I detta avsnitt övergår formen till en tydlig stikisk vers som påminner om prosa. Avsnittet behandlar minnen från diktjaget och den avlidnes liv tillsammans. Precis som avsnittets rubrik antyder är avsnittet indelat i fem kortare texter. Den första ”stillbilden” utspelar sig under den första natten som diktjaget och ”du” har tillsammans.
Första natten tillsammans. Minns hur jag tassade över golvet och kröp ner till dig. Hur våra händer. Och munnar. Exakt så, tänkte jag. Den munnen hade jag väntat på. Vi darrade inombords och rörde varandra, nästan kyskt. […]
Nästa morgon i underligt bakrus. Vi körde bil genom Sörmland. Det var en mild och stilla novemberdag. Vid en gammal kvarn stannade vi. Själva kvarnbyggnaden var borta, men fundamenten stod kvar. Och den släta, speglande dammen. Vi kröp in i kvarnhjulet genom ett hål i stenväggen. Satt tyst ihopkrupna därinne och erfor kraften, dunkandet, livsfaran om det väldiga hjulet varit i rörelse. (s.85)
Dels kan man tolka hela minnet som en sorgeskapande handling; att minnesprocessen blir en sätt att skapa sorg. Dels nämns händerna återigen som ett objekt som diktjaget återkommer till. I citatet befinner sig diktjaget och ”du” på två plaster. Den första platsen är deras natt tillsammans medan den andra platsen är i en kvarnbyggnad. Under deras första natt tillsammans finns det flera objekt till vilket diktjaget skapar en kontakt. Dessa objekt är ”dig”, ”händer” och ”munnar”. Det som sker i denna kontakt är vad Sara Ahmed menar är kroppsliga förnimmelser, eftersom hon anser att det finns en relation mellan just kroppsliga förnimmelser och känslor.52 I citatet är dessa kroppsliga förnimmelser, eller handlingar, att ”vi darrade inombords och rörde varandra, nästan kyskt”.
I nästa del av citatet blir T S Eliots tes om de objektiva korrelaten relevant eftersom platsen – kvarnbyggnaden – blir en plats som beskriver känslan. Eva-Britta Ståhl menar att naturen och landskapet i Elisabeth Rynells lyrik kan ses som uttryck av objektiva korrelat – sätt att förmedla känslor på53. Detta blir extra tydligt i citatet. Där befinner sig diktjaget och ”du” i kvarnen, en plats där de känner ”kraften, dunkandet, livsfaran om det väldiga hjulet varit rörelse”. Dels kan man tolka kvarnen som ett objekt vilket skapar dessa känslor, dels kan man tolka kvarnen symboliskt eftersom kvarnhjulet likväl kan föreställa livets hjul – i vilket diktjaget och ”du” befinner sig deras första tid tillsammans. Eftersom kvarnhjulet i citatet är stillastående kan det jämföras med starten på deras relation. Därefter kan man tolka citatet ”livsfaran om det väldiga hjulet varit i rörelse” som en spådom över deras relation, eftersom den avslutas/förändras när ”du” avlider; när hjulet har satts i rörelse.
52 Ahmed. The cultural politics of emotion, s.5.
I den andra ”stillbilden” i avsnittet återger diktjaget ett minne som hon får när hon tittar på ett fotografi. Fotografiet föreställer ”du” som har deras son i famnen. Även här återkommer kroppsliga förnimmelser och ”händerna” som objekt. ”Men alldeles innan skalv min kropp, när de lade det lilla barnet på min mage. Och jag lyfte oändligt långsamt mina händer och höll dem skyddande ikring det.” (s.86). Likadant fungerar det i ”stillbild” tre och fyra, i vilka diktjaget minns bråk och försoning, närhet, lekar och passion. I det sista ”stillbilden” återger diktjaget drömmarna de gemensamt delade.
Vi hade en dröm ihop. Ett landskap. Mycket tyst. Riporna osynliga i snön. […] Bar soluppgång och solnedgång. Lät vindarna härja. Det var en väldighet, fast stilla. […] Där seglande molnen som båtar, strax över våra ansikten. Sommaren var nåden, glödgad. […] Molnskuggor gick mellan bergen. Och vi stod där hand i hand, gripna av en längtan, som visade sig större än vi själva. […] Landet som bredde ut sig, tyst, åt alla håll. Vårt hus på kullen, så nära himlen. Det var en bön som vi bad tillsammans, nästan skrämda över vårt allvar. (s.89)
Naturen och landskapet är här tydliga bärare av diktjagets känslor. Förutom att hon explicit nämner ordet ”landskap” beskriver hon ”vindarna”, ”riporna i den osynliga snön” och ”molnen som båtar”. Dessa objekt, vilka alla ingår i diktjagets beskrivning av landskapet, blir en del av den känsla som här skapas. Diktjaget och ”du” står tillsammans ”hand i hand” och är ”gripna av en längtan”, står det i citatet. Anmärkningsvärt är att det är första gången i diktsamlingen som deras händer är ihop. Tidigare i diktsamlingen har deras händer figurerat i olika beskrivningar och sammanhang, alltid separata, för att nu – i slutet – äntligen ha förts samman. Denna handling skapar sedermera ”en längtan, som visade sig större än vi själva”. Att denna ”längtan” är större än ”vi själva” visar att deras drömmar aldrig skulle gå att uppfylla. Med facit i hand erinrar diktjaget deras gångna drömmar vilka aldrig skulle besannas. Om man tänker på Ahmeds teori – att känslor kan generera en handling eller en kroppslig förnimmelse – framställs den processen tvärtom i citatet.54 Här är det själva handlingen ”vi stod där hand i hand” som ger upphov till känslan av ”en längtan”. Detta kan i sin tur förklaras av att händerna som objekt har spelat en så pass viktig roll genom hela diktsamlingen. Och att de äntligen sammanfogas kan tolkas symboliskt som en avslutning på diktsamlingen, men likväl som en handling skapad av den kontakt diktjaget och ”du” har haft genom hela diktsamlingen fram tills sista sidan.
I Pär-Yngve Andersons avhandling Överskridandets strategier nämner han att Elisabeth Rynells texter kan få läsaren att reflektera kring detaljer och språklig gestaltning.55
54 Ahmed. The cultural politics of emotion, s.5.
55 Andersson. Överskridandets strategier. Lyrisk romankonst och dess uttryck hos Rosendahl,
Detta blir tydligt i det avslutande citatet, eftersom diktjaget – återigen – dels använder landskapet som ett objektivt korrelat, dels ger denna minnesbild en symbolisk betydelse. Det symboliska är att deras föreställda hus är placerat på en kulle, ”så nära himlen”. Även om diktjaget vill framhäva att deras föreställda, framtida hus är placerat i en vacker miljö blir dess närhet till himlen en detalj som får symbolisk betydelse. Om man föreställer sig himlen som en plats där avlidna hamnar går det att tolka diktjagets ”hus på kullen, så nära himlen” som en plats nära döden, där ”du” senare kommer att hamna.
I citatet finns inget ”jag” eller ”du” utan istället ett fokus på ”vi” och ”vårt”. Diktjaget och ”du” har här gått ihop i ett gemensamt pronomen. ”Vi hade en dröm”, nämner hon, för att sedan beskriva hur den här drömmen såg ut. Utifrån Ahmeds teori om att känslorna skapas i kontakten med ett objekt blir ”en dröm” det centrala objektet här.56 Vad denna kontakt skapar för känsla blir aldrig tydligt. Däremot avslöjar diktjaget i slutet av citatet att denna dröm är ”en bön som vi bad tillsammans, nästan skrämda över vårt allvar.” Om man tar diktjaget på orden är det en skrämmande känsla som skapas, samtidigt som den är allvarlig. Eftersom allt dessutom utspelar sig i ett minne går det att tolka hela minnet som ett objekt vilket diktjaget skapar en kontakt med. Här minns hon ett ”vi” som har slutat vara ett ”vi”, eftersom detta är i förfluten tid. När diktjaget nämner att de var ”gripna av en längtan, som visade sig större en vi själva” minns hon ett ”vi” som inte längre finns. Istället finns bara ett ”jag” kvar. Hela avsnittet ”FEM STILLBILDER” har utgjorts av minnen, och i varje del av avsnittet har ”vi” tagit en betydligt större plats är ”du” och ”jag” har gjort. Minnena i avsnittet blir därför objekt, dels för att de fungerar sorgeskapande, dels för att de återges för att hantera förlusten.
Hildur Kalman menar att sorg, precis som andra känslor, alltid riktas mot någon eller något och att denna riktadhet kan ses som en ritual som fyller en funktion i ett sorgearbete.57 Att återge dessa minnen i ”FEM STILLBIDLER” kan därför ses som en metod för diktjaget att avsluta, eller förändra, sin relation till den som dött, som en sorts ritual. Återgivningen av dessa minnen blir en ritual för diktjaget att kunna acceptera att ”vi” har förvandlats till ett kvarlämnat ”jag”.
Denna ritual, som Kalman nämner, går även att läsa in i diktjagets utveckling/förvandling genom diktsamlingen. Att dess form har skiftat från första till sista avsnitt går att tolka som en process diktjaget har gått igenom: I ”Nattliga samtal” består allt av ett samtal som diktjaget kanske har med sig själv eller med någon annan. Samtalet är
56 Ahmed. The cultural politics of emotion, s.7.
fragmentariskt och består av korta, osammanhängande minnesbilder. I ”KVÄDE” är diktjaget osammanhängande; hon går från sansad till frustrerad och det är svårt att veta var hon befinner sig. I ”Vårsvit” är diktjaget sansat, fastän hon är full av minnesbilder vilka åter presenteras fragmentariskt. I det avsnittet blir saknaden av fysisk närhet påtaglig. I ”Avsnitt 4” börjar diktjaget komma till ett accepterande, ett adjö. Där nämner hon ”Vi ska lämna varandra, Ulf”. I avsnittet blir det tydligt att diktjaget inte längre är frustrerad, utan mer sansad. Dock avslutas avsnittet med ett ”Vart går jag nu?”. I det avslutande avsnittet, ”FEM STILLBILDER”, består allt av minnen. Där är formen stikisk rakt igenom utan några osammanhängande mellanrum eller blankrader. Möjligtvis har diktjaget här kommit fram till att allt hon har kvar av ”du” är minnena. Till skillnad från diktsamlingens inledning – där minnena var fragmentariska och osammanhängande – presenteras de mer utförligt i det avslutande kapitlet. Om man därför – utifrån Kalmans teori – ser diktjagets utveckling i varje avsnitt, från trasig till mer hel, blir diktsamlingen en tydlig ritual som fyller en funktion i ett sorgearbete.
Eftersom ord som ”död”, ”min älskade” och ”händer” återkommer vid flertalet tillfällen i hela diktsamlingen går det, utifrån Richards teori, påstå att orden är temabärande. Richards menar att ett tema blir synligt genom att läsaren möter det påfallande många gånger i läsningen.58 Dessutom menar han att upprepningar av nyckelord, bilder och fetischobjekt ska avslöja mycket om temat i ett verk. Eftersom dessa ord har förekommit ofta, och att de alla associeras med den avlidne, har de alla fungerat som medium för att visa hur sorg har skapats och framförts i diktsamlingen. Det är med dessa objekt – samt många fler – som diktjaget har etablerat en kontakt. I denna kontakt har sorgen, men även hoppet, förvirringen och accepterandet, skapats för att processa förlusten av ”du”. Men att processa förlusten av ”du” har inte enbart skett genom en kontakt med objekt. Förlusten av ”du” har även processats genom objektiva korrelat. I naturen, landskapet, minnen och enskilda föremål – exempelvis stövlarna – har ”du” funnits. Kjell Espmark menar att objektiva korrelat är en metod som innebär att ”tänka i bilder” för att kunna framställa och översätta tankar till ord.59 Diktjagets sätt att berätta om förlusten av ”du” har i diktsamlingen gjorts genom att ”tänka i bilder” för att visa att ”du” inte längre finns på något annat ställe än just dessa bilder.
58 Engdahl (red.) Hermeneutik: en antologi, s.194.
Slutsatser
Ett av syftena med denna undersökning har varit att jag ville komma sorgen närmare. Även om det på förhand verkar självklart att de undersökta diktsamlingarna har ett sorgetema har jag ändå velat förstå hur sorgen har framställts och hur den har skapats i dem. Det har, i undersökningen av båda diktsamlingarna, framkommit att sorg inte är det enskilt härskande temat. De känslor som har skapats i diktsamlingarna är inte sorg allena; de skapade känslorna är snarare känslor som har använts för att hantera sorg. Ilska, vanmakt, ironi, förvirring och acceptans är bara några av de känslor jag har upptäckt i undersökningen.
Att ställa Det här är hjärtat mot Nattliga samtal gör att man kan upptäcka tydliga likheter och skillnader mellan dem. Det går inte att säga bestämt att den ena av dem tydligt följer det traditionella mönstret för sorgeskapande medan den andra följer ett mer modernt mönster. I stället går det att påstå att diktsamlingarna tenderar att påminna om respektive sorgeskapande mönster.
Ett sätt att göra en sådan jämförelse mellan de två diktsamlingarna är att jämföra hur diktjagen skiljer sig från varandra. I Det här är hjärtat finns ett diktjag som är statiskt. Där förändras inte diktjaget mellan diktsamlingens inledande och avslutande versrad. Istället finns där ett diktjag som vill hålla kvar vid förlusten – älta den, bearbeta den, bli arg över den, ironisera den – och visa sig för trotsig för att acceptera den. När Lena Malmberg i sin avhandling menar att vår tids sorgeskapande saknar den tröstfunktion som traditionellt har varit syftet med en elegi, stämmer det överens med diktjagets framställning i Det här är hjärtat. I Malmbergs avhandling hänvisar hon till Jahan Ramazani som menar att den moderne elegikern är en melankolisk sörjare som är medveten om elegins terapeutiska funktion men ändå avvisar den.60 Denne sörjare vill inte ”släppa sorgen utan hålla kvar den” och inte heller ”hela såren utan snarare se till att de hålls öppna.” Eftersom diktjaget i Det här är hjärtat inte söker att hela såren utan istället framhäva hur stark smärtan över förlusten är, blir diktjaget ett tydligt exempel på hur en modern version av elegi kan se ut. Ännu tydligare blir det om man fokuserar på ironin och trotset hos diktjaget i Det här är hjärtat. Ett exempel är när diktjaget i den ena versraden uttrycker ”du har inte gått bort” för att i nästa versrad säga ”du är död”. I exemplet är det tydligt att diktjaget ilsknar till på andra människors användning av uttrycket ”gå bort”. Hon menar att ”gå bort” kan innebära en frivillig handling eller vara ett uttryck för att ”du” eventuell kan komma tillbaka. Uttrycket ”Du är död” är däremot mer bekräftande, mer definitivt. Denna ilska – eller om man så vill säga trots eller avighet – finns
kvar hos diktjaget genom hela diktsamlingen och förändras aldrig. Även om det aldrig framgår varför det är så, vill detta statiska diktjag hålla kvar vid förlusten. Kanske har det att göra med det Lena Malmberg skriver, att den moderna elegin saknar den avslutande försoningen för att istället behandla sorgen som något rådande över hela tillvaron.61
I Nattliga samtal finns ett annat diktjag. Medan diktjaget i Det här är hjärtat är statiskt är diktjaget i Nattliga samtal dynamiskt. Om man jämför hur diktjaget framställs i diktsamlingens inledande versrad till dess avslutande versrad går det att upptäcka en tydlig utveckling. Här går diktjaget från att uttrycka saknad och förvirring till att återge minnen för att till sist uttrycka ett tydligt ”Vi ska lämna varandra, Ulf”. Diktjaget genomgår här en utveckling och är inte detsamma mellan diktsamlingens inledande och avslutande avsnitt. Detta går i sin tur i linje med Lena Malmbergs beskrivning av den traditionella elegin, vars syfte var att försöka återskapa en förlorad värld och besegra sorgen över förlusten; med andra ord ett sätt för att gå vidare efter förlusten.62 Till skillnad från diktjaget i Det här är hjärtat stannar diktjaget i Nattliga samtal aldrig kvar i någon förnekelse eller sorgelimbo. Diktjaget i Nattliga samtal väljer istället att gå vidare, att ta sig igenom sorgen. I Nattliga samtal nämner diktjaget att hon och ”du” är framme ”vid vårt avsked”. I Det här är hjärtat, däremot, nämner diktjaget att ”Smärtan förblir”. Skillnaden mellan dessa uttryck är att det ena diktjaget väljer att gå vidare medan det andra tydligt markerar att sorgen måste fortsätta att bearbetas.
En tydlig likhet mellan diktsamlingarna är att båda återkommer till ett eller flera betydelsefulla objekt, till vilka diktjagen skapar en kontakt. Dessutom är platserna som diktjagen befinner sig på likafullt betydelsefulla för sorgeskapandet i respektive diktsamling. I Det här är hjärtat har exempelvis ”telefonen” och ”hjärtat” betydelsefulla funktioner som objekt. Dels återkommer de, utifrån Richards teori, som upprepningar och nyckelord vilka avslöjar mycket om temat i diktsamlingen. Dels är det i kontakten mellan diktjaget och dessa objekt som sorgen skapas. Sorgen som skapas blir här ett sätt för diktjaget att framhäva smärtan; att visa på hur ont allt gör; att hålla kvar vid faktumet att ”smärtan förblir”. Platserna diktjaget befinner sig på är också betydelsefulla, även om än inte lika mycket som objekten i diktsamlingen. Dock är Ropsten, hemmet, tunnelbanan och hjärtkliniken platser vilka diktjaget befinner sig på när sorgen skapas. Platserna används inte för något terapeutiskt syfte – diktjaget avvisar ju både sorgecoachen och hjärtkliniken. I stället används platserna för att visa att smärtan gör lika ont på varje plats, oavsett var och när diktjaget befinner sig.
61 Malmberg. Från Orfeus till Eurydike. En rörelse i samtida svensk lyrik, s.118.
I Nattliga samtal får ”händerna”, men också ”du” och minnesbilderna speciella roller i diktsamlingens sorgeskapande. Vad gäller händerna återkommer de som objekt genom hela diktsamlingen. Det är i diktjagets kontakt med detta objekt som känslorna skapas. Hopp, minnen, närhet och förvirring – alla dessa känslor kommer och går mellan diktsamlingens inledande och avslutande avsnitt. De skapas i kontakten diktjaget har med ”du”, med ”händerna” och i minnena som hon återger. Till skillnad från Det här är hjärtat blir kontakten med objekten i Nattliga samtal ett sätt för diktjaget att komma igenom sorgen. De känslor som skapas i Nattliga samtal är inte känslor som ilska eller trots, utan istället hopp och ett accepterande; en känsla av att vilja gå vidare.
En viss skillnad finns dessutom mellan platsernas betydelse i diktsamlingarna. Även om båda diktsamlingarna innehållet platser som har symboliska betydelser (till exempel tunnelbanan och huset på kullen) är platserna i Nattliga samtal främst placerade i ett minne eller ute i naturen. För att citera Eva-Britta Ståhl gör de objektiva korrelaten i Nattliga samtal att saknaden av ”du” blir påtaglig på ett helt annat sätt än vad en allmän utsaga om denna saknad skulle åstadkomma.63 När diktjaget därför uttrycker ”Vita nätter / Vakor / Hur vi kurade / under en jordugglas ljudlösa vingar” eller när de befann sig i kvarnbyggnaden och ”Satt tyst ihopkrupna därinne och erfor kraften, dunkandet, livsfaran om det väldiga hjulet varit i rörelse” är bara några av ställena i diktsamlingen när naturen och platserna går fungera som objektiva korrelat. Dessa objektiva korrelat används inte för att framhäva en bild av trots eller ilska, utan istället för att transportera diktjaget igenom sorgeprocessen.
Om ”telefonen” är det objekt som får en central betydelse i Det här är hjärtat är ”händerna” lika betydelsefulla i Nattliga samtal. I Det här är hjärtat är det statiska diktjaget i slutet av diktsamlingen kvar vid samma ringande telefon som hon var vid i dess inledning. Även om diktjaget i slutet av Det här är hjärtat är samma diktjag som hon var i början, gäller det likafullt att ”du” också är statiskt. Förutom att ”jag” inte utvecklas i diktsamlingen gör inte heller ”du” det. I diktsamlingens inledning finns ”du” lika lite i den ringande telefonen som ”du” gör i slutet av diktsamlingen. Detta betyder att deras relation är oförändrad. ”Jag”, ”du” och ”vi” är alla likadana från början till slut, vilket framgår tydligt eftersom telefonen fortfarande ringer i diktsamlingens avslutning, med samma sorgebesked om ”du” som tidigare.
I Nattliga samtal, däremot, får ”händerna” en annan funktion som objekt än vad ”telefonen” har i Det här är hjärtat. Redan från det första avsnittet i Nattliga samtal berättar
diktjaget om den avlidnes händer och hur de skapar känslor av närhet, saknad och minnen. ”Händerna” återkommer därefter frekvent i de kommande avsnitten. Men det är inte bara den avlidnes händer som diktjaget nämner, utan hon berättar även om sina egna händer och hur de är lämnade tomma. Sedan, i slutet av diktsamlingen, kan man läsa hur diktjaget och ”du” stod ”hand i hand, gripna av en längtan, som visade sig större än vi själva.” Till skillnad från Det här är hjärtat blir relationen mellan diktjaget och ”händerna” i Nattliga samtal dynamisk och utvecklande, eftersom diktjagets hand och ”din” hand förenas i slutet till att bli ”hand i hand”.