Frågan om den förmedlade definitionen av missbruk som spörsmål utifrån litteraturstudier

Vill här ta upp en tankegång utifrån både den objekthistoriska och den teorihistoriska

redovisningen, som jag ser som en central tolkning av vad dessa avsnitt sammanfattande kan sägas påtala, och som jag vill mena hänger samman med mina empiriska rön och erfarenheter. Charles Terry kan man säga ställer sig vid sidan av B Olsson och de tycks dela ståndpunkten att den definition av drogmissbruk (och de missbrukande) som görs otvivelaktigt är betydelsefull. (Här avser jag inte den mer strikt terminologiska definition som jag berör i kapitel 6, utan den vidare bemärkelsen, avseende hur man ser på missbruk, som fenomen, som verksamhet.) Olsson talar till exempel om definitionen av narkotikaproblemet, problembild, symbolisk betydelse, om hur "den moderna konceptualiseringen" växte fram och så vidare. "Det

traditionella synsättet" vill Olsson mena, utifrån det medicinska synsättet på narkotikaproblemet, försvinner i stort sett under 1960-talets senare hälft från svensk narkotikapolitisk arena. I och med att till exempel amfetamin uppkommer och börjar spridas till subkulturella grupper, så börjar också de åtgärder vilka hade byggt på en medicinsk relevans att tappa fäste. Den medicinska aspekten (för att en aning fortsätta att upprepa utifrån avsn. 12.1) undertrycks av de exempelvis speciella sociala samband som "... följer problematiken som är av relevans för subkulturella frågor” (Olsson 1994). I ett annat sammanhang, när problembilden av narkotikamissbruk är en

annan (nämligen den som definierar det moderna narkotikabruket) har det medicinska synsätt

som fram tills dess dominerat, i princip inte längre någon betydelse.

Terrys hela avhandling kan väl egentligen sammanfattas på liknande sätt, om än hans beskrivning delvis kommer från ett annat håll. Han har själv varit (både fängelsekund och) missbrukare. Att bryta detta handlar också om att bryta med den syn, den definition, som präglar honom i hans självbild. Här handlar det måhända mer om definitionen av honom själv, "hur och vem man är när man missbrukar" (en dylik syn förutsätter ofta en uppfattning om en "fast" personlighet, som inte förändras eller utvecklas), men detta sammanfaller i min mening stort med den omgivande kontextens definition också av själva missbrukarproblematiken. vad den beror på, vad den uppkommer av och hur, om alls det är möjligt, man kan ta sig ur den. De som mot alla odds, i Terries studie, lyckades ta sig ur sitt missbruk "... managed to do so in spite of the social

structures /.../ the many forces which often inhibit such change". "The many forces" representerar till exempel just det ovan nämnda: ett samhälles (eller gemenskapers) utestängande värderingar, en kontext, som företräder och förmedlar en sådan uppfattning som inte tänker föränderlighet, motsägelsefullhet (motsättningar), för att inte tala om dialektiska språng. Den fastlåsta, statiska betydelse som inryms i en dylik definition (vilken kan tänkas begagnas av dem som konstituerar sådana "social structures" som Terry påtalar) tar inte i beaktande uppbrott, nya mönster, och uppbrott igen – eller med Engeström det "knutarbete" som oavlåtligt pågår i verksamheten. Ramström i det teorihistoriska analysperspektivet kan också sägas företräda Terrys och Olssons definition av drogmissbruk – det vill säga den definition, den syn, som motsätter sig bilden av individen, eller hennes verksamhet, som "evig", orubblig och oföränderlig. Ramström påtalar en växelverkan mellan samhälle-individ, som resulterar i ett allt större utanförskap. Ett utanförskap som kan leda till ett kompenserande "jag", ett "jag" som, i brist på alternativ och flerfaldiga lösningar, antar en negativ självbild, en negativ definition av "vem jag överhuvudtaget skulle kunna bli". En teori som på många punkter stämmer överens med Terrys undersökning. Denna växelverkan mellan samhälle – individ ställer ånyo ett för denna uppsats huvudämne i

blickpunkten, nämligen det förmedlande instrumentet.

Med Ramström, och även med Terry och Olsson, kan man med andra ord påtala definitionen av missbruket och "Missbrukaren" (inom citationstecken och med stor bokstav för att understryka det sätt på vilken en uppfattning görs liksom allenarådande), som en central medierande föreställning. Denna bild av den förmedlade och förmedlande definitionen som en brännande punkt i den tolkning som växer fram i mitt medvetande, allt eftersom uppsatsskrivandet har sin gång, relaterar och knyter jag också till min dataredovisning, till mina observationer.

14.7.1 Frågan om den förmedlade definitionen av missbruk som spörsmål utifrån mina observationer

Hur definitionen av missbruk och av missbrukaren är en återkommande, präglande och inte minst förmedlande artefakt, vill jag mena är något jag ser flera exempel på under min observationstid. Hittills har jag i detta resonemang inte diskuterat så mycket utifrån själva mottagningen, dess personal och dess rutiner, men skall här ta upp även några sådana aspekter. Vad gäller just definition – och även kommunikation, vilket anknyter till kommande avsnitt – ser jag Mottagningen kanske mest bidra till diskussionen. Exempelvis, för att referera till den

aktualempiriska analysen, så är den medicinska, den kliniska, aspekten, en mycket bidragande faktor till en definition. En definition som sätter tyngdpunkt åt ett "mätbart" och "provbart" drogmissbruk, som man kan vilseledas också går att "bota", om proverna är väl skötta och urinen inte innehåller spår av droger.

Den första morgon jag är där möts jag av min första lite mer personliga kontakt, av en av behandlingsassistenterna. Det första hon introducerar mig för är maskinen, evighetsmaskinen, som jag valt att kalla den, och andra kliniska rutiner, såsom kissprov, blåsa i alkomätare och så vidare. Det är med en självklar ansats detta sker, självklar på så vis att dessa mätningar tycks vara en odelbar del av Verksamheten 2, avvänjning (fig. 7.2). Instrument i den föreslagna tanke- och verksamhetsmodellen 2 är följaktligen just, förutom värderingar etc., också ”avvänjnings– program", i vilket ingår kontrollinstrument. Detta gäller även reglerna i denna verksamhet; det gäller att lämna och göra regelbundna prover. Klarar missbrukarna detta så erfar de en

gemenskap, någon form av meningsfullhet, tillsammans med inte bara andra "provlämnande missbrukare", utan också med Mottagningens, institutionens, personal. Klienterna förefaller inte

har så stor gemenskap på annat håll, de flesta vittnar mer eller mindre om ett utanförskap, och en ensamhet, både föregående missbruket, men även inte minst som en följd av att de försöker sluta; det gamla missbrukargänget vill inte längre veta av dem, de känner sig utstötta, eller rådvilla, när de försöker söka upp de ”gamla” polarna i missbrukarverksamheten (1), som de försöker lämna. Samtidigt är heller inte någon "ny" meningsfull samhörighet etablerad eller ens på väg att skapas. Med andra ord kan gemenskapen med institutionens personal vara av avsevärd betydelse: För A är samhällsstrukturen någonting hon känner sig utanför – både innan hon började missbruka alkohol, och nu, när hon försöker sluta. Vad gäller B är det samma sak, man måste liksom "prata" med folk. C känner sig oerhört övergiven, nu när hon inte vill hänga på det umgänge som

kretsade kring drogerna, och hon tycker det är mycket svårt att finna nya kompisar. För D emanerar förvisso alkoholbruket ur en oro och ångest (som man i och för sig kan fråga sig om hon hade någon att prata om det med. Men det är enbart en personlig fundering, som inte D på något sätt bekräftat), men även i hennes nutida kontext finns ett inslag av att kunna vara i ett "innanförskap" med sina barn. Hon vill att de inte skall skämmas, att hon skall kunna vara en "fullgod" mamma (vilket naturligen omfattar vissa sociala sammanhang), vilket hon kanske ännu inte alltid upplever på ett tillfredsställande sätt.

Informanter E och F skiljer sig kanske en del, vad gäller detta med någon form av etablerad samhörighet med en omgivning utanför Mottagningen. E vittnar förvisso också om ensamhet, och om ingen att tala med när pappan dog, men hans bättringsväg tycks hänga samman med god kontakt med modern (å andra sidan, förbättras den också för att han lyckas sluta missbruket). F påtalar även han en stärkt gemenskap med familjen (om än även i hans fall missbruket

föregicks av hans illa passande bestyr och vilda tilltag, som [det ansågs] illa lämpade sig i något socialt sammanhang). Likväl i F´s fall kan man dock reflektera över i hur hög grad denna gemenskap stärks i takt med att hans drogfria perioder blir längre och längre (det vill säga; han behöver ett stabilt socialt stöd, under denna rehabiliteringsperiod, oavsett huruvida han får återfall eller ej).

I stort sett, för att fortsätta resonemanget angående betydelsen av samhörighet med

Mottagningens personal, så kan man anta att den i många fall under denna avvänjningsperiod i dessa klienters liv är viktig, för att inte säga livsviktig. Det vill säga att klienterna – för att här knyta samman "definitionstråden" – för att få uppleva gemenskap, för att alls få vara kvar i behandlingsprogram – mer eller mindre implicit också måste "ställa upp" på de kliniska kriterier de hänvisas till.

Ett annat exempel på kliniskt, eller som jag skulle vilja benämna det mer eller mindre "tekniskt", inslag på Mottagningen är dokumentet angående diagnosen DSM IV, som jag studerar och i vilket ett minimum av kriterier anges vilka skall vara uppfyllda för att missbruk skall föreligga. Denna diagnos, huruvida ett beroende råder, kan bara en läkare ställa.

Man kan diskutera hur väl dessa kliniska tyngdpunkter parerar de sociala-kommunikativa? Och hur parerar personalen det ena med det andra, var upplever de egentligen själva att den väsentligaste behandlingsinsatsen ligger – och är de av den uppfattningen att de också kan ägna mest tid, och adekvat tid, åt den insats de bedömer som mest betydelsefull? Kan de se dessa olika aspekter såsom en kreativ helhet, eller upplever de verksamheten uppstyckad och ibland

sammanhangslös? Jag kommer aldrig till dessa frågor och till denna diskussion med dem. Resonemangets i min mening relevans anfäktar mig allt eftersom jag arbetar med uppsatsen, och egentligen mot slutet av sammanställandet av mina observationer.

Denna aspekt – den kliniska definitionen – blir en betydande del av den teoretiska ansatsen mot en möjlig helhetsförståelse av Verksamheten 2, avvänjning. En helhetsförståelse av verksamheten i sig, men även av den i förhållande till både Verksamhet 1, och till samhällsperspektivet. Jag har redan ovan redogjort kort för hur en del av motsättningarna mellan samhällets totala produktion och den specifika verksamheten kan förstås – detta också utifrån de rön jag tagit med mig från Mottagningen.

14.8. Tänkbara motsättningar med anknytning till definitionen av missbruk, utifrån