också kan störa det hela.

Förskollärare i Söderby

Insatser som görs för att underlätta för barn i behov av stöd att utvecklas och lära i förskolan beskriver förskollärarna ett flertal gånger under intervjuerna. Samtliga förskollärare återkommer till konkreta beskrivningar av det praktiska arbetet under frågor om kvalitetsarbete, vilket kan tolkas som att de har en nära koppling mellan den teoretiska och den praktiska aspekten av förskolans verksamhet och att arbetet med särskilt stöd huvudsakligen sker på gruppnivå. Insatserna beskrivs som:

Det enda vi gör. …hitta vägen som funkar för dem… Anpassningar är någonting man gör hela tiden för att underlätta för alla barn.

Eller som en annan förskollärare uttrycker det, på ett sätt som speglar vad förskolecheferna uttrycker som salutogena och inkluderande perspektiv på arbete med särskilt stöd:

En hel del av de anpassningar vi gör om förberedelser märker vi hjälper alla barn.

Samtliga förskollärare nämner specialpedagogens roll i arbetet med att ge stöd på gruppnivå som ett led i arbetslagens utvecklingsarbete. De intervjuade har regelbunden kontakt med den specialpedagog som är kopplad till enheten både på förekommen anledning och som ett förebyggande arbetssätt. Det tycks som att samtliga förskollärare upplever att kontakten med specialpedagogen sker på ett bra sätt utifrån de behov personalen ser i barngruppen, och samtidigt önskas mer samarbete med denne, vilket uttrycks genom:

Jag tycker att vi har ett väldigt bra samarbete med specialpedagogen som är väldigt tydlig med att följa upp. Tillsammans talar vi om hur vi tänker, att det här och det här ser vi. När vi pratat med specialpedagogen pratar vi också med vårdnadshavarna, ibland gör vi tvärtom: ”Det här ser vi, får vi lov att kontakta specialpedagogen för att vi skulle behöva verktyg för hur vi skulle kunna jobba?”. Därifrån kan vi jobba utifrån en handlingsplan. Specialpedagogen är väldigt snabb med att fånga upp.

En annan uttrycker specialpedagogens stöd i arbetet genom:

Vi ber ofta vår specialpedagog komma in och titta, ett par gånger sådär. Hon är inne en förmiddag i veckan. Hon går runt och kollar. Det finns två handlingsplaner på huset men hon är ändå inne på alla avdelningar för vi har barn där som förmodligen kommer att få handlingsplan. Man pratar på reflektionstiden ihop hur man kan bemöta barnet.

De flesta förskollärarna vill ha mer tid och stöd av specialpedagogen, medan en person upplever sig ha tillräcklig tillgång till funktionen:

Just nu är det tillräckligt, för nu har vi jobbat ihop oss så pass bra så nu känner jag att det räcker. Vetskapen om att vi kan maila henne, och tryggheten i att veta att hon är på vår sida, att vi tycker och tänker… att vi är på samma sida.

Specialpedagogens närhet till samarbete med både arbetslag och vårdnadshavare uttrycks: Det kan också vara så att man behöver ha samtal med vår specialpedagog och föräldrarna. Då kan vi boka samtal där vi kan berätta hur vi upplever det här och de kan berätta om hur de gör hemma… och så kan vi hjälpas åt och hitta lösningar att prova på båda ställena.

Förskolechef i Söderby

Förskolecheferna tycks vara överens om beskrivningen av insatser och anpassningar på gruppnivå. Samtlig personal som arbetar i förskolans verksamhet kan med ett salutogent och inkluderande förhållningssätt anpassa den pedagogiska verksamheten och miljön till barnens behov på både grupp- och individnivå, uttryckt genom:

Anpassningar jobbar vi med huvudsakligen genom att bygga upp lärmiljöer utifrån de behov vi ser så att de passar alla barn.

...genom att anpassa lärmiljöer, använda förskolans lokaler inomhus såväl som utomhus, närmiljön och dela in barngrupperna i mindre grupper under hela dagen.

Pedagogerna behöver ha kompetens i varje arbetslag för att kunna kartlägga behov och genomföra anpassningar på gruppens nivå.

När vi har handlingsplan för något barn skriver pedagogerna in anpassningar där för att de ska kunna följa med barnet över tid.

En konkret beskrivning av anpassningar vid språkstörning uttrycks:

Genom att duscha barnet i språk och tänka språk och lära oss mer om tecken och ha bildstöd. Innan barnet utvecklar ett språk finns det en frustration hos barnet som inte kan uttrycka sig, och då är det en viktig sak att stötta i.