En viktig förutsättning för flowupplevelse är att en människa uppfattar att det finns någonting för henne att göra, en uppgift att klara av, och att hon samtidigt har kapaciteten att kunna göra det. En optimal upplevelse förut- sätter en fin avvägd balans mellan en utmaning eller svårighet och den fär-
dighet eller förmåga att klara av detta som en person besitter. Huruvida
man är i flow eller inte beror helt och hållet på personens uppfattning av vad som är en utmaningen och vari den egna förmågan består. Med andra ord är det inget objektivt mått på vad som skulle vara en utmaning utan det handlar om en persons subjektiva upplevelse av vad som skulle kunna vara en utmaning och den förmåga som man tror sig ha för att klara av det hela. Figuren nedan förklarar förhållandet Csíkszentmihályi syftar på.
Figur 2. Upplevelsens kvalitet som en funktion av förhållandet mellan utmaning och färdighet. En optimal upplevelse, eller flow, inträffar när båda variablerna är höga.155
154 Csikszentmihályi (1988b), s. 33-34.
155 Figuren är bearbetad efter flowmodellen i Jackson & Csikszentmihalyi (1999), s. 37.
För att flow ska kunna komma till stånd måste en person klara av de utma- ningar denne ställs inför, men det räcker inte med detta. När utmaningarna är betydligt större än tillgängliga färdigheter resulterar detta i oro. Om där- emot utmaningarna är för små i förhållande till personens färdigheter slapp- nar denne istället av och blir så småningom uttråkad.
Genom empiriska studier har Csíkszentmihályi och hans kolleger funnit att så snart vi har utvecklat en hög färdighetsförmåga inom någon aktivitet, där vi samtidigt regelbundet konfronteras med höga utmaningar, är det nästintill omöjligt att återgå till en aktivitetsnivå med utmaningar som kräver betyd- ligt lägre färdigheter. Om så sker upplever vi en känsla av leda vilket defi- nitivt inte är flow.156 När exempelvis en elev börjar lära sig spela gitarr har denne inte särskilt många färdigheter inledningsvis. Men så snart eleven lärt sig några enklare ackord kan flow erfaras genom att lyckas kombinera ihop dessa som ackompanjemang till lättare melodier. Men efterhand som för- mågan utvecklas och eleven lär sig allt fler och mer komplicerade ackord och fingersättningar blir det inte särskilt roligt att i längden bara använda de där enklare ackorden och spela lättare melodier, det blir faktiskt ganska trå- kigt. Nu blir eleven således tvungen (annars kanske han/hon helt slutar spe- la gitarr) att ge sig i kast med successivt allt svårare musikstycken som verkligen kräver mer och innebär en allt större utmaning för att kunna kän- na flow igen. Låt säga att eleven någonstans i detta utvecklingsskede blir ombedd av sin gitarrlärare att spela upp ett musikstycke som denne aldrig spelat förut och som dessutom är alltför svårt, då känner eleven sig säkert både frustrerad och oroad, kanske till och med lite ångestfylld. Men efter- hand som eleven ökar sin färdighet så kan denne till slut spela även detta mycket svåra stycke. Det är på så sätt, steg för steg, genom en gradvis ökad utmaning och färdighet, att hamna ur flow och komma in i flow igen, som vi kan utvecklas och lära oss.157
Varken leda eller ängslan är positiva upplevelser, så antingen ökar vi utma- ningen eller teoretiskt sett kan vi också sänka svårigheten vi ställs inför. Men i praktiken är det svårt att ignorera utmaningarna när vi väl blivit med- vetna om deras existens. Genom en allt mer ökad färdighet som på samma gång även innebär allt fler möjligheter (exempelvis att kunna ta sig an en mycket vidare repertoar) resulterar detta i möjligheten till mer komplexa flowtillstånd. Känslan av tillfredställelse är tyvärr övergående och inte nå-
156 Csikszentmihályi, M. (1997). ”Flow and Education”. I: The NAMTA Journal, årg. 22,
nr. 2, s. 2-35.
gon stabil situation. Slutligen kommer vi endera bli uttråkade av de enkla möjligheter vi finner på denna nivå eller också kommer vi känna oss fru- strerade av vår ganska obetydliga förmåga. För att återkommande erfara flow måste vi följaktligen pröva på nya saker och klara av dem allt bättre. För att återuppleva den tillfredställande känslan nödgas vi alltså utforma allt mer komplexa mål, ta oss an nya utmaningar och lära oss nya färdigheter eller att upptäcka nya sätt att använda vår färdighet på. Det är denna dyna- mik som förklarar varför flowaktiviteter leder till tillväxt och upptäckter – dvs. lärande.158
Det är denna utveckling och förändring, lärprocess, som gör att personen väljer att höja sin kapacitet för att återgå i flow. En känsla av upptäckt in- finner sig, en positiv känsla av att försättas i en ny verklighet som man tidi- gare inte ens föreställt sig. Flowtillståndet kan sägas vara mer komplext därför att man övervunnit en större utmaning samtidigt som det innebär ökade möjligheter och en ökad färdighetsnivå. Förutom att utmaning och färdighet ska vara väl avpassade för att uppnå flow ska även båda faktorer- na vara på en relativt ”hög” nivå för personen i fråga. För att erfara flow är det nämligen inte tillräckligt att utmaningen motsvarar den upplevda fär- digheten, att de ”bara” är i balans. Båda aspekterna måste ha den inverkan på utövaren att denne måste pressa sig rejält och till nya nivåer av färdighet – tänja gränserna för vad man klarar av. Det är nämligen mer sannolikt att man kommer i ett flowtillstånd när utmaningar och färdighet når upp till en nivå som ligger en bra bit över den genomsnittliga nivån för just den perso- nen.
Den andra komponenten, och samtidigt det kanske mest tydliga inslaget i en flowupplevelse, är att man blir ett med aktiviteten, handling, uppmärksam-
het och kropp ”smälter samman”. Dualismen mellan handling och upp-
märksamhet försvinner. Man är således uppmärksam på sitt handlande men inte på själva uppmärksamheten i sig. För att flowtillståndet ska bestå kan man inte reflektera över själva uppmärksamheten. När uppmärksamheten blir delad, att man varseblir aktiviteten från ”utsidan” så upphör flow. Där- för är det svårt att uppehålla flow någon längre period utan åtminstone göra tillfälliga avbrott. När olika frågor som att ”vad gör jag här?” ”klarar jag av detta?” ”ser jag bra ut?” ”kanske jag inte ska vara här?” rusar genom våra tankar avbryts flowupplevelsen. När vi är i flow kommer nämligen inga
sådana tankar alls ”upp inför vårt medvetande”. För att åskådliggöra, låt mig exemplifiera med en personlig erfarenhet.
Vid ett tillfälle när jag spelade ett klassiskt gitarrsolo under ett bröllop i en kyrka, ett stycke jag var väl förtrogen med och som jag utan problem fram- fört ett flertal gånger tidigare och då även i större sammanhang än detta, hände följande: Jag är helt inne i spelandet, det hela flyter på av sig självt samtidigt som jag är mycket koncentrerad på vad jag gör men ändå inte i de- talj uppmärksam på vad jag exakt i sekunden gör och hur det går till. Det är mer som en närvarande känsla i nuet där man har en tydlig plan, man vet vad som ska göras och vad som kommer härnäst men man bara ”hänger med”, det går av sig självt (svårt att beskriva). Plötsligt, och utan att jag riktigt vet varför (kände mig inte mer nervös än jag brukar göra vid liknande tillfällen), blir jag på ett helt annat sätt uppmärksam på eller mycket medveten om min egen medvetenhet om vad mina händer håller på med, vad som sker och hur det egentligen kommer sig att detta sker, hur det ska spelas etc. Lika plötsligt har jag nu inte en aning om var exakt i stycket jag befinner mig och vad som ska komma härnäst, vart mina fingrar ska ta vägen. Jag är inte längre inne i spelandet utan har blivit som en i publiken, en betraktare av mig själv som börjar analysera vad jag egentligen håller på med och hur det kommer sig att jag kan spela detta stycke osv.
Det behöver kanske inte påpekas att den refererade händelsen inte avlöpte något vidare och att det sannerligen inte var en ”flowupplevelse”, snarare en skräckupplevelse. Visst kan man säga att ”jag tappade koncentrationen” eller något liknande men det handlar mer om att koncentrationens fokus förflyttades från uppmärksamheten på att vara inne i själva spelandet till uppmärksamheten på vad jag gjorde eller egentligen höll på med. Jag bör- jade helt enkelt ”tänka” medvetet över innehållet i gitarrstycket och kan- hända blev jag samtidigt medvetet uppmärksam på att jag antagligen nyss varit helt ”inne i” spelandet, en möjlig flowupplevelse, en reflektion som ”borde” skett efteråt, då stycket var genomfört, och ej under själva framfö- randet. Inslaget av ”omedvetenhet”, eller att det hela bara går av sig självt, kan givetvis ses som en tolkning i sig som är vanlig i berättelser i samband med flow, som i sin tur kan sägas vara själva kännetecknet för flowmetafo- ren. Att tillståndet betecknas som ”omedvetet” kan ses som att man samti- digt inte tycks vara riktigt medveten om vad som sker. Men när man blir medveten om eller uppmärksam på detta innebär det på samma gång en ak- tiv medveten reflektion som sker ”efteråt”, och eftersom det sker efteråt är man ju inte längre i något ”omedvetet” flowtillstånd.
För att handling verkligen ska kunna smälta samman med uppmärksamhet får inte uppgiften eller aktiviteten vara för svår, den måste vara väl avpas- sad. Flow verkar komma till stånd endast då uppgiften är möjlig, inom vårt räckhåll att klara av. Det är kanske därför som det är mer vanligt att uppleva
flow i aktiviteter som har uppenbara handlingsutrymmen och skilda mål- sättningar som exempelvis vissa ritualer, spel, sporter och sällskapsdans. Andra aktiviteter där flow upplevs väldigt tydligt är exempelvis klättring, basketboll eller schackspel. Man kan se dem som flowaktiviteter som leder till motsvarande flowupplevelser.
En tredje komponent som oftast innefattas i en flowupplevelse är klara tyd-
liga mål och feedback. Tydlighet i vad som krävs av utövaren i en aktivitet
är avgörande liksom omedelbar feedback. Dessa komponenter är möjliga att få med då utövarens uppmärksamhet är inskränkt till en begränsad mängd möjligheter. En person förväntas inte göra sådant som är oförenligt med vad den vill eller kan klara av, vilket annars är vanligt i övriga livet. Man vet vilka utfallen av olika möjliga handlingsalternativ kommer att bli. Men i flow stannar man inte upp för att utvärdera den feedback man får, handling och återkoppling sker automatiskt. Utövaren är alltför engagerad och upp- slukad av upplevelsen för att kunna reflektera över densamma.
En fjärde förutsättning för eller komponent i flowupplevelsen är en intensiv
koncentration av uppmärksamheten på ett avgränsat område (klart och tyd-
ligt mål). För att vara säker på att kunna koncentrera sig på sitt handlande får inget annat störa eller konkurrera om uppmärksamheten. Det handlar om att begränsa medvetenheten, det är här och nu som gäller. Det går inte att grubbla över det som hänt eller bekymra sig över vad som kan hända fram- över. Man kan betrakta risken eller den potentiella faran, ett självklart in- slag i klättring, som en förutsättning för denna koncentration av uppmärk- samheten och därmed för flow. Klättring innebär att man tvingas bortse från alla distraherande tankar och känslor till förmån för vetskapen om att över- levnaden är totalt beroende av koncentration och fokusering.
En femte komponent i flowupplevelsen är att utövarna känner kontroll över
sitt handlande och sin omgivning. Personen har ingen aktiv medvetenhet
om kontroll men är helt enkelt inte oroad över möjligheten att inte ha kon- troll. När en utövare i efterhand tänker tillbaka på en erfarenhet kommer denne oftast fram till att under själva flowupplevelsen så var färdigheten tillräcklig för att svara mot de krav som uppgiften krävde. Denna reflektion kan bli en viktig komponent i en positiv självförståelse eller självbild. Mer än att utövaren verkligen har kontroll handlar det om tillförsikten att om man anstränger sig tillräckligt mycket så får man kontroll, man litar på sin förmåga, att uppgiften är möjlig att klara av. Resultatet av denna visshet är en känsla av kraft, självförtroende och lugn. En viktig poäng som Csiks-
zentmihályi gör här är att även potentiellt farliga aktiviteter, som skapar flow, är konstruerade på så sätt att de tillåter utövarna att träna upp sin fär- dighet och förmåga till en så pass hög nivå att riskerna för att göra fel eller att missa något minimeras så att de knappt existerar överhuvudtaget.159 Det finns också en paradox i detta med kontrollaspekten. Å ena sidan för myck- et kontroll, eller strävan efter kontroll, gör att man lämnar flowtillståndet. För lite kontroll innebär å andra sidan att man inte kan uppnå kontroll och istället upplever otillräcklighet och frustration.
Den sjätte komponenten i flowupplevelsen, som är en följd av ovannämnda komponenter, kan beskrivas som att man släpper tankarna på sig själv. Upptagenhet över självet försvinner när man är i flow. I likhet med oro, negativa tankar eller tvekan finns det inte utrymme för denna upptagenhet. Vad som försvinner under en flowupplevelse är inte medvetenheten om kroppen eller handlingarna utan medvetenheten om vårt eget själv. Det finns helt enkelt ingen tid eller utrymme över för introspektion och reflek- tion eller att vara upptagen med tankar som vi annars dagligen fylls av. När utövare berättar om att de blir ett med aktiviteten eller med omgivningen så hänger detta samman med att de frigör sig från sin självupptagenhet.
Alla dessa komponenter ingår i en autotelisk upplevelse. En sådan upplevel- se behöver inte några mål eller belöningar utanför sig själv. Ett handlande utförs för dess egen skull bara för att det är roligt eller meningsfullt att göra det. Aktiviteten är i sig själv nog. Flow är helt enkelt en autotelisk upplevel- se. Alla de olika komponenterna i flowupplevelsen är sammanlänkade och är beroende av varandra. Således intensifieras själva upplevelsen då uppgif- ten man står inför harmonierar med ens skicklighet. Det handlar helt enkelt om att möjligt manöverutrymme är i paritet med uppgiftskravet eller annor- lunda uttryckt; balans råder mellan utmaning och färdighet. Denna relativt enkla och självklara relation överfört till olika lärandesituationer kan som möjlig konsekvens innebära att människor upplever mycket positiva känslor i samband med att en intensiv lärprocess pågår. Flowupplevelser beskrivs i en mångfald ordalag som exempelvis att man ”har flyt”, ”allting bara rullar på av sej självt” eller att ”det går som på räls”. Under sådana omständighe- ter, då det man gör upplevs som både ”kul” och inspirerande, är det förstås inte svårt att ta till sig nya kunskaper, lära sig nya färdigheter och utvecklas. Csikszentmihályi diskuterar ibland dessa villkor utifrån begreppet optimal, att uppgiften är optimalt anpassad till förmågan. Men vad som uppfattas
som det mest optimala för en individ är inte detsamma för en annan individ. Således måste en optimal upplevelse vara en subjektiv värdering.160
Teorin om flow utgör således en viktig utgångspunkt för min förståelse av äventyrssportarnas upplevelse. Förutom de forskare som jag på olika ställen i föreliggande avhandling redan refererat till, vilka använt sig av snarlika begrepp som flow, finns också andra teoretiker och forskare som lämnat värdefulla bidrag till området. Med andra utgångspunkter har Lars-Magnus Engström undersökt vilka syften som av individen uppfattas som de vikti- gaste och av vilka anledningar man ägnar sig åt olika former av kroppsöv- ning. Han utskiljer ”två huvudgrupper av förnuftsmässiga, rationella, för- klaringar om avsikten och meningen med verksamheten”.161 Den ena av dessa har han kallat för egenvärden och den andra för investeringsvärden. Engströms resonemang kring kulturformer inom idrott och idrottens värden är sprungna ur en omfattande idrottspedagogisk forskning. Begreppen kan verka som utgångspunkt för resonemang kring tankar om värden, motiv och syften till deltagande respektive icke deltagande i olika idrottspraktiker. Han menar vidare att olika praktiker kan urskiljas inom kroppsövningskul- turen.
Inom praktiken tävlingsidrott reproduceras vissa värderingar som att betrak- ta kroppen mer som ett instrument för att uppnå en viss målsättning. Här handlar det om investeringsvärden som att vinna prestige, nå goda tävlings- resultat och framgång. Motions- och rekreationsidrott kan ses mer som en reaktion på en förändrad livsmiljö till följd av levnadsförhållanden i det moderna samhället och bedrivs utifrån ett nyttoperspektiv, en investering i framtida hälso- och välbefinnande. Den fysiska träningen utgör ett instru- ment för att uppnå något annat. Således kan både tävlings- och motionsid- rott som kulturformer främst tillskrivas ett investeringsvärde.
Rekreationsidrott däremot har ett tydligt och viktigt inslag av kroppsrörelse men nyttoperspektivet är inte väsentligt utan här är avkoppling och nöje det eftersträvansvärda, aktivitetens yttersta syfte. Det är här och nu som är vik- tigt, vad som kommer efter eller vad det hela syftar till är inte viktigt. Den- na kulturform uttrycker mycket tydligt egenvärdet; spänningen, äventyret, dramatiken, kroppsupplevelsen och att ha roligt för stunden är det efter- strävansvärda, själva handlingen i sig är belöningen. Den njutbara upplevel- sen eller lyckokänslan av det perfekta utförandet eller att kunna behärska
160 Ibid. (1992). 161
sin kropp, idrottens unika värde, står i fokus. Man fäster med andra ord uppmärksamheten på aktiviteten för dess egen skull och inte på dess effek- ter eller investeringsvärden. Detta är den existentiella eller expressiva sidan av idrotten. Till denna kulturform och värdesfär kan bl.a. äventyrssporten räknas.
Med all tydlighet framstår rörelseupplevelsen som central i rekreationsid- rotterna, men samtidigt som en utövare kan framhålla själva upplevelsen som central i en aktivitet kan det även finnas ett prestationsmotiv inblandat. Det kan handla om att klara av att klättra uppför en speciell klippvägg under besvärliga omständigheter eller att åka skidor utför en riktigt svår bergssida. Bedrifter av detta slag kan även utmynna i viss uppmärksamhet och erkän- nande. För en utomstående kan det vara svårt att tolka vad det är som ut- övarna fokuserar på. Fokus kan också skifta under aktivitetens gång. När det gäller just denna kanske delvis dolda (både för en själv och andra) ”dubbelhet” eller ”skiftande fokus” skriver Engström att utövare vid sidan av andra mål kan söka ett prestigevärde. Denna prestige erhålls endast om verksamheten får erkännande av individer som på något sätt är betydande inom aktiviteten. På så sätt blir idrotten även en social arena där aktörerna kan ikläda sig olika roller eller positioner som är behäftade med ett visst mått av social prestige i mer eller mindre mängd i jämförelse med andra inom den aktuella praktiken.162
Idrottsforskarna Henning Eichberg och Ejgil Jespersen, har tänkt i liknande banor. De gör en treindelning av olika kroppskulturer enligt följande: Pre- stationsmodellen, målsättningen är att helst vinna ”kampen” och nå fram- gång. Detta kan också ses som ett prestigevärde. Det handlar framför allt om tävlan, resultat och jämförbarhet. Nyttomodellen, motion som bedrivs utifrån ett nyttoperspektiv, en investering i framtida hälsa och välmåga. Den fysiska träningen utgör ett instrument för att uppnå något annat. Båda dessa modeller är uttryck för verksamheter med investeringsvärden. Upplevelse- modellen, ett uttryck för sportutövningens egenvärde, har ett tydligt och viktigt inslag av både kroppsrörelse och lek men nyttoperspektivet är inte
162 Engström (1989) och Engström, L-M. (1995). Idrottspedagogik – ett kultursociolo-
giskt perspektiv. Paper till högre seminarium 1995-05-17. Prel. version. Lärarhögskolan i