Finansiering och styrning

Det ligger i statens, regionernas och kommunernas händer huruvida konstnärerna ges goda förutsättningar eller inte i Sverige. Konst och kulturverksamheter är i hög utsträckning i beroende av offentligt finansiellt stöd. Pengarna kommer inte villkorslöst utan är kopplade till krav som bidragsgivande institutionerna ställer upp. Organisationerna tvingas att svara upp till och forma verksamheterna genom institutionell tvingande isomorfism för fortsatt möjlig finansiering. Stöden utgörs oftast av tillfälliga projektbidrag och verksamhetsbidrag.

Problemet är, enligt Köping et. al., att samtidigt som det offentliga stödet förväntas bidra till förnyelse, att de statliga medel som delas ut ”till största delen hamnar hos redan etablerade verksamheter medan nya grupper kan ha svårt att få bidrag”. 180Till skillnad från de större statliga kulturorganisationerna, som finansieras av årliga anslag, erbjuds inte de fristående konstorganisationerna och konstnärerna långsiktighet och trygghet.

Johannesen förklarar den omvända logiken med avseende på finansiering där det för dem först har handlat om att visa vad de har gjort och gör; att de bedriver verksamhet, för att kunna erhålla verksamhetsstöd. Det krävs således ideellt arbete, som vi förstår det, men också att bevisa sin handlingskraft för att kunna legitimera verksamheten för bidragsgivarna.

Trots en hård konkurrens om resurserna för fria aktörer lyckas Art Lab Gnesta under förutsättningarna. De legitimerades redan från första verksamhetsstödsansökan som beviljades av Kulturrådet. Idag uppbär de alla typer av offentliga stöd de har möjlighet att söka. Samtidigt går en stor del av arbetet åt till att administrera dem. Tid som skulle kunna läggas på det konstnärliga arbetet. Malmström berättar att ungefär 50 procent av sin tjänst går åt till att söka och redovisa stöden. ”_{​Det är ett pussel av olika projektfinansieringar /.../ ​problemet, med denna typ av} budgetering och projektekonomi, är bristen på framförhållning _{​”. Hon berättar hur de kontinuerligt}

för samtal med beslutsfattare och politiker om hur “_{​de måste satsa på mer långsiktiga strukturer -} någon slags hållbarhet och ge oss förtroende_{​”. Johannessen fyller i:}

Vi försöker motverka NPM men hela grejen är ju uppbyggd på projektekonomi /.../ ​Det handlar om att

vara hybrida, testa olika former och stå på flera ben för att bli mindre sårbara /.../ _{​Att vara fri agent är} sårbart​.

Det blir vidare dialog mellan Johannessen och Malmström med avseende på frågan om att redovisa stöden och hur de tvingas in i det mätbara:

Johannessen: Ibland är det fem kids i ett projekt, fett värt. Fem ungdomar vill lägga sin fritid på att tänka konstnärligt. Jag är otroligt emot att mäta i mängd /.../ Det sättet att tänka är till för en stad. Det kvantitativa har ingen plats här i Gnesta och hos Art Lab Gnesta. Så vi tänker att de här processerna vi driver, med kanske fem ungdomar är lika viktigt som när vi når ut till 300 ungdomar /.../ Jag vill bara slå ett slag för att motverka NPM-synen på konst.

Malmström:_{​ Sen måste vi ju såklart påpeka att vi måste förhålla oss till det. Måste jag ändå inflika.} Johannessen:_{​ Men vi vill inte det!} ​(Johannesen bryter in)

Malmström:_{​ Då behöver vi ju mäta också.}

Johannessen: Det som händer då som är intressant är att vi tar oss an det och försöker vara med och skapa förståelse hos Kulturrådet för varför kvantitativa räkningsmodeller inte fungerar på en plats som Gnesta. Vi är då igen med och formulerar och utvecklar konstfältet så att det fungerar bättre för den här typen av processer.

Malmström:_{​ Det är de ju också med på hittills. Det har inte använts emot oss vad jag vet iallafall.}

Diskussionen mellan Johannessen och Malmström ovan blir, som vi ser det, ett tydligt exempel på den, vad Svensson och Tomsson beskriver som, institutionella pluralism och komplexitet som råder på det kulturpolitiska fältet med avseende på samverkande logikers olika idéer, normer och intressen.181 Art Lab Gnesta utgår från kulturprofessionell och demokratisk logik med konstnärligt skapande som mål och där de vill engagera det lokala samhället. Värdet hos dem ligger i de sociala och konstnärliga mötena. I redovisningen av erhållna stöd för projekt behöver de förhålla sig till NPM; managementlogik, som styr dem att behöva räkna i antal huvuden. Utifrån denna logik ligger kvalité i kvantitet. Frågan är hur en mindre plats som Gnesta med cirka 5000 invånare skulle kunna visa upp stora publiksiffror. Och vad är egentligen värdet av det?

181

Vi förstår att Art Lab Gnesta verkar dock få gehör och förståelse från bidragsgivande myndigheter gällande problemet med styrning mot det mätbara kalkylerandet. Svensson och Tomsson skriver om kulturmyndigheternas dubbla uppdrag i att förhålla sig till den byråkratiska logiken då de behöver legitimera sig mot regeringen; följa regler och verkställa politiska beslut. I detta fall verkar myndigheten dock kunna löst koppla sig och utgå ifrån att de också har i uppdrag att stå i de kulturprofessionellas tjänst. 182 Art Lab Gnesta blir lyssnade på och får inga sanktioner för att de för en kamp för sina intressen; de stöttas.

Art Lab Gnesta vägrar bekräfta managmentlogiken genom charader av lös koppling. Istället ifrågasätter dem och värnar sina kulturprofessionella- och demokratiska värden. De bidrar på så vis till en dynamik på fältet och kan således utgöra en källa till förändring.