minskas i högkonjunkturen. Två sorters politik kan användas för att driva en sådan ”kontracyklisk” politik – det vill säga en politik som mot-verkar konjunkturcyklerna:
Ǵ
Finanspolitik som bedrivs av Finansdepartementet via statens budget.Ǵ
Penningpolitik som bedrivs av Riksbanken via räntan.Finanspolitik
Finanspolitiken verkar via skatter och offentliga utgifter och brukar hanteras av Finansdepartementet. När staten vill öka efterfrågan i eko-nomin under lågkonjunktur kan man sänka skatter eller öka offentliga utgifter. När man vill strama åt efterfrågan i högkonjunktur bör man göra tvärtom: höja skatter eller skära i offentliga utgifter.
Receptet är ganska rättframt. Expansionspolitik som skattesänk-ningar och ökade utgifter ökar köpkraften, medan åtstramningspolitik som skattehöjningar och nedskurna utgifter minskar den. Det är därför ekonomer vill gasa under lågkonjunktur och bromsa under högkonjunk-tur. Därför handlar ekonomisk-politisk debatt ofta om ”stimulanspaket”
och ”åtstramningspaket” och hur sådana bör utformas för att få bästa effekt. Hur ska åtstramningens bördor fördelas, och vilka ska få del av skattesänkningar?
För att finanspolitiska åtgärder ska bita krävs att både hushåll och marknad tror att de ska fungera – vilket i sin tur vanligen förutsätter att staten är i hygglig balans och inte har för stort budgetunderskott i utgångsläget. Stora underskott betyder stor upplåning och stor stats-skuld. Att driva en expansiv politik i ett läge när statsskulden redan är hög kan vara farligt. Då skuldsätter sig staten ännu mer och kostnaderna för räntebetalningarna kan bli förskräckande höga. I synnerhet om rän-torna på lånen stiger.
Förutsättningen för att politiken ska fungera är alltså att staten har ordning och reda i sina finanser i utgångsläget. Sverige har tagit till sig den lärdomen. Fram till 1990-talet hade Sverige under många år stora problem i statsbudgeten, med underskott och växande statsskuld.
Trovärdigheten var låg. Men under en djup kris i början av 1990-talet ändrades budgetreglerna. Sedan dess har den offentliga sektorn målet att visa överskott – inte varje år men som genomsnitt över både hög- och lågkonjunkturår. Det har gett en minskning av statsskulden.
Engelsmannen John Maynard Keynes (1883–1946), professor i Cambridge, var sin tids mest inflytelserike ekonom. Redan efter första världskriget varnade han för att segrarmakterna genom alltför hårda krigsskadeståndskrav skulle ruinera Tyskland och framkalla hög inflation. Tyvärr fick han rätt.
Under 1930-talets djupa depression revolutionerade Keynes nationalekonomin. Han hävdade – mot den dominerande uppfatt-ningen – att staten inte skulle låta konjunkturerna sköta sig själva, som de äldre ekonomerna menat. I stället både kunde och borde staten driva en ekonomisk politik för att stabilisera den instabila marknaden.
Keynes analys och slutsatser om politiken fick snart efter-följare. Många länder, däribland Sverige, slog in på den aktiva stabiliseringspolitikens väg. Statens inflytande växte, och den offentliga sektorn blev större.
I samband med finanskrisen 2008 och den djupa recessionen därefter kom Keynes idéer till heders igen. I de allra flesta länder drevs en expansiv politik i linje med Keynes gamla rekommendationer.
JOHN MAYNARD KEYNES
– ansåg att staten bör stabilisera marknaden
Penningpolitik
Det andra området inom stabiliseringspolitiken är penningpolitiken.
Detta är centralbankens – i Sverige Riksbankens – ansvar. Riksbankens uppgift är att hålla penningvärdet stabilt och inflationen låg, samt att värna stabiliteten i det finansiella systemet.
Penningpolitikens viktigaste verktyg är styrräntan (i Sverige kallas den reporäntan). Det är den ränta bankerna betalar på korta lån i Riks-banken – något bankerna behöver hantera varje dag för att se till att de alltid har lagom mycket medel i kassan. Reporäntans nivå påverkar marknadsräntorna – de räntor bankerna tar ut när de lånar ut till sina kunder – eftersom den styr bankernas upplåningskostnad. Marknads-räntorna, inte minst på bolånen, påverkar i sin tur konsumenters och företags vilja att ta lån för att konsumera och investera. Ju lägre räntor, desto mer fart brukar det bli. Låg ränta stimulerar ekonomin, hög ränta bromsar.
Penningpolitikens främsta uppgift är att hålla inflationen på låg och stabil nivå – i Sverige är inflationsmålet 2 procent. Inflationen varierar normalt med konjunkturen: i högkonjunktur ökar priserna snabbare än i lågkonjunktur. Om Riksbanken därför stramar åt penningpoliti-ken inför högkonjunkturen – men gasar inför lågkonjunktur – så når man inte bara inflationsmålet lättare, man dämpar också konjunktur-svängningarna.
Regeln för penningpolitiken tycks därför vara ganska enkel:
Ǵ
Riksbanken gör prognoser för ekonomins utveckling två år framåt – för BNP, inflation, arbetslöshet, räntor med mera. Om prognoserna pekar på för hög inflation bör styrräntan höjas utöver vad som ligger i prognosen. Högre räntor gör krediterna dyrare, hushållen lånar mindre, fastighetspriser och börs dämpas och företagens investe-ringsvilja minskas. Därmed svalkas konjunkturen av.Ǵ
Om prognosen pekar på för låg inflation gör Riksbanken tvärtom:då sänker man styrräntan under prognosens nivå. Det gör krediter billigare, långivningen ökar, börskurser och fastighetspriser får en injektion. Därmed stimuleras konjunkturen.
Om inflationen är ovanligt låg – på grund av ny teknik som sänker kost-naderna, hög produktivitet, hård internationell konkurrens eller hög arbetslöshet – och räntorna redan är låga, då kan extremt låg styrränta (kanske till och med noll) bli nödvändig. Därtill har central banken möjlighet att helt enkelt trycka mer pengar (nästa kapitel handlar mer om detta).
Men det finns risker med en sådan expansiv penningpolitik. En är att låga räntor kan fresta långivarna att låna för mycket och att skuldsätt-ningen blir för hög. En annan risk är att fastighetspriser och börskurser kan rusa i höjden med nya bubblor som följd. Efter finanskrisen 2008, då inflationen var låg och arbetslösheten hög, experimenterade många centralbanker med extremt låga räntor och med att trycka pengar.
Resultatet var gott, i den meningen att man kunde undvika en djup depression. Men sista ordet är inte skrivet ännu, och några ekonomer – även Riksbanken – har varit oroliga för att nya bubblor byggs upp, med alltför hög skuldsättning.