Från arbetskraftsinvandring till flykting- och anhöriginvandring

Den egentliga invandringen till Sverige tog sin början efter andra världskriget.⁶ Innan dess hade invandringen i huvudsak utgjorts av svenskar som återvände från Nordamerika. Efter krigsslutet expanderade den svenska industrin snabbt och det uppstod en brist på arbetskraft. Till en början stod framför allt de nordiska länderna för arbetskraftsinvandringen, men snart rekryterades också arbetskraft från andra länder i Europa. Invandringens karaktär kom dock successivt att ändras under sextio- och sjuttiotalen. Det huvudsakliga skälet var att efterfrågan på arbetskraft minskade inom tillverkningsindustrin, vilket medförde att det blev allt svårare för personer födda utomlands att få fotfäste på den svenska arbetsmarknaden. Utbildning och förmåga att kommunicera kom allt mer att värdesättas inom arbetslivet, vilket uteslöt många av de som inte hade svenska som modersmål. I takt med att arbetskraftsinvandringen minskade, kom flyktinginvandringen och den därtill hörande invandringen av nära anhöriga att bli en allt växande del av migrationsflödet till Sverige. Sedan mitten av åttiotalet har denna form av invandring varit den klart dominerade. Migrationen har dock gått i vågor. Oftast har flödet berott på hur situationen i omvärlden har sett ut, men också på hur den svenska migrationspolitiken och dess regelverk har varit utformad. Under åttiotalet dominerades invandringen av individer från oroshärdar som Irak, Chile, Libanon, Turkiet och Polen, medan början av nittiotalet dominerades av personer från Asien och Balkan, även om också invandringen från Afrika ökade.

Under den senaste tioårsperioden har färre invandrare fått uppehållstillstånd i form av skyddsbehov, medan något fler har fått tillstånd på grund av humanitära grunder. Antalet personer som har fått tillstånd på grund av familjanknytning till en eller flera personer bosatta i Sverige har i sin tur fördubblats. Nästan varannan invandrare hade vid åren runt millennieskiftet familjeskäl som grund för bosättning i Sverige.⁷

Invandrarnas demografiska sammansättning

Oavsett om det är de svenska delarna befolkningen eller gruppen av invandrare som beaktas, är det tydligt att det framför allt är unga människor som är benägna att flytta på sig. Det gäller oberoende av om det handlar om att flytta från föräldrahemmet till en egen bostad i samma kommun, eller att flytta från det land man vuxit upp i till ett annat land i världen. Som regel är kvinnor något mer be-nägna att flytta än män, och de gör det också i yngre åldrar jämfört med männen.

Bland personer som invandrat till Sverige har åldersintervallet 20-30 år varit det vanligaste vid tidpunkten för invandringen. Sedan början av nittiotalet har det dock skett en viss förskjutning där invandringen av personer i trettioårsåldern har ökat. Nittiotalets flykting- och anhöriginvandring utmärktes bland annat av att invandringen av barnfamiljer ökade, vilket innebar att det vid början av 2000-talet fanns en större andel yngre barn bland de invandrande grupperna än vad som varit fallet tidigare.

6

Avsnittet bygger om inte annat anger på Nilsson (2005a).

7

Sedan arbetskraftsinvandringen började minska under sextio- och sjuttiotalen, har bosättningsmönstret för de utrikes födda förändrats. Tidigare bodde större delen av invandrarna i bruks- och industriorter, det vill säga på de platser där det fanns tillgång till arbeten. Flykting- och anhöriginvandrarna har de senaste decennierna istället i högre utsträckning bosatt sig i storstäderna eller i dess närhet. I vissa kommuner utgör de utrikes födda upp till en tredjedel av samtliga kommuninvånare (tabell 2), i andra är det så få som 2 procent av invånarna som är födda i ett annat land än Sverige. Andelen utrikes födda är överlag liten i kommunerna i norra Sverige, med undantag för kommunerna längs finska gränsen och i Umeå.

Tabell 3. Kommuner med högst andel utrikes födda 2003 (procent)

Kommun Procent Haparanda 39 Botkyrka 33 Södertälje 25 Malmö 25 Huddinge 21 Övertorneå 21 Upplands Väsby 20 Solna 20 Landskrona 20 Eda 20 Göteborg 20 Sigtuna 20

Källa: Statistiska Centralbyrån

Tre av kommunerna i tabellen ovan karakteriseras av en hög grad av nordiska invandrare. Det är framför allt Haparanda och Övertorneå vid finska gränsen som dragit till sig finländare, medan Värmländska Eda har dragit till sig norrmän. På motsatt sätt karakteriseras kommuner som Botkyrka, Malmö och Göteborg av en hög andel utomnordiska flykting- och anhöriginvandrare. I samband invandring talas det ofta om de nya svenskarnas grad av integration i det svenska samhället. Ett sätt att se på invandrares integration är deras ställning på den svenska arbetsmarknaden. Tack vare bristen på arbetskraft vid mitten av det föregående århundradet var sysselsättningen bland invandrare ungefär densamma som för inrikes födda, åtminstone sett till männens situation. För kvinnor födda utomlands var sysselsättningen högre än bland kvinnor födda i Sverige, men samtidigt lägre jämfört med de utrikes födda männen. I takt med att sysselsättningen inom industrin minskade sjönk andelen förvärvsarbetande bland invandrade män något i relation till inrikes födda män. Samtidigt tog allt fler svenskfödda kvinnor steget in på arbetsmarknaden och mellan åren 1960-1990 fördubblades sysselsättningsnivån för denna grupp för att i slutet av perioden tangera männens nivå. Även bland de utrikes födda kvinnorna ökade andelen förvärvsarbetande, dock i lägre takt än för de inrikes födda kvinnorna.⁸

8

I början av nittiotalet drabbades Sverige av en ekonomisk kris, där det sena åttiotalets höga sysselsättning på några år kom att förbytas i långtidsarbetslöshet och försämrad ekonomi för många medborgare. Mer än en halv miljon människor förlorade sitt arbete inom en fyraårsperiod och vid mitten av årtiondet låg sysselsättningen på samma nivå som tjugo år tidigare.⁹ De grupper som framför allt drabbades av lågkonjunkturen var personer som stod i begrepp med att etablera sig på den svenska arbetsmarkanden, däribland ungdomar och personer som kommit till Sverige under den senare delen av åttiotalet och under nittiotalet.¹⁰ Medan sysselsättningen för de inrikes födda föll med över tio procent, föll andelen sysselsatta bland de utrikes födda med mer än tre gånger så mycket. Förvisso skedde en viss upphämtning under den senare delen av nittiotalet, men fortfarande i början av 2000-talet var sysselsättningen bland invandrare ungefär tjugo procent lägre jämfört med femton år tidigare.¹¹

Inträdet på arbetsmarknaden har i spåren av nittiotalets lågkonjunktur förskjutits såväl för inrikes som för utrikes födda individer. År 1990 hade sjuttio procent av de svenska ungdomarna förvärvsarbete vid tjugo års ålder. Tio år senare uppnåddes motsvarande nivå först vid 27 års ålder. Bland de utrikes födda har skillnaderna blivit än större. Unga vuxna födda i Sverige har de senaste åren tagit plats på arbetsmarknaden tidigare än de som varit födda utomlands. Bland de svenskfödda har de som haft minst en förälder född i Sverige etablerat sig tidigast. I de fall då båda föräldrarna varit födda utomlands har etableringen skett senare. Allra senast har den dock skett för de unga vuxna där såväl de själva som båda deras föräldrar har varit födda i ett annat land än Sverige. Detta gäller även för de personer som varit bosatta i Sverige under en period av minst fem år. Etableringen i den sistnämnda gruppen har dock varierat stort beroende på vilket land individerna kommit ifrån. Svårast att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden har personer som ursprungligen kommit ifrån Asien eller Mellanöstern haft.¹²

När det gäller utbildning har personer med utländsk bakgrund varit underrepresenterade på de svenska universiteten och högskolorna. Under nittiotalet hade ungefär var tionde nybörjarstudent utländsk bakgrund, att jämföra med 14 procent i början av 2000-talet. Andelen första och andra generationens invandrare har därmed ökat något under de senaste åren, men jämfört med befolkningen som helhet är personer med utländsk bakgrund något underrepresenterade bland nybörjarna. Bland befolkningen i åldern 18-25 år var 5,7 procent nybörjare i högskolan läsåret 2003/04. Andelen var dock något högre för individer med svensk bakgrund jämfört med individer med utländsk bakgrund. Bland 18-25 åringar med svensk bakgrund var andelen högskolenybörjare 5,9 procent, medan den för motsvarande åldersgrupp bland nybörjare med utländsk bakgrund var 4,8 procent. I den senare gruppen var representationen högre för personer födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar (andra generationens invandrare) jämfört med utrikes födda individer(första generationens invandrare). Skillnader i representation mellan olika invandrargrupper är dock stor. Många ungdomar med iransk och bosnisk bakgrund har exempelvis valt att studera vidare på högskolan, medan få med afrikansk och irakisk bakgrund gör det.¹³

Mot denna bakgrund kommer så invandrares respektive svenskars medieinnehav och medieanvändning att granskas närmare i de följande kapitlen.

Nilsson (2005); Andersson (2003b); Hedin (2001); Vogel och Hjerm (2002).

12

Hedin (2001).

13