Morgan (2011b) menar att människors relationer definieras genom vardagliga prakti-ker, och föreslår att dessa praktiker därför kan vara en ingång för att undersöka männ-iskors personliga liv. För att förstå hur barn navigerar vardagslivet med växelvis bo-ende har jag som utgångspunkt att familj är något som görs genom våra handlingar i vardagen, snarare än en given och beständig enhet.
Ett perspektiv som gör detta synsätt möjligt är Morgans (1996; 2011a) familjeprak-tiker. Familj som praktik är tätt förbundet med vardagslivet och dess göranden. Mor-gan menar att familj och familjerelationer kan analyseras genom dess praktiker; det vill säga det som görs i familjen, medan familjens struktur däremot saknar betydelse. Familj görs i det vardagliga livet; vid frukostbordet, i tv-soffan, vid lämningen på för-skolan, och så vidare. Han utgår bland annat från Cheal’s (2002) definition av familje-praktiker, där dessa utgörs av vardagliga och rutinmässiga handlingar orienterade mot andra familjemedlemmar (direkt eller indirekt), praktiker som på olika sätt är koppla-de till familjen och familjetillhörigheten (eller familjetillhörigheterna, som för barnen i den här studien). Morgan poängterar att familjemedlemmar inte behöver vara likty-digt med den biologiska familjen, utan öppnar för olika typer av relationer. På så sätt inkluderas exempelvis regnbågsfamiljer, bonusfamiljer och varannan-vecka-familjer som annars inte alltid innefattas i det traditionella familjebegreppet. En av poängerna med det här synsättet är just att komma ifrån uppfattningen att ”familj” är något sta-tiskt och oföränderligt som endast inkluderar de som passar in i den snäva mallen som kärnfamiljen utgör, och istället se familjen som något föränderligt som kan förhandlas
och omförhandlas över tid och sammanhang. Det här perspektivet passar bra för att utforska och förstå berättelserna från barnen i den här studien. När familjens form förändras genom en separation behöver barn och föräldrar hitta nya sätt att förhålla sig och att forma sina relationer och sitt vardagsliv. Morgans familjepraktiker kan hjäl-pa oss att förstå hur vardagen och familjelivet organiseras. Via vardagliga handlingar, rutiner och ritualer, formar barnen och de vuxna i familjen sina identiteter som barn och föräldrar, bonusföräldrar och bonussyskon och så vidare. Begreppet doing family (Silva & Smart, 1999) kan ytterligare kasta ljus över hur varannan-vecka-familjen görs, det vill säga hur familjelivet aktivt utformas, förhandlas och omformas i interaktion via dess praktiker (Morgan, 1996; 2011a). I avhandlingen framkommer detta kanske allra tydligast i artikel II, där jag visar hur familjerelationer omförhandlas efter föräld-rarnas separation.
Att göra varannan-vecka-familj, eller växelvis-familj, medför en rad specifika prak-tiker som är kopplade till att barnen bor i och rör sig mellan två hem och två famil-jesammanhang. Jag tänker exempelvis på bytes-praktiker som gör barnens växlingar mellan hem till rutin, eller varannan-gång principen som blir ett system för hur viktiga helger ska fördelas mellan föräldrarna. Några av dessa praktiker berör förhandlingar och beslut kring hur växelboendet ska arrangeras. Dessa kan ses som särskilda beslut-spraktiker (decision-making practices), vilka behandlas i artikel III.
En central poäng med begreppet familjepraktiker är att det implicerar en relationell dimension, det vill säga att familjepraktiker utförs i relation till andra familjemedlem-mar. När vi utför dem fungerar de samtidigt som en bekräftelse av familjerelationer. Vi kan uttrycka det som att familjepraktiker bär relationer, och omvänt bärs praktiker av familjerelationerna.
Emotioner
Ett område som är starkt förknippat med relationer är emotioner. Det finns olika sätt att förstå emotioner, men jag menar liksom Wettergren (2013) att emotioner både är biologiska och sociala. När människor reflekterar över sina sinnesförnimmelser blir emotioner meningsskapande och sätts in i det tolkningssystems som används för att förstå världen. Enligt Wettergren formas känslor och känslouttryck och blir menings-fulla uttryck i sociala relationer. Hon menar att emotioner ”föds och göds i interaktio-ner mellan människor, samtidigt som de utgör drivmedlet för dessa interaktiointeraktio-ner och alla andra handlingar” (ibid., s.11). Enligt detta synsätt genomsyras familjerelationer, och handlingar förknippade med dessa, av emotioner. Med Morgans (2011) termer innebär det att familjepraktiker involverar emotionella praktiker.
I linje med Smart’s (2007) och Davies’ (2015) syn på emotioner som en central aspekt när personligt liv studeras, har jag uppmärksammat emotioner i barnens
berät-telser (till exempel kärlek, tillgivenhet, saknad, längtan, skuld, besvikelse, avundsju-ka) och undersökt hur emotioner är närvarande i vardagslivet och i sociala relationer. Wettergren (2013) pläderar för att emotioner är både en orsak till sociala handlingar och ett föremål för desamma. I det här sammanhanget menar jag att emotioner påver-kar vardagslivets rutiner och handlingar samtidigt som vardagslivets praktiker väcker känslor hos oss. Morgan (2011) uttrycker det som att familjepraktiker inte är käns-lomässigt neutrala, utan innehåller emotionella komponenter av olika slag. Avsikten med handlingen kan vara att hjälpa, göra någon glad, skydda, uppfylla en plikt gente-mot en annan person eller att själv känna sig bättre till mods.
Inom sociologin används begreppet emotionellt arbete (Hochschild, 1983; 2003) för att förstå hur människor reglerar sina känslor för att det ska kännas bättre för an-dra, till exempel när barn döljer känslor som riskerar att göra föräldrar ledsna eller känna skuld (till exempel saknaden efter en frånvarande förälder). Oavsett om vi talar om emotionellt arbete eller emotioner i mer allmän bemärkelse, så utgör emotioner en central dimension i intervjuerna med barn som bor växelvis. Därför ser jag denna känslomässiga dimension som betydelsefull för analysen och för att förstå barns berät-telser. Emotionella aspekter av växelvis boende diskuteras i artikel I.
Mobilitet
Vid växelvis boende kännetecknas familjepraktikerna av barns mobilitet. Morgan (2011) uppmärksammar tid och plats, vilket sätter fingret på hur de här barnens fa-miljepraktiker är knutna till olika platser vid olika tidpunkter. Begreppet mobilitet syftar inte enbart till fysisk rörlighet och förflyttningar mellan platser, utan innefatt-ar också människors sociala och kulturella praktiker. Waters (2014) understryker att mobilitet är relationell, det vill säga rörligheten sker i relation till andra människor. Studier av mobilitet ”focuses on, and holds centre stage, a fundamental geographical fact of life – moving” (Cresswell, 2011, s. 552). Att bo omväxlande i två hem innebär en (mer eller mindre) regelbunden rörlighet i vardagen. Jag ser förflyttningen mellan två hem som ”a fundamental geographical fact of life”, en given omständighet som har betydelse för hur olika delar av livet gestaltar sig och hur barnen begripliggör sin verklighet. Vardagslivet med växelvis boende – hur det formas, förhandlas, praktiseras och begripliggörs – är tätt kopplat till dess mobilitet. Att använda begreppet mobilitet som teoretiskt verktyg hjälper till att tydliggöra hur rörligheten i vardagen präglar livet och har betydelse för allt ifrån vardagens rutiner till hur relationer upprätthålls. Detta är fokus i avhandlingens första artikel, vilken undersöker hur praktiska, emotionella och relationella aspekter av mobilitet har betydelse i barns liv när de bor omväxlande i två hem.
Avslutande reflektioner
I det här kapitlet har jag redogjort för och diskuterat teoretiska perspektiv som lyfter fram barn som sociala aktörer, samtidigt som barn betraktas som en social kategori vars villkor skiljer sig åt beroende på kontext. Det barndomssociologiska perspektivet är centralt, samtidigt som vissa antaganden behöver problematiseras.
Ett sådant antagande gäller idén om barns kompetens och att den riskerar att för-växlas med vuxnas vilja och behov av att barn ska vara just kompetenta aktörer. Jensen (2009) påpekar att idén om barn som självständiga och aktiva passar alltför väl in i ett samhälle där egenskaper som flexibilitet, självständighet och aktivitet värderas högt. Detta är egenskaper som också kan kopplas till barn som bor växelvis och förväntas röra sig, mer eller mindre självständigt, mellan sina hem och olika familjesamman-hang. Kanske finns det en risk att betoningen av barns aktörskap döljer hinder som finns för barn att utöva sitt aktörskap, såsom beroendet till föräldrar eller andra vuxna? Denna fråga är viktig att undersöka i framtida forskning.
En annan viktig kritik av barndomssociologins grundantaganden, rör dess miss-lyckande att inkludera alla slags barndomar i sin teori och praktik, även de som be-finner sig utanför vår ofta normativa uppfattning om hur barndom bör vara. Trygg-vason (2018) diskuterar perspektivets västerländska bias, och poängterar att de flesta av världens barn faktiskt bor i andra länder än Europa, Nordamerika, Australien och Nya Zealand. Tisdall och Punch (2012) ifrågasätter huruvida teorin verkligen går att applicera på alla dessa barns verklighet, då den bygger på antaganden som har sin grund i en västerländsk världsbild. Även om det är en något förenklad föreställning att människors sociala villkor går att dela upp efter geografisk härkomst, så kvarstår argumentet att majoriteten av världens barn växer upp med synsätt som skiljer sig från västerländska ideal om barns aktörskap, självständighet och en individualiserad barn-domsförståelse. I min studie däremot, som befinner sig i en västerländsk kontext, är dessa ideal synnerligen närvarande, och kan snarast tänkas utgöra ett ideal mot vilket barnen jämför sig.
Barndomssociologin har även kritiserats för att den har avfärdat eller ersatt tradi-tionella sociologiska perspektiv, som socialisations- och strukturteorier. Smart (2011) poängterar att dessa teorier ställer andra slags frågor än barndomssociologin – och alltså har ett annat fokus – men behövs för att få kompletterande kunskap. Att analy-sera strukturer är viktigt för att förstå hur makt är inbyggt i generationsskillnader och bidrar till den maktobalans som råder mellan olika åldersgrupper i samhället. Det får konsekvenser även på en individuell nivå, när vi talar om relationer mellan människor. I relation till växelvis boende är exempelvis yngre barn beroende av vuxna för att hålla kontakten med personer som inte bor i samma hushåll (jmfr Davies, 2013), och även äldre barn för att förändra hur det växelvisa boendet organiseras. Ett strukturellt per-spektiv tydliggör också hur barndomen präglas av rådande strukturer, som kön, klass
etnicitet och religion. Socialisationsteorin påminner oss om att barn, förutom att vara personer här och nu med egna erfarenheter och åsikter, också utvecklas och förändras (Smart, 2011). Även om vi måste förhålla oss till vissa strukturella förutsättningar i samhället, till exempel i form av politiska och juridiska villkor, är mitt fokus på lokala förhandlingar och praktiker i familjen.
Avslutningsvis kan mina teoretiska utgångspunkter sammanfattas på följande vis. Det barndomssociologiska perspektivet ligger till grund för och har genomsyrat arbe-tet med studien, från val av forskningsfrågor till hur de undersökts metodologiskt och vilka verksamma begrepp som använts i analysen. Sociologin om det personliga livet har erbjudit ett ramverk för att betrakta olika aspekter av barnens vardagsliv som en helhet istället för att separera olika sfärer av varannan-vecka-livet. Analytiskt har jag fokuserat på hur växelvis boende görs via de praktiker som är karakteristiska för livet i och mellan två hem. Begreppet mobilitet används för att sätta fokus på den mobila dimensionen av att växla mellan två hem och på så vis vidga sättet att tänka kring växelvis boende.
Andra viktiga teoretiska beståndsdelar är begrepp som inflytande och emotioner, vilka riktar fokus mot aspekter som utgör viktiga delar i deltagarnas liv.
Att studien tar avstamp i barndomssociologin har inte bara betydelse för avhandlingens teoretiska ramverk utan är också relevant för dess metodologiska ansats. Barndomsso-ciologin utgår från att barn både kan och vill utöva inflytande på den sociala värld de befinner sig i, och att de är kapabla att fatta självständiga beslut (i olika grad beroende på bland annat ålder) (Sallnäs, Wiklund & Lagerlöf, 2010). Med ett sådant perspektiv blir barns roll som informanter viktig och den här studien bygger på barns och ungdo-mars beskrivningar och reflektioner kring att bo växelvis. Som tidigare beskrivits sak-nas forskningsbaserad kunskap om hur vardagslivet utformas för barn som delar sin tid mellan två hem, i synnerhet i en specifik svensk kontext och utifrån ett barndomssocio-logiskt perspektiv som sätter barns eget aktörskap i fokus. Den här studien har därför en explorativ karaktär, vilket medfört att forskningsfrågorna varit öppna och utforskande till sin karaktär, för att nå kunskap om olika aspekter av hur det är att bo växelvis och fånga upp vad barnen själva anser som betydelsefullt (Malterud, 2009).
Det här kapitlet är till för att visa för läsaren hur studien har vuxit fram metodmäs-sigt samt diskutera val av metod, urval samt etiska och metodologiska avvägningar som gjorts längs vägen. Kapitlet är uppbyggt utifrån forskningsprocessens olika steg. Inledningsvis beskriver jag studiens ansats och metod, för att sedan fördjupa mig i hur deltagarna har rekryterats och intervjuernas genomförande. Intervjupersonerna pre-senteras närmare liksom intervjuguiden och hur den har använts. I nästa del återger jag hur analysarbetet gått till och avslutar med ett avsnitt som lyfter etiska och meto-dologiska överväganden i olika skeden av projektet.