4.2 Analys av fallstudien
5.2.3 Från paus till mål (D+10 till D+21)
Under detta skede framryckte RCT-5 och 7 längs väg 27 österut mot övergångarna av Tigris, vilka togs vid An Numaniyah. Delar av RCT-7 begav sig söderut och besegrade tillsammans med RCT-1 resterna av Baghdad divisionen vid Al Kut. RCT-5 framryckte under tiden norrut längs väg 6 mot Bagdad och utkämpar den största striden under hela kampanjen mot Al Nida divisionen vid Aziziyah. Efter att tillsammans med flyg mer eller mindre förintat den irakiska divisionen framryckte RCT-5 vidare mot Bagdad. P.g.a. RCT-5 svårigheter att hitta lämplig övergång vid Bagdad, inledde RCT-7 och 1 övergång av floden Diyala och under D+20 anföll slutligen alla tre stridsgrupperna genom östra Bagdad, vilken intogs D+21 utan större motstånd. På kvällen D+9 ingriper USA:s president och beslutar att pausen skall upphöra men det var först under D+10 som ordern om att fortsätta framryckningen når marinkårsförbanden. Under D+11 framrycker RCT-5 åter norrut längs väg 1 för att återta en del av vägen som används som kortbana (se bilaga 8). Irakierna har grupperat ett mekaniserat kompani för försvar men RCT-5 återtar under dagen kortbanan och fortsätter därefter in på väg 27, enligt tidigare plan. Nu börjar också RCT-7 att röra på sig. Under D+12 ger chefen RCT-7 bataljon 3/4 order om att testa motståndet hos de Fedayeen, som enligt underrättelser finns grupperade i staden Ad Diwaniyah, något väster om korsningen väg 1 och 17. Staden uppges vara en av Fedayeens starka fästen och det var från denna som de under sandstormen och pausen attackerade RCT-5 i olika nålsticksoperationer.170 Chefen 3/4 förstår sin högre chefs syfte som att Fedayeen skall avskräckas i sitt basområde, så att de inte kan påverka koalitionens trafik på väg 1. Bataljonen anfaller staden med sammansatta förband där eldkraft används mot surface för att förstöra och skapa sönderfall. På tidiga eftermiddagen har större delen av motståndet eliminerats och bataljonen ansluter till stridsgruppen längs väg 1, vilken påbörjar framryckning norrut efter RCT-5.171 Enligt idealtypen skall surfaces kringås eller neutraliseras med tempo och manöver. Går detta att göra mot en rörlig gerilla som gömmer sig i städer och som kan påverka uthålligheten genom attacker mot logistikförsörjningen?
Under D+12 ger Gen Mattis en muntlig order till chefen RCT-5, Col Dunford: ”Be prepared to take the bridge across the Saddam Canal 20 km east on route 27 at first light on 3 April, and continue the attack to the Tigris from there.” Två timmar senare anropade Mattis igen: “Take the canal on 2 April.” En timme senare anropas Dunford av Mattis igen som frågar när RCT-5 kunde anfalla. ”Om fyra timmar” svarade Dunford. ”Verkställ!” svarade Mattis.172 Detta är ett utmärkt
168 Det fanns olika uppfattning mellan V. Corps och I. MEF om behovet av en operativ paus. Från marinkårens sida hade man inget behov för en paus av logistiska eller andra skäl, då man hade skapat rörelsemängd och hade sitt LOG LITE. I stället verkar inställningen vara att 1. MD bör bli nytt kraftsamlingsförband. Det fanns också en oro över att irakierna skulle använda C-stridsmedel, då koalitionsförbanden var så nära Bagdad och därför begärde 1. MD tillstånd D+9 att avbryta pausen för att kunna närma sig Tigris för ev. sanering. Se West B./Smith R. L., s. 83, 102 f.
169 West B./Smith R. L, s. 79 ff. 170 Ibid., s. 107 ff.
171 West B./Smith R. L, s. 113, 126. 172 Ibid., s. 128.
exempel på användning av uppdragstaktik där den underställde chefen agerar enligt högre chefs syfte och förstår den sistnämndas önskan om tempo. Det visar dessutom på stridsgruppsstabens förmåga att öka accelerationen och skapa kraft. Det fanns inga förberedda fältarbeten längs väg 27, vilket antyder att irakierna inte väntade sig en allierad framryckning längs denna väg. På morgonen D+12 säkrar 1/5 ett område vid övergången av Tigris, efter att ha fullständigt nedkämpat ett irakiskt kompani. 2. Tank Bn ur RCT-5, understött av attackhelikoptrar, tar sedan på sena eftermiddagen övergången vid Numaniyah, efter att ha engagerat en del mekaniserade förband. Tidigare har 2/5 skickats norrut för att hitta alternativ övergång om 2. Tank Bn inte tar bron över Tigris intakt. 3/5 rensar upp bakom 2. Tank Bn.173 Detta är ett klassiskt exempel på tagande av övergång och har kanske inte så mycket med manöverkrigföring att göra. Det går dock att se 2. Tank Bn som kraftsamlingsförband som understöds av 1/5 och 3/5 medan 2/5 genomför recon-pull, för att bli kraftsamlingsförband om stridsvagnsbataljonen inte lyckas ta övergången. Hur och om artilleribataljonen understödjer framgår inte av källmaterialet.
RCT-7 når under D+13 fram till Numaniyah. 3/7 genomsöker staden medan 1/7 säkrar ett flygfält som skall användas för att flyga in bränsle samt bli ledningsplats för I. MEF. När detta är avklarat framrycker 1/7 och 3/4 åt sydost mot Al Kut för att anfalla Baghdad divisionen i ryggen, samtidigt som RCT-1 binder motståndaren i fronten. Syftet är att neutralisera den irakiska divisionen så att denna sedan inte kan påverka 1. MD försörjningslinjer. Gen Mattis vill att striden skall bli kort och intensiv för att de båda stridsgrupperna skall kunna följa RCT-5 mot Bagdad inom en dag.174 Under förmiddagen D+14 anfalls den av flyg och artilleri decimerade Baghdad divisionen från två håll. Resterna av divisionen försvarar en av broarna över Tigris men 3/4 lyckas med eldkraft som understödjer rörelsen ta sig över bron och påbörja rensning av staden. 3/4 invecklas i några mindre skärmytslingar med Fedayeen och reguljära soldater, men löser under kvällen uppgiften. Samtidigt säkrar 1/7 två punktmål utanför staden. RCT-1 lyckas med vilseledande manöver lokalisera irakiskt artilleri och får ta hand om ca 2500 soldater ur Baghdad divisionen som givit upp. Samtidigt ges 1/4 i uppgift att hindra irakiska trupper som försöker fly över en av broarna och lyckas efter en sex timmars strid krossa motståndet. Efter detta lämnar RCT-1 staden för att ta sig mot Bagdad. Under hela anfallet mot Al Kut används sammansatta förband med ingående attackhelikoptrar.175 Detta kan synas vara användande av direkt metod med eldkraft mot surface. Baghdad divisionen var redan starkt reducerad men kunde tillsammans med Fedayeen utgöra ett fortsatt hot mot divisionens uthållighet och satt på broarna över Tigris vid Al Kut. I praktiken kunde RCT-1 binda divisionen medan RCT-5 och 7 fortsatte mot Bagdad. Nu fortsätter RCT-5 själva vilket utgjorde en viss risktagning som kunde innebära en fara om samtidigt både 1 och 7 bli låsta vid Al Kut. Det verkar dock vara en kalkylerad rikstagning med hänsyn till motståndet. Det fanns en gap längs väg 6 rakt mot Bagdad och tempot kunde ha varit högre om inte resurser slösats genom att RCT-7 anföll Al- Kut.
När koalitionens styrkor närmar sig Bagdad skiftar koalitionens flygkampanj fokus från deep interdiction till att direktunderstödja markstridskrafterna (3. MAW har hela tiden understött I. MEF med CAS och interdiction). Två tredjedelar av uppdragen riktas mot Republikanska Gardet eller Fedayeen.176 RCT-5 fortsätter under D+14 framryckningen mot Bagdad längs väg 6. Tempot dras ned av att de långa marschkolonnerna är hänvisade till vägen och att det blir
173 Ibid., s. 128-135. Båda övergångarna kom sedan att användas. 174 Ibid., s. 137.
175 Zeigler M., s. 51f. Under D+15 ersätts chefen RCT-1, Col Dowdy, med 1. MD operations officer, Col Toolan. Enligt Zeigler beror detta på att Gen Mattis anser att Dowdy varit för försiktig då RCT-1 ledde 1.MD anfall mot Bagdad (RCT-1 var sannolikt kraftsamlingsförband inledningsvis, förf.anm.). Dowdy var dock beundrad av sina män och hade 24 års erfarenhet av att leda förband.
”trafikstockningar”. Detta innebär också problem med att anfalla ur marschgruppering. Artilleriet beskjuter irakiska mål längre fram medan stridsgruppen rullar fram. Nu närmar sig RCT-5 staden Aziziyah, där delar av den av flyganfall decimerade Al Nida divisionen har förskansat sig. Väg 6 går i utkanten av staden medan en parallellväg går över en smal bro och in i staden. 2. Tank Bn följer väg 6 under hög hastighet och tar sig förbi staden. Det finns dock i RCT-5 en rädsla för att de klenare bepansrade övriga fordonen skall behöva löpa gatlopp under beskjutning från raketgevär och automateld, så därför urlastar 3/5:s infanteri och anfaller mot bron för att sedan försöka rensa staden. Det hela utvecklar sig till en häftig strid där sammansatta förband i form av mekinfanteri, granatkastare, artilleri samt flyg används. Kraftsamlingsförbandet har nu blivit hindrade i sin framryckning och Gen Mattis, som leder på plats, beordrar att RCT-7 skyndsamt skall ta sig framåt för att understödja RCT-5, som måste återhämta inom kort. 2. Tank Bn fortsätter samtidigt sin framryckning mot Bagdad. Resten av RCT-5 befinner sig längre bak. Det tar hela dagen för 3/5 att rensa upp staden men sedan är det fritt fram för stridsgrupperna att framrycka igen.177 3. MAW understödjer vid anfallet med att bekämpa Al Nida divisionen längs väg 6.178
Sammansatta förband används för att med eldkraft bekämpa motståndaren – en surface. Samtidigt används indirekta metoder och tempo för att låta RCT-5 sannolika kraftsamlingsförband, 2. Tank Bn fortsätta framåt medan motståndaren binds och förgörs. Det framgår inte om terrängen medgav kringgång för på så sätt kunna skapa kaos på djupet, men irakierna hade byggt diverse skyttegravar och vallar längs båda sidor av vägen vilket troligtvis var en försvårande omständighet. Dessutom kan det vara svårt att åstadkomma sönderfall genom kringgång och tempo då motståndaren till del befinner sig i staden. Det finns en klar inställning om att motståndet i staden måste elimineras för att säkerställa hela divisionens framryckning, då det går snabbast att förflytta sig längs vägen - trots köbildningsproblematiken. Användande av uppdragstaktik kan inte fastställas men det framgår att chefen RCT-5 fattar egna beslut efter högre chefs syften. Chefen 1. MD styr bara upp när han på plats inser att omedelbara beslut måste fattas för att säkerställa hela divisionens framgång.
2. Tank Bn fortsätter under morgonen D+15 framryckningen norrut längs väg 6, efter att ha fyllt på bränsle och ammunition, samtidigt som 3/5 måste invänta logistiksvansen då denna körts ifrån under D+14. 2. Tank Bn var nu endast 55 km från Bagdads utkant och framrycker i 25 km/h med 34 M1A1 i de vänstra körfälten samt 35 Humvees med kulsprutor och pansarvärnsrobotar i de högra körfälten. Plötsligt beskjuts bataljonen av pansarvärnsrobotar och eldhandvapen från resterna av Al Nida divisionen som lyckats gruppera längs vägen. Nu påbörjar 2. Tank Bn det som kom att kallas run and gun. Under fortsatt högt tempo dundrar nu bataljonen framåt samtidigt som elden understödjer rörelsen. Irakiska soldater, stridsvagnar och pansarskyttefordon bekämpas medan bataljonen rör sig längs vägen. Irakierna lyckas stoppa en av Abrahamsstridsvagnarna och anfallet stoppas upp då bataljonen tillsammans med attackhelikoptrar etablerar skydd samtidigt som de skadade flygs ut. Nu ansluter 3/5 för att rensa upp bakom stridsvagnarna och tre timmar senare har de löst uppgiften.179 RCT-5 fortsätter nu framryckningen på kvällen D+15 och når en korsning, där bataljonen gör halt för vila. Vid tiotiden på kvällen blir deras gruppering beskjuten av irakiskt raketartilleri, vilket besvaras med egen artillerield.180 Eldkraft för skydd. 2. Tank Bn anfall får ses som användande av manöver
177 West B./Smith R. L., s. 142-152 178 Murray W./Scales R. H., s. 176.
179 West B./Smith R. L., s. 155-165. Under detta gatlopp befinner sig författarna i en gul SUV snett bakom en av stridsvagnarna! Vid ett tillfälle krossas deras vindruta av ett svängande stridsvagnseldrör men de undgår att bli träffade av irakisk eld. Detta kan man kalla risktagning!
180 Ibid., s. 167 ff. Irakierna sköt tre raketer – 11. Marines svarade med 72 projektiler innehållande totalt 7776 substridsdelar!
med högt tempo och kraftsamling med sammansatta förband. Att gå rakt fram under fart och låta efterföljande infanteri rensa är ett utmärkt exempel på indirekt metod men med endimensionell rörelse i en riktning. Bataljonen utnyttjar vägens framkomlighet för att snabbt och överraskande ta sig framåt den genaste vägen, vilket kan ses som utnyttjande av gap.
D+15 uppfångar en av 1. MD UAV:er ett stort antal irakiska stridsvagnar och artilleripjäser som försöker ta sig ur staden i skydd av mörkret. Detta initierar omedelbart anfall från Harriers och F- 18, vilka befinner sig i luften. 80 fordon förstörs och ett stort antal irakiska soldater dödas i anfallet.181 Var dessa ett hot mot marinkåren eller försökte de bara fly? Det etableras s.k. kill boxes där flyg utan mål efter tillstånd kan flyga in och leverera sin vapenlast. Detta medför en jakt på surfaces; ”for an attack helicopter or aircraft on an attack mission not to destroy at least one enemy vehicle was a professional embarrassment”.182 Detta vittnar om en mental inställning att motståndarens system skall utnötas och bekämpas oavsett om det behövs eller inte och oavsett om de kan vara surfaces, avgörande sårbarheter eller rent av tyngdpunkter.
RCT-5 letar efter en lämplig övergång över floden Diyala längst i norr, i syfte att kringgå i utkanten av Bagdad och genomföra raider in i staden. Samtidigt skall RCT-7 och 1 ta sig in i Bagdad längre söderut där Diyala korsar Tigris. D+16 väntar en bataljon ur RCT-7 på att ta Baghdad Bridge medan 1. Tank Bn längre norrut försöker laga en annan bro. Artilleriet inleder med förbekämpning men West/Smith ifrågasätter om detta verkligen behövs då fienden för tillfället inte skjuter på marinkårsförbanden. Detta ändras inom kort då flera granater slår ned mitt i RCT-7 ledningsplats och träffar bl.a. ett pansarskyttefordon. 3/4 tar sig nu över en mindre bro bredvid Bagdad Bridge och under viss beskjutning etableras ett brohuvud 500 m på andra sidan floden. RCT-1 har kommit ikapp och är ivriga att också ta sig över floden. Chefen RCT-1, Col Toolan agerar enligt högre chefs syfte och föreslår chefen RCT-7 att 3/1 kan anfalla in i Bagdad om RCT-7 blir fördröjda. På eftermiddagen D+17 befinner sig tre bataljoner i östra Bagdad, en håller på att korsa och ytterligare tre står i kö för att korsa någon av de två broarna. CFLCC vill att stridsgrupperna skall göra raider kombinerat med omfattning in i Bagdad, det finns dock i 1. MD osäkerhet om vad en raid innebär. Divisionen pekar nu ut ett antal lämpliga mål för raiderna men man ogillar att behöva dra sig tillbaka efter varje raid, så Gen Mattis beslutar att gå emot högre chef och istället dela in östra Bagdad i tre sektorer – en för varje stridsgrupp – och där bataljonerna fick ansvar för att ta de olika målen. Det som sedan sker är att alla stridsgrupperna under D+20 framrycker rakt fram i östra delarna av Bagdad, med RCT-7 längst till vänster, RCT-1 i mitten och med RCT –5 i en svepande krok längst till höger. Då varje hus mer eller mindre genomsöks går det långsamt framåt, men marinkåren är rädda för att hamna en Mogadishu situation med strid i bebyggelse mot en osynlig gerilla. Efter att via videoupptagning från 1/7 konstaterat att det endast finns sporadiskt irakiskt motstånd, godkänner chefen I. MEF 1. MD begäran om att öka tempot och strunta i de olika raidmålen och istället framrycka till de möter motstånd. När sedan de andra generalerna i chefsvideokonferensen kommer fram till att det nog är dags att strunta i det metodiska framryckandet, meddelar chefen I. MEF att detta redan är OBE – ”overtaken by events”. RCT-7 verkar bli nytt kraftsamlingsförband då RCT-5 får problem att ta sig över floden. Det är osäkert om detta är planerat eller sker beroende på händelseutvecklingen. RCT-7 får i uppgift att ta vissa viktiga byggnader, vilket de löser enligt högre chefs syfte. Efter diverse mindre eldväxlingar lyckas 1. MD ta viktigare palats och andra mål och tillsammans med 3. ID, som anfallit in från väster, kan Bagdad anses intagen under D+21.183
181 Murray W./Scales R. H., s. 173 f. 182 West B./Smith R. L., s. 182 f.
Att agera enligt högre chefs syfte är viktigt enlig uppdragstaktiken och detta gör marinkåren. Det är lika viktigt att också veta när det är dags att gå emot högre chefs beslut om detta innebär att tempot och initiativet tappas. Detta gör också marinkåren för att snabbast möjligt och på mest indirekt sätt nå huvudmålet – intagandet av Bagdad.
5.3 Delslutsatser
Om vi tittar på hela 1. MD genomförande av det första skedet så sker viss manöver med indirekt metod, genom att kraftsamlingsförbanden RCT-1 och RCT-5 inledningsvis undviker surfaces i form av irakiska städer och RCT-7 genomför vilseledning. RCT-7 följer RCT-5 och kan stötta om behov finns samtidigt som flyg hela tiden finns berett att understödja. Vägarna utnyttjas för att skapa rörelse och tempo men frågan är om hastigheten för stridsgrupperna verkligen var hög. 250 km på sex dagar kan låta mycket men innebär i praktiken en hastighet på ett par km/h. Nu påverkas hastigheten av sandstormar, motståndaren och friktioner, men att säga att tempot är högt i förhållande till motståndaren blir svårt när denne delvis består av lättrörlig milis. Det sker ingen kraftsamling på stridsgruppnivån mot områden där avgörande söks, då motståndet inte inbjuder till detta. Däremot sker viss kraftsamling för att RCT-1 skall kunna ta sig igenom An Nasiriyah. Stridsgrupperna agerar relativt självständigt men så länge RCT-1 inledningsvis hela tiden har framgång i sin rörelse framåt stöds inte denna något nämnvärt. Kraftsamling sker främst på bataljonsnivån där elden understödjer rörelsen i en riktning. Eldkraft används också som del i förbekämpning mot surface med enda syfte att utnöta och förstöra. Principer för ett uppdragsbaserat förhållningssätt kan anas men det finns inga exempel på order som bekräftar detta. Sammansatta förband med artilleri, pansar, mekinfanteri och flyg används generellt. Hur flyget exakt används kan inte fastställas med tillgängligt källmaterial, men mycket tyder på att det används för interdiction samt CAS på avrop. Risktagning används i liten utsträckning, förutom vid RCT-1 anfall genom An Nasiriyah, men avsaknaden av utpekade reserver är onekligen ett visst risktagande – fastän den går emot vad idealtypen anger om vikten av reserver. 1. MD genomförande under det andra skedet visar på visst användande av manöver, där den direkta elden understödjer rörelsen men i huvudsak i en riktning – längs framryckningsvägen. Då motståndaren engageras är det oftast med syfte att säkerställa divisionens uthållighet och rörelse framåt. Flyg och artilleriunderstödet tillämpas generellt och inte alltid som understöd för rörelsen utan för att utnöta. Det är möjligt att RCT-7 var divisionreserv men det finns inga uppgifter som styrker detta och stridsgruppen används i regel inte för att utnyttja framgång. Tempot är periodvis högt, särskilt i slutet av skedet, men faktorer som trafikstockning och logistik påverkar möjligheterna att upprätthålla tempot. Det visas exempel på förmåga att ta initiativet, hela tiden befinna sig innanför motståndarens OODA Loop och bibehålla tempot genom att rörelsemängd skapas. Indirekta metoder används men det är svårt att avgöra om motståndarens gaps utnyttjas. Vid några tillfällen är det troligt att gaps exploateras men det finns inte mycket organiserat motstånd i vägen. Det motstånd som finns längs vägen beskjuts, letas upp och mer eller mindre förintas och det kan ifrågasättas om detta alltid var nödvändigt, med hänsyn till att motståndaren enligt idealtypen skall besegras eller hamna i moraliskt underläge, inte alltid förgöras. Terrängförhållandena inverkade på möjligheterna att manövrera men många gånger är den gena vägen den snabba vägen och därmed den indirekta vägen. Sönderfall skapas genom en kombination av tempo och eldkraft.
RCT-5 verkar vara kraftsamlingsförband hela vägen från Eufrat, men då stridsgrupperna i huvudsak färdas längs vägar blir det svårt att tala om recon-pull som del av manöver för att kunna kraftsamla mot gaps eller avgörande sårbarheter. RCT-5 och de bataljoner som uppfattas som kraftsamlingsförband stöds däremot av övriga enheter såtillvida att understödet gör det