Daniel Hult Jönköping International Business School Accounting & Law Department 2012-05-08 stället uppmärksamma den begreppsförvirring i promemorian som kan orsaka stora problem för en eventuell lagstiftningsprodukt. Begreppsförvirringen avser relationen mellan de två juridiska begreppen ”kund” respektive ”konsument” och synes leva kvar från tiden då fjärrvärmelag (2008:263) (fjärrvärmelagen) tillskapades. De potentiella problem som ligger i begreppsförvirringen ska därför illustrerar genom en kort jämförelse med fjärrvärmelagen varefter jag ska visa på vari promemorian brister och vilka konsekvenser det kan få.
Fjärrvärmelagen: När fjärrvärmelagen hade trätt i kraft sommaren 2008 dröjde det inte länge innan
många tolkningsproblem uppdagades. Bland annat var det inte möjligt att på enkelt och tydligt sätt avgöra huruvida lagstiftningen var avtalsrättsligt tvingande eller dispositiv i förhållande till kunderna. Att en lag är avtalsrättsligt tvingande innebär att lagens bestämmelser har företräde framför det som avtalsparterna avtalat. Att en lag är dispositiv innebär att lagens bestämmelser endast tillämpas om avtalsparterna inte själva reglerat frågan i avtalet; disposivitet innebär således att avtalsparterna så att säga kan ”avtala bort” lagens bestämmelser. När fjärrvärmelagen trädde i kraft var det alltså inte klart om fjärrvärmeleverantör och fjärrvärmekund hade möjlighet att avtal bort fjärrvärmelagens bestämmelser.
Den som läst fjärrvärmelagen känner sig nu kanske manad att påpeka att det faktiskt står i fjärrvärmelagens 4 § att:
Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för en konsument är utan verkan mot denne.
Enligt detta lagrum är det uppenbart att fjärrvärmlagen är tvingande. Problemet är att det som sägs i paragrafen är att fjärrvärmelagen är tvingande till förmån för konsumenter. Begreppet ”konsument” definieras i fjärrvärmelagens 2 § på följande sätt:
konsument: fjärrvärmekund som är en fysisk person och som använder fjärrvärme i huvudsak utanför näringsverksamhet.
Av definitionen ser vi att en ”konsument” i juridisk bemärkelse inte är vilken fjärrvärmekund som helst: det måste röra sig om en fjärrvärmekund som 1) är en fysisk person och som 2) använder fjärrvärme i huvudsak utanför näringsverksamhet. Vad detta innebär är att alla juridiska personer – bolag, föreningar, bostadsrättsföreningar, samfälligheter och så vidare – automatiskt är exkluderade från att kunna klassificeras som konsumenter i lagens mening. Kvar står den fysiska privatpersonen – förutsatt att privatpersonen i fråga inte handlar med fjärrvärme i kommersiellt syfte. Denna snäva definition av vad en konsument är kan jämföras med den bredare definitionen av vad en ”kund” är, 2 § fjärrvärmelagen:
1 Näringsdepartementets promemoria N2012/1676/E Förslag på åtgärder för utvecklade fjärrvärmemarkander till nytta för
Daniel Hult Jönköping International Business School Accounting & Law Department 2012-05-08 konsumentbegreppet innebär därför att man låser sig till en ett visst innehåll om det inte explicit talas om att något annat än det inarbetade begreppet avses.
Om vi nu minns 4 § fjärrvärmelagen så stadgar den att fjärrvärmelagen är tvingande till konsumenters fördel – den säger inget om vad som gäller för kunder i allmänhet. Det naturliga kan då tyckas vara att tolka bestämmelsen e contrario, alltså motsatsvis: om lagstiftaren uttryckligen skrivit i lagen att den är tvingande till fördel för konsumenter men inte nämner något om kunder i allmänhet borde det betyda att lagen är dispositiv för kunder i allmänhet.
För att undersöka om en sådan tolkning är rimlig och i linje med vad lagstiftaren avsåg när lagen skapades kan man vända sig till lagens förarbeten, alltså de utredningar och propositioner som låg till grund för lagstiftningen. Vad gäller fjärrvärmelagen ger en sådan undersökning dock föga resultat. Anledningen är att det på ett högst förvirrande sätt i förarbetena har använts begreppen ”kund” respektive ”konsument” som varandras synonymer.3 Eftersom begreppen används som varandras synonymer är det omöjligt att på
ett någorlunda övertygande sätt fastställa om lagstiftaren haft för avsikt att ge alla kunder samma behandling, om kunder och konsumenter konsekvent ska behandlas olika eller om kunder och konsumenter i vissa fall ska behandlas lika men i andra fall olika.
Begreppsförvirringen i fjärrvärmelagens förarbeten är med andra ord en källa till förvirring i lagtolkningsprocessen. Ytterst har vi därför att göra med ett rättssäkerhetsproblem eftersom varken fjärrvärmeleverantörer, fjärrvärmekunder eller berörda myndigheter förstår hur fjärrvärmelagen ska tolkas och tillämpas. Det osäkra rättsläget medför i sin tur problem för de inblandade aktörerna: parterna vet inte hur de ska eller får utforma sina avtal och myndigheterna vet inte när reglerna bryts mot.
Promemorian: Fjärrvärmelagen och dess förarbeten har fått ge perspektiv på vad som kan bli följderna
av att den juridiska terminologin inte uppmärksammas under lagstiftningsprocessen och det är i ljuset av detta som jag blev både förvånad och en aning bekymrad när jag tog del av Näringsdepartementets promemoria N2012/1676/E Förslag på åtgärder för utvecklade fjärrvärmemarkander till nytta för kunder och
restvärmeleverantörer. I promemorian – vilken alltså föreslår att ny reglering på fjärrvärmeområdet införs –
råder det nämligen exakt samma begreppsförvirring som när fjärrvärmelagen förbereddes: begreppen ”kund” och ”konsument” används som varandras synonymer. Att så är fallet ser vem som helst som läser promemorian men låt mig i vart fall som helst ta ett par exempel.
2 Se t.ex. 1 § konsumentköplag (1990:932), 1a § konsumenttjänstlag (1985:716) eller 2 § konsumentkreditlag (2010:1846).
3 För en utförlig utredning och diskussion om begreppsförvirringens betydelse för tolkning av fjärrvärmelagen, se forskningsrapporten Hult, Daniel, Fjärrvärmelagens disposivitet i förhållande till näringsidkare, rapport 2009:23 vilken gavs ut av forskningsprogrammet Fjärrsyn och finns tillgänglig på: http://www.svenskfjarrvarme.se/Fjarrsyn/Ny- kunskapresultat/Marknad/, 2012-05-07.
Daniel Hult Jönköping International Business School Accounting & Law Department 2012-05-08 som ska skyddas av prisförändringsprövningen?
EXEMPEL två: likabehandlingsprincipen. När Näringsdepartementet under rubriken 2.4 beskriver
vad en likabehandlingsprincip ska innebära och varför det är motiverat att en sådan införs är man konsekvent: begreppet ”kund” används rakt genom. Gott så kan man tycka vid första anblick: det måste ju innebära att Näringsdepartementet anser att alla kunder ska lyda under likabehandlingsprincipen. Men om Näringsdepartementet är så konsekvent i detta sammanhang, vad betyder det för inkonsekvensen avseende prisförändringsprövningen ovan? Vidare kan noteras att det i inledning till promemorian (första sidan) i tredje stycket står att [k]onsumenternas position bör därtill förstärkas genom en lagstadgad
likabehandlingsprincip[…]. Vad betyder det här uttalandet i sammanhanget? Om inte annat så spär det på
förvirringen och tolkningssvårigheterna.
Avslutande kommentarer: Av exemplen framgår att Näringsdepartementet i sin promemoria använder
de juridiska begreppen ”kund” och ”konsument” som varandras synonymer. I en promemoria kan det tyckas vara ett litet problem eftersom promemorior sällan används för att tolka rätten. Problemet växer dock så snart lagstiftningsprocessen kommer i rullning. Om begreppsförvirringen lever vidare in i kommittédirektiv, statliga utredningar, propositioner och slutligen lagtexten så har problemet förändrats från ett begreppsproblem för petig och systempedantiska jurister till ett reellt problem för fjärrvärmebranschens samtliga aktörer. Det osäkra rättsläget som gäller för fjärrvärmelagen är ett tydligt exempel på samma problem.
Mitt syfte med den här texten är endast att varna för hur till synes små begreppsproblem kan orsaka stora tolknings- och rättstillämpningsproblem. Min åsikt är därför – alldeles oavsett vad man tycker om promemorians förslag som sådana – att det är av yttersta vikt att de ansvariga för lagstiftningsprocessen är konsekventa i sin användning av etablerade juridiska begrepp, till exempel begreppen ”kund” och ”konsument”. Att skapa lagstiftning som ingen riktigt förstår hur den ska tolkas och tillämpas kan många gånger vara värre än att inte lagstifta alls. Ska regleringsförslagen vilka Näringsdepartementet presenterar i den aktuella promemorian föras vidare genom lagstiftningsprocessen är det således oerhört viktigt att begreppsförvirringen åtgärdas.