mot grundskolan.
Forskning rörande integreringen i svensk
förskola
Med influens av det s.k. Head Start-projektet i USA (se Hellmuth, 1968) startades i mitten av 1970-talet SIF-projektet i Sverige. Bakgrun- den till projekten finns i ett kompensatoriskt tänkande för barn som växer upp i socialt utsatta områden. SIF står för specialpedagogik i för-
skolan, och det finns tydliga historiska kopplingar till den uppsökande
verksamheten via utvidgade hälsokontroller för fyraåringar i BVC:s regi. Den enskilda delen av SIF-projektet som knyter an tydligast till mitt eget projekt är Ingrid Toshachs studie ”barn med behov av särskilt
31
stöd” och förskolepersonalens planeringsarbete. Hennes studie har en
socialantropologisk (etnografisk) ansats, där hon har följt planeringsar- betet på en förskola i ett socialt ”tungt” område under två års tid. Studi- en mynnade ut i en omfattande forskningsrapport (Toshach, 1983) som är en aning ostrukturerad och svårtydd. Det finns dock en del intressan- ta resultat presenterade i rapporten som jag vill lyfta fram.
I planeringssamtalen på förskolan används termen ”barn med behov av särskilt stöd” i ringa omfattning. Begreppet är vad man skulle kunna kalla ett administrativt begrepp i organisationen och personalen själva använder andra begrepp för att beteckna de ”avvikande” barnen. Ett begrepp som är centralt i studien är att barnen betecknas som ”jobbi- ga”. Jobbigheten kan ta sig i uttryck i ytterligheter gentemot ett tänkt normalt beteende:
– en uppfattad störning i balansen i relationer som rör barnet; styrningen el- ler kontrollen hos eller kring ett barn fungerar ej beroende t.ex. av att barnet uttryckligen motsätter sig en sådan styrning eller att barnet undandrar sig den (Toshach, 1983, s. 380).
Toshach pekar vidare på att det finns en rad skillnader mellan de offici- ella dokumentens intentioner och begreppsanvändning jämfört med personalens föreställningar om sitt arbete med barns behov. Persona- lens definitioner av begrepp som barn med behov av särskilt stöd är avhängigt av de olika organisatoriska nivåerna som omgärdar verksam- heten, vilka tenderar att få en underordnad betydelse i de officiella do- kumenten. Barnens avvikelser kommer också att bedömas i relation till den befintliga miljön som finns på respektive barnstugeavdelning, vil- ket de offentliga definitionerna inte tar hänsyn till. Personalen har dess- utom ett kompensatoriskt tankesätt kring barnets ”uppfostran” dvs. att pedagogerna ser sin roll som mer styrande i arbete med barn vars hemmiljö präglas av förhållandevis otydliga regler och normer. En syn- tes görs rörande begreppet ”barn med behov av särskilt stöd” enligt följande:
32
”Barn med behov av särskilt stöd” har idag – med de föreställningar, de ar- betssätt och de villkor i vid bemärkelse som råder inom barnomsorgen – olika innebörder i olika sammanhang. På en policynivå är den framförallt bärare av en idé, på administrativ nivå fyller den funktionen av ett instru- ment för fördelning av resurser och på en praktisk-pedagogisk nivå har den egentligen ingen innebörd (Toshach, 1983, s. 438).
I rapporten dras paralleller till Bernsteins begreppsapparat (Bernstein & Lundgren, 1983), där förskolepedagogiken karaktäriseras av s.k. osyn-
lig pedagogik. Organisatoriskt menar Toshach att förskolans praktik
kännetecknas av weak framing och weak classification. Begreppen handlar om på vilket sätt rådande maktförhållanden i ett samhälle över- förs via kodsystem i pedagogiska sammanhang. Exempelvis kan betyg- systemet i grundskolan ses som en starkare styrning mot en kontroll av verksamhetens uppdrag i ett samhälleligt projekt. Förskolans medbor- gerliga fostran tar sig snarare uttryck i en osynlig pedagogik med otyd- ligare ramar och kontrollfunktioner.
1986 kom Agneta Lindh-Munthers avhandling Stöd och stimulans i
förskolan? Det är en av få svenska avhandlingar som försöker ta sig an
ett bredare perspektiv på begreppet barn med behov av särskilt stöd i förskolan. Hennes avhandling är i första hand en litteraturstudie där hon granskar utredningar, styrdokument samt tidigare forskning på området. Hon visar att styrdokument, som arbetsplaner och Barnstugeutredning- en, har anammats ute i förskolepraktiken. Samtidigt konstaterar hon:
att dessa dokument genom sitt motsägelsefulla innehåll inte kunnat vara an- nat än ett bräckligt stöd för förskolepersonalens arbete (Lindh-Munther, 1986, s. 82).
Då avses både identifieringen av, och det pedagogiska arbetet med, barn med särskilda behov. I den fortsatta genomgången jämförs olika kartläggningar av barn med behov av särskilt stöd med s.k. förtursären- den. Resultaten pekar på att det finns en viss överensstämmelse mellan vilka barn som bereds plats på förskolan genom förtursprincipen och vilka barn som blir föremål för gruppreduceringar eller andra form av extraresurser på förskolorna. Detta samband är dock vagt, vilket förfat-
33
4.2
taren anser bero på att bedömningarna görs med olika syften och i skil- da miljöer.
I sin avslutning påpekar Lindh-Munther att det i socialstyrelsens policydokument i slutet på 1970-talet togs avstånd ifrån att överhuvud- taget använda begreppet barn med behov av särskilt stöd. Bakgrunden var att de positiva effekter, som exempelvis gruppreducering eller per- sonalförstärkning kunde ge, inte var belagda. Däremot fanns en hel del forskning som styrkte tesen om de negativa konsekvenser som etikette- ring av barn kunde ge i form av stämplings- och utstötningseffekter. En annan oro som låg till grund för detta avståndstagande var att försko- lans verksamheter kunde riskera att följa grundskolans utveckling. I grundskolan fanns under denna period en omfattande specialundervis- ningssektor, som var förhållandevis ekonomiskt belastande. Avhand- lingen bygger, liksom Toshachs studie, på delar av Bernsteins begrepp och teorier. Lindh-Munther anknyter i första hand till medelklassens reproduktion i det pedagogiska sammanhanget.
Under 1980 och 90-talen gjordes väldigt få forskningsstudier röran- de specialpedagogiska frågor i förskolan. De arbeten som gjordes var ofta kopplade till specifika grupper av barn med olika handikapp och deras integrering i förskolan. Rabe & Hills avhandling Psykiskt utveck-
lingsstörda barn i kommunal förskola - integrering belyst ur ett social- psykologiskt perspektiv (1987) är ett typiskt exempel på en avhandling
som växt fram utifrån ett praxisnära perspektiv i relation till integre- ringsproblematiken.