i Kapitel 3 valt en fenomenologisk hermeneutisk forskningsmetod. Källor för ateljé samtalets historia och de inspelade ateljésamtalen, utgör efter att de bearbetats till text, ett möjligt narrativt textunderlag för en praktisk, vetenskaplig relevans. Texterna får ett öppet, men självständigt meningsbärande innehåll, möjliga att tolka och förstå inom ramen för en fenomenologisk hermeneutisk resurs. Det ger förutsätt ningarna till att komma på insidan av det vi omedelbart kan känna igen i ateljé samtalen som beteenden och funktioner i mellanmänskliga relationer.
Då ateljésamtalen uppmärksammas från olika utgångspunkter, som förhållnings sätt, beteenden, historiskt, som makt, genus och annat, kan studien inte göra an språk på att ha dragit fram den enda sanna slutsatsen, eller att studiens antaganden är de slutgiltiga för de kunskaper som läggs fram i studien som ett resultat. Tar vi en fenomenologisk utgångspunkt i hermeneutiken kan vi inte förvänta oss att hitta
en enskild grundläggande mening i en text, som att det bara finns en möjlig tolk
ning att göra.
I föreliggande studie har jag följt Lindseths & Norbergs (2004) fenomenologisk hermeneutiska forskningsmetod, som de med utgångspunkt i Paul Ricœurs arbe ten (Ricœur 1976; 1993, med flera) utvecklar i artikeln A phenomenological
herme-neut ical method for researching lived experience, och som tillämpats i en rad studier
(Lindblad, 2006; Bostrøm & Sørlie, 2003; Rasmussen, Jansson & Norberg, 2000; Söderberg, Gilje & Norberg, 1999; Nilsson, Jansson & Norberg, 1997; Söderberg, Gilje & Norberg, 1997; Rasmussen, Sandman & Norberg, 1997; Söderberg, Nor berg & Gilje, 1996; Rasmussen, Norberg & Sandman 1995, med flera.). Likväl att
Lindseths och Norbergs forskningsmetod hittills avsett att tolka intervjuer, har jag funnit metoden användbar, modifierad för en analys av de ateljésamtal som ingår i mitt eget empiriska material. Ateljésamtalen har stipulerats i text genom transkrip tioner. Första steget i metoden är att i en naiv läsning, som en omedelbar helhets förståelse, sätta den naiva läsningen på prov i en strukturanalys. Utan den naiva läs ningen hade det inte varit möjligt att i Samtalsenheter fånga in och sätta ord på att ateljésamtalet handlar om utmaning. Då hade inte heller strukturanalyserna låtit sig göras. I de strukturanalyser som redovisas som tabeller i Kapitel 3 friläggs sam talens strukturer därför först i Samtalsenheter, som beskriver vad utmaningen består i, sedan i komprimerade och abstrakta Subteman, i Samtalets Utmanande Fråga och i Huvudteman. I avsnittet Kritisk reflektion skrivs ett Överordnat tema fram för alla ateljésamtalen i redovisningen, nämligen att läraren utmanar studenten på det konst närliga uttrycket.
Varje strukturanalys möjliggör således en läsande tolkning av textens uppsåt på sina egna villkor utan att tolkningens tillfälligt subjektiva nivå tillåts dominera. Tabellerna följer och visar genom sina objektiveringar »den tankeriktning som öpp nas genom texten« (Ricœur, 1993, s. 59). Lindseths & Norbergs metod har gjort det möjligt att i en tolkande process analysera fram och sätta ord på det som implicit finns i ateljésamtalen och som handlar om att läraren utmanar studenten på att låta sig involveras i en process där studenten, skapandet och verket bildas.
Föreliggande studie är en studie med ett praktiknära perspektiv, riktad mot subjektiviteten. Men det är även en studie som når bortom subjektiviteten, där det ställs frågor, där det finns en frågeställning som efter hand förändras, preciseras, och där teoretiska resurser och kritisk reflektion ger styrning och drar fram det som det väsentligen handlar om i ateljésamtalen.
Kvaliteten i en studie kan förhöjas om en forskningsansats konsekvent tillämpas och redovisas. Howe och Eisenhart (1990, s. 6) ser symmetri mellan forskningens frågeställning, datainsamling och analys, som varande ett tillämpbart kvalitetskri terie för en avhandling.
I föreliggande studie formulerades i Introduktionen en huvudfrågeställning och tre centrala frågor, för att klargöra frågeställningens riktadhet. Sett i efterhand, och sådant ser man lättare i efterhand, kan jag konstatera att studiens frågeställningar i Introduktionen var omedelbara och självfallna, hämtade ur erfarenheter och an taganden från min pilotstudie år 2002 (Wideberg, 2002). Frågeställningen, som från början var till en del annorlunda tänkt, har efter hand förändrats genom den hermeneutiska processen, som en följd av att den hermeneutiska metoden har
tillämpats. Det är också så den hermeneutiska cirkeln kan förstås (Gadamer, 2000, s. 102), att vi går in i cirkeln och senare i en förståelseprocess kan komma ut på ett annat ställe av den. Den norske filosofen Jakob Meløe (1927– ) gör gällande något, som även för min egen forskningsprocess väl beskriver att saker och ting ofta kan handla om något annat än det som först uppmärksammas. Han framhåller att om vi vill förstå vad någon gör, inte i första hand ska rikta blicken på aktören, utan istället på det aktören riktar blicken mot (Meløe, 1997, s. 339). Så kan det, överfört till ateljésamtalen, förhålla sig när vi utifrån ser på lärarens beteenden, förhåll ningssätt och samtalsmetoder utan att samtidigt förstå vad atejésamtalen väsent ligen handlar om. Efter hand som jag arbetat med mitt material av ateljésamtal, på ett sätt som oftast är naturligt för vad en pedagogiskt utbildad forskare är upptagen av, fick jag syn på något annat än det jag först såg genom linsen av det jag tänkt att jag ska leta efter av lärarnas beteenden och vad de gör med studenterna. Materialet kallade på ett annat perspektiv och frågeställning: Vad handlar ateljésamtalet om, vad är det väsentliga i det, och vad är det som står på spel i det enskilda samtalet? Därmed blev det viktigare att i första hand se lärarnas möjligheter, och inte omedel bart lika viktigt att leta fram vad lärarna faktiskt gjorde i samtalet. Lärarna kan utmana studenterna, och på det sättet bidra till en bildningsprocess. Vad en sådan process handlar om blev, mot bakgrund av mitt perspektivskifte, det överordnade temat för min studie. Därvidlag blev det även tydligt att lärarna i materialet kunde vara mer eller mindre i nivå med utmaningen i ateljésamtalet. Metodiskt för min studie, innebar det följaktligen att min attityd till mitt material av ateljésamtal kom att förändras – från en naturlig riktadhet mot det faktiska i ateljésamtalet, till en fenomenologisk riktadhet mot samtalets innebörd. Innebörden har i studiens strukturanalyser analyserats fram till att i ateljésamtalet omfatta bildningens utma ning och process. Som en metodreflektion vill jag även framhålla att min första värdering av vissa lärares beteenden och förhållningssätt, som kom av mitt tidigare pespektiv, till en del kom att förändras efterhand som fokus i forskningsprocessen förändrades. En del beteenden blev mer begripliga för mig, andra inte.
Mot bakgrund i vad som tidigare gjorts gällande i framställningens
Introduk-tion som varande studiens avsikt, att jag med studiens fenomenologisk hermeneu
tiska forskningsansats vill säga något giltigt om vad ateljésamtalen handlar om, har jag utvecklat ett inifrånperspektiv för vad läraren själv uppfattar som grundläg gande betydelsefullt i samtalen, men som inte tidigare explicit formulerats på det sätt som görs i föreliggande studie. Huruvida det som står på spel i de enskilda ateljésamtalen infrias eller inte låter jag i studien vara en öppen fråga, inte minst
därför att det som avhandlas i ett ateljésamtal oftast är processuellt, gäller för till fället, och inte lätt kan fångas i begrepp som mål och resultat.