I NJA 1953 s. 298 var fråga huruvida det var osannolikt att en gosse som vid födelsen vägde 3430 g och var 49 cm lång hade avlats vid samlag

om-kring 240:e dagen före födelsen. Med ledning av de Linders'ska tabellerna

konstaterades, att sannolikheten för att havandeskapstiden kunde vara så

kort som den uppgivna var 7,6 % om m a n tog hänsyn till barnets längd och

2,6 % om m a n tog hänsyn till vikten. Resultatet av blodgruppsbestämning

gav icke någon verklig vägledning vid bedömandet av fallet.

Medicinalsty-relsen uttalade, att det icke var uteslutet men likväl osannolikt att den ut-pekade m a n n e n var barnafadern. Högsta domstolen förklarade, att de upp-gifter styrelsen lämnat angående förekomsten av så korta havandeskapsti-der icke i och för sig föranledde till att det skulle anses, i den mening som avses i 3 kap. 2 § FB, osannolikt att barnet avlats vid det angivna sam-laget, och anförde vidare, att vad i målet förekommit icke gav anledning till antagande att modern under konceptionstiden haft samlag med annan än den utpekade mannen. Då icke heller i övrigt visats något förhållande som talade mot att barnet avlats vid samlaget, förklarades m a n n e n vara fader till barnet. Två ledamöter av domstolen ansåg sig icke k u n n a lämna åsido möjligheten att modern före det uppgivna samlaget kunde hava haft könsförbindelse med annan man och fann det osannolikt att barnet avlats vid det uppgivna samlaget.

I rättsfallet NJA 1956 s. 329 var det åter fråga om en förhållandevis kort havandeskapstid. En gosse, som vid födelsen vägde 2450 g och var 48 cm lång, uppgavs vara avlad 227 dagar före födelsen. Medicinalstyrelsen an-förde, att m a n med ledning av de Linders'ska tabellerna kunde uträkna, att av 1000 gossebarn i viktsklassen 2400—2600 g omkring 9,4 % kunde an-tagas hava avlats 225—231 dagar före födelsen eller senare och att av 1000 gossebarn med födelselängden 48 cm omkring 2,8 % kunde antagas hava avlats vid samma tid samt att styrelsen i de fall där de nämnda procenttalen var mindre än 10 ansåg, att möjligheten för barnets avlande vid ifrågava-rande tid var så liten att det var motiverat att giva utlåtandet formule-ringen: icke uteslutet men osannolikt. Högsta domstolen förklarade liksom i 1953 års mål att de uppgifter styrelsen lämnat om så korta havandeskaps-tider som den ifrågavarande icke i och för sig föranledde till att det skulle anses, i den mening som avses i 3 kap. 2 § FB, osannolikt att barnet av-lats vid det angivna samlaget. Domstolen anförde vidare, att resultatet av blodundersökning icke uteslöt möjligheten att den uppgivne m a n n e n skulle kunna vara fader till barnet och icke heller gjorde denna möjlighet osanno-lik samt att verkställd antropologisk undersökning visat att m a n n e n icke kunde uteslutas som möjlig fader till barnet men att intet framkommit som säkert talade för hans faderskap. Slutligen uttalade domstolen att vad i målet förekommit icke gav anledning till antagande att modern under kon-ceptionstiden haft samlag med a n n a n m a n och att ej heller i övrigt visats något förhållande som talade emot att barnet avlats vid det aktuella sam-laget. Den utpekade mannen förklarades därför skola anses som fader till barnet.

Särdeles belysande för innebörden av sannolikhetsregeln är rättsfallet

NJA 1956 s. 713. Modern hade haft samlag med E omkring 299:e dagen

och med B omkring 266 :e dagen före barnets födelse och instämde B, vilken

med hänsyn till tiden för samlaget var den mest sannolike. B uppgav att han

använt preventivmedel vid samlaget, men att så varit förhållandet ansågs

icke vara utrett. E n uppgift av modern att hon haft en fullständig

men-struation efter samlaget med E kunde icke tillmätas någon betydelse. Re-sultatet av blodundersökning å modern, barnet och de båda männen gav icke någon ledning för bedömningen. Medicinalstyrelsen betecknade möj-ligheten att barnet avlats vid samlag så tidigt som å 299 :e dagen som osannolik. (Sannolikheten synes med ledning av de Linders'ska tabellerna kunna beräknas till 2,6 % med hänsyn till födelsevikten, som var 3800 g, och till 2,4 % med hänsyn till födelselängden, 53 cm.) I överensstämmelse med tidigare avgöranden ansågs det icke vara i och för sig osannolikt att barnet avlats vid samlag så tidigt, ehuru det dock fick anses mera sannolikt att det avlats vid samlag å 266 :e dagen före födelsen. Av avgörande betydelse för utgången i målet blev emellertid resultatet av antropologisk-genetisk undersökning av modern, barnet och de båda männen. Vid denna undersök-ning hade några överensstämmelser mellan B och barnet i avseenden där barnet var olikt modern icke kunnat påvisas. Detta gjorde B osannolik som fader. Däremot talade intet emot att E var fader till barnet. Tvärtom visade undersökningen beträffande flera detaljer — ansiktsformen, den breda pan-nan, näsvingarnas form, nässpetsen, pannans profil, öronmusslans kon-figuration, fötternas form, tårnas riktning och gruppering samt en lätt klyvning av bröstvårtorna — en överensstämmelse mellan barnet och E men en olikhet med modern och B. Slutsatsen blev att enligt resultatet av den antropologisk-genetiska undersökningen B, oberoende av annan ifråga-satt fader, finge anses osannolik som barnets fader, medan E under samma förutsättning vore sannolik fader. Högsta domstolen framhöll i sin dom, att den omständigheten att B vid den antropologisk-genetiska undersök-ningen befunnits, oberoende av annan ifrågasatt fader, osannolik som bar-nets fader icke i och för sig föranledde till att det skulle anses i den me-ning som avses i 3 kap. 2 § FB osannolikt att barnet avlats vid samlaget med B. Därtill kom emellertid att E, oberoende av annan ifrågasatt fader, var sannolik fader och att intet förekommit som gav anledning till antagande att en tredje man avlat barnet. Sannolikheten för att E avlat barnet måste där-för betecknas som så stor att det oavsett den större sannolikheten där-för att barnet avlats vid tiden för B:s samlag fick anses i F B : s mening osannolikt att barnet avlats vid samlaget med B, varför talan mot B ogillades.

Slutligen må här anföras rättsfallet i NJA 1963 s. 455 i vilket fråga var

huruvida en 79-årig m a n kunde avla barn. Medicinalstyrelsen uttalade, att

det icke kunde anses uteslutet att mannen kunde vara barnets fader och

att en medicinsk bedömning av sannolikheten eller osannolikheten av att

mannen avlat barnet måste baseras på en fullständig

fertilitetsundersök-ning av honom, utförd omkring tiden för konceptionen. Högsta domstolen

fann att mannens ålder icke i och för sig kunde anses göra det osannolikt

i den mening som avses i 3 kap. 2 § FB, att han var fader till barnet och

att icke heller eljest sådana omständigheter hade förebragts att de,

sam-manställda med mannens ålder, lämnade tillräckligt stöd för att hans

fa-derskap var i nämnda mening osannolikt.

S t a t i s t i s k a u p p g i f t e r

Beträffande antalet barn utom äktenskap i förhållande till hela antalet