Gatukonst som avhandlingsämne skulle kunna falla under en hel rad forsk- ningsområden; så som sociologi, antropologi, konstvetenskap, kriminologi och ungdomskulturforskning. Inom alla dessa områden finns graffitin re- presenterad på olika vis, genom mängder av avhandlingar, forskningsrap- porter och essäer. Graffiti även som avhandlingsämne finns inom både kri- minologi, konstvetenskap, och antropologi24.Det kan handla om undersök-
ningar om graffiti som kriminell företeelse och vad det ger för konsekven- ser (Shannon 2004) eller graffiti som subkultur och konströrelse (Jacobson 1996).
Dock är den del av gatukonsten som går under beteckningen Street Art underrepresenterad då det är en så pass ny företeelse. Inom det pedago- gisk/didaktiska forskningsfältet vill jag hävda att forskning på gatukonst som estetisk produktion och kreativ praktik i ett didaktiskt perspektiv ligger i skymundan eller möjligtvis i startgroparna.
Jag nuddar vid och kliver in på en del av de områden jag nämnt ovan ge- nom min forskning. Det är oundvikligt att knyta an till en del ungdomskul- turforskning då det inom detta fält har forskats en hel del på ungdoms(sub)- kulturer och ungdomars menings- och identitetsskapande. Man brukar tala om ungdomskulturforskningen i termer av ungdomars kulturer eller kultur- aspekter på ungdomsföreteelser. Historiskt kan man spåra denna forsknings utveckling från studiet av gängkulturer som startade i slutet av 1920-talet i Chicago.25 Under 1960-talet kom denna forskning att utvidgas rejält i och
med sociologiska arbeten kring ungdomsvärldar och vuxenvärldar. USA är det land som stått för den mesta ungdomskulturella spridningen, än i denna dag. Dock har ungdomskulturforskningens egentliga fäste sedan 1970-talet varit Storbritannien i och med “Birminghamskolan” och ursprunget till Cul- tural Studies. Jag återkommer till Cultural Studies i kapitel 5 och ungdoms- kulturforskningen i kapitel 7 där starka namn som bland annat Kirsten Drotner (1991) och Johan Fornäs (bland annat 1993, 1995) kommer att be- redas plats.
En viktig avhandling är Åsa Bäckströms (2005) Spår. Om brädsportkul-
tur, informella lärprocesser och identitet. Där redogörs för hur mening och identitet skapas genom en kreativ praktik – i detta fall skejtåkande. Me-
24 Shannon (2004), Jacobson (1996), Chalfant & Prigoff (1987), Phillips (1999) exem-
pelvis.
ningsskapande studeras som informella lärprocesser och de centrala teore- tiska begreppen är identitet och kultur. På liknande sätt resonerar jag kring gatukonstpraktiken, som har en del likheter med skejtpraktiken/kulturen. Bäckström studerar och analyserar tre nivåer i avhandlingen: kultur – prak- tik – individ, där hon menar att den praktiska nivån är av störst vikt för hur mening produceras eller reproduceras. Hon studerar de spår som kan ses i fyra teman; konsumtion, genus, plats och identitet, och menar att kulturen sätter spår i individen men också att individen sätter spår i kulturen. Bäck- ström lutar sig till stor del mot ungdomskulturforskningen, även om hennes avhandling är skriven i ett tvärvetenskapligt perspektiv där hon lika mycket relaterar till idrottsforskning, pedagogik och kulturvetenskap och själv har en bakgrund inom socialantropologi och kommunikation från vilken hon hämtar en del teori.
Inom kriminologi finns en del forskning på graffiti att tillgå, här lyfter jag fram David Shannon (2004). Han belyser i sin avhandling Swedish
Graffiti, a criminological perspective relationen mellan utövandet av TTP-
graffiti och annan kriminell verksamhet. I studien undersöks bland annat utövarnas bakgrund vad gäller familj, skola, kompisrelationer, och utövar- nas eventuella deltagande i andra brott. De resultat Shannon kommer fram till, som nämnts i förra kapitlet, visar att graffitimålare är en heterogen grupp avseende både bakgrund och sociala relationer och att den kriminali- tet som förekom var mer eller mindre relaterad till graffitiproduktionen. Shannon menar att det är viktigt att se den variation som hittats hos graffi- timålarna och att undvika att se dem som en homogen grupp. Han menar att det inte finns en generaliserad bild av “den typiske graffitimålaren”.
Forskning på gängkulturer i framförallt USA visar på graffitin som en revirmärkning och en manlig domän, exempelvis har antropologen Susan Phillips (1999) skrivit Wallbangin´, graffiti and gangs in LA där hon stude- rar gängkulturer och deras användande av graffiti, som kommunikation, som revirmärkning, och som politiska yttringar. Det handlar, som jag ser det, även om att skapa mening av en plats.
Phillips säger inte sig vilja försvara graffitin, hon understryker att hon anser det vara vandalism. Dock menar hon att hon alltid ansett graffiti vara en konstform. Hon vill ”skapa förståelse för detta fenomen och skingra en del av den onödiga frustration graffitin väcker och att få människor att tän- ka på den, reflektera över den innan de reagerar”.26 (ibid 1999:4)
Staffan Jacobson (1996) har skrivit om graffitin som konströrelse och lärprocess. Hans avhandling Den spraymålade bilden är ett banbrytande
arbete, vad gäller teoretiskt perspektiv och historieskrivningen av framför- allt den svenska graffitin och avhandlingens fokus ligger specifikt på TTP- graffiti. Detta är en avhandling som lades fram inom konstvetenskap, vilket i sig positionerar arbetet. Samtidigt diskuterar Jacobson graffiti i termer av kulturellt motstånd. Utövarna skapar koder genom sina alster, läsbara av en invigd skara, i ett eget rum i offentligheten. Han hittade i likhet med David Shannon inte en kategorisk flock kriminella droganvändare som kom från icke-stabil hemmiljö. Istället var det ungdomar med samma medelbetyg som andra elever – dock hade de ofta högre betyg i bildämnet än genom- snittet, många kom från familjer där någon familjemedlem var konstnär, och generellt planerade de flesta att välja något konstnärligt yrke.
Jacobson menar att graffiti är en meningsskapande praktik. Han menar också att det är en lärprocess som sker, en ovanlig lärprocess som ofta är en sorts “överlevnadsstrategi” för unga killar under en period av deras liv, för andra är det en början på en karriär. Jacobson hävdar att TTP kan definieras som konst; en ny, separat och självständig konstform.
Det finns pågående forskning om konstförmedling till barn och unga bland annat i Norge. Venke Aure skriver i en kommande avhandling ett kapitel där den didaktiska aspekten av gatukonst skrivs fram, dock återigen med tyngdpunkt på graffiti. På magisternivå har exempelvis Esther Latorre behandlat gatukonst i uppsatsen Understanding Street Art vid JMK, Stock- holms Universitet, 2005. Konsthögskolan i Oslo har producerat ett exa- mensarbete om gatukonst; Rita Rhodin Nyhuus har skrivit magisteruppsat- sen Street Art – makt og avmakt på gateplan våren 2005.
Ett flertal arbeten och avhandlingar om det offentliga rummet i olika perspektiv har naturligtvis producerats inom områden som arkitektur, so- ciologi och så vidare. Bland annat har Oddrun Sæter (2003) skrivit Steds-
blikk, stedsfortelling og stedsstrider. Arbetet är en sociologisk analys av
konst i landskap, graffiti och platsen som identitet.
Ett av föreliggande avhandlings bidrag till forskningsfältet torde vara att den även diskuterar den nya formen av graffiti; postgraffitin, vilken har sin plats inom termen gatukonst. Jag tittar på hur och var gatukonst presente- ras, av och för vem, och hur man kan tolka denna informella gestaltning även i ett didaktiskt perspektiv. Detta fenomen är hela tiden i förändring och får nya innebörder politiskt och estetiskt och studien fångar kanhända denna praktik på tröskeln till den institutionaliserade konstvärlden. Stor vikt läggs dessutom på frågeställningar kring det offentliga rummet som en demokratisk idé, en plats för yttrandefrihet respektive som en planerad, estetiskt utformad plats, och hur gatukonsten här kommer in. Dessutom utvecklar jag Jacobsons resonemang om graffiti som en ny konströrelse, där
jag särskilt lyfter fram Street Art-genren, och på sätt och vis rör mig paral- lellt bredvid Åsa Bäckströms forskning vad gäller ungdomars informella lärprocesser och kreativa motstånd i ett offentligt rum.