av Lisbet Bengtsson
Vid utgrävningen av schakt K i Munkeröd (etapp 2), beläget i Norums socken, fann vi en flintslagningsplats (fig. 81). Den har tidigare kort presenterats i tidskrif ten Fynd (BENGTSSON 1991).
Slagplatsen låg i en av sänkorna, sänka K 1, och mätte ca 1x0,7 m i plan. Tre avslag låg i ytan efter avbaningen. Sammanlagt togs sex meterrutor upp intill var andra, innefattande de punkter, där avslagen låg i ytan (fig. 81). Utanför detta om råde syntes varken avslag av flinta, naturflinta eller sten av annan bergart i marken.
En slagplats för flinta kan definieras som en plats där en människa suttit och slagit flinta till redskap. Det räcker inte med att det ligger spridd, slagen flinta i marken, utan man skall kunna urskilja just var människan suttit och slagit flintan.
Det kan naturligtvis diskuteras, om man måste ha en så snäv definition som den som framläggs här. Så kan t.ex. en eller flera personer ha suttit vid ett eller
Fig. 81 Plan över den avbanade ytan, schakt K, med flintslagningsplatsen vid rutorna 1-6.
/ / / y /
Fig. 82 Profil av norra väggen av ruta 3, schakt K. Den största delen av flintmaterialet låg 0-10 cm under den avbanade ytan.
Section of the north side in square 3, trench K. The largest amount of flint material lay 0-10 cm beneath the cleared surface.
flera tillfällen och slagit flinta på en plats utan att det sedan för en arkeolog går att urskilja exakt var (t.ex. på en boplatsyta) tillslagningen ägt rum. Flintan kan ha flyttats om både i höjd- och sidled genom att djur och människor trampat runt på ytan, genom att flinta medvetet flyttats undan, genom markerosionens inverkan etc. Därför kan man säga att den säkraste identifieringen av en slagplats bör vara, då man anser sig kunna säkerställa att den flinta som återfinns i marken ligger kvar in situ.
Största koncentrationen av flinta låg i en av rutorna, och då inom en del av den. Det var i den sydvästra delen av ruta 1, den del av rutan som anslöt till ruta 4, 5 och 6. Av den totala fyndmängden inom de undersökta rutorna låg 80 % inom ruta 1 (jfr förteckning s. 144). Däremot representerade de bara 58 % av vikten av all flinta från ruta 1-6, vilket bör tolkas så, att en större mängd splitter ligger i ruta 1 - och då i dess sydvästra del - än i övriga rutor. Själva bearbetningen av flintan ägde således rum inom ett mycket snävt område.
Största delen av fynden fanns 0-10 cm under den avbanade ytan. Enstaka av slag låg även i den underliggande sanden (jfr fig. 82), ner till ca 20 centimeters djup.
Det faktum att flintavslagen låg inom ett väl avgränsat område både i höjd- och sidled, samt att splitter fanns och att detta låg koncentrerat till en central del av avslagsområdet, talar för att vi här har att göra med en slagplats.
För att ytterligare pröva detta och för att om möjligt få fram vilket eller vilka redskap som tillverkats, gjordes försök till sammansättning av avslagen. Det var enbart möjligt till en ringa, men därför inte oväsentlig del. Många avslag fattades för att man skulle få ihop till ett helt block eller hela block, avslag som kan ha förts bort med matjorden vid avbaningen. Att det gick att sätta samman avslag över huvud taget stärker dock tolkningen att flintan slagits på platsen. Att sätta samman flinta är också en fråga om tid. Det skall inte uteslutas, att det varit möjligt att sätta samman fler avslag, om inte tiden för uppgiften varit knapp. Samtliga avslag som satts samman återges här (fig. 83).
Spår av flintslagning från senneolitikum/äldre bronsålder
Fig. 83 Flintavslag, från ett eller två block, som kunnat sättas samman till större stycken. Ruta 1-6. Schakt K. Munkeröd. Flintan är ogenomskinlig och fläckigt grå till gråbrun/brun. Ytor med cortex eller patinering är prickade.
Teckning Lisbet Bengtsson.
Flint flakes, from one or two blocks, that could be reassembled to form larger pieces. Square 1-6. Trench K. Munkeröd. The flint is opaque and patchy grey
Tidigare studier
Metoden att söka sätta samman avslag är inte ny, men av litteratur i ämnet fram går, att studiet kring sammansättning av slagen flinta ökat markant fr.o.m. 1980- talet. För en utförlig referenslista, se bibliografin sammanställd av Nico Arts och Erwin Cziesla (1990).
På våra breddgrader har sammansättning av flinta bl.a. gjorts av Sheila Coul- son och Birgitte Skar (COULSON 1986, SKAR & COULSSON 1986, 1987, 1989) och av Eva Schaller-Åhrberg (1984, 1990). En ingående studie av bl.a. flint teknologi har gjorts av Kjel Knutsson (1988) i hans doktorsavhandling, medan en mer allmän introduktion till flintslagningstekniker ges i ett nummer av tidskriften Forntida Teknik (1/1989). En diskussion av litisk teknologi ges också av Errett Callahan (1987). \ \ s \ \ 1 / I Fig. 84
Sammansatta avslag som arbe tats i mjuk teknik. Ruta 1 och 5, schakt K. Flintan är genomskinligt brun. Det ungefärliga tvärsnittet i denna del av det framställda föremålet är skissat med en streckad linje. Skala 1:1. Teckning Lisbet Bengtsson.
Reassembled flint flakes, worked on by soft technique. Square 1 and 5, trench K. The flint is brown and transparent. The approximate position of the cross section in this part of the produced object is marked with a dotted line.
Tolkning
Flintan på slagplatsen är från två eller möjligen tre noduler. Till en del är där avfall från en ogenomskinlig, fläckigt grå till gråbrun/brun flinta som är från ett eller två block (fig. 83). Avfallet består av avslag, från de största med cortex kvar över en stor del av ytorna, till de minsta i form av splitter. Avslagen och mängden splitter visar, att man använt sig av en hård teknik med hammarsten. Att här fanns stora avslag med cortex på visar också, att detta/dessa block hämtats till platsen utan föregående grovtillhuggning.
Avfallet från ett annat block är av en brun, genomskinlig flinta av hög kvalité. Av denna fanns enbart mindre avslag och splitter, och stycket bör därför ha givits en grov tillhuggning, innan det togs till platsen. Det vi kan utläsa ur avfallet är en del av den sista etappen av arbetet med att framställa ett redskap. Man har här använt sig av en mjuk teknik, där små avslag tryckts loss med hjälp av en spets av t.ex. horn (fig. 84 och 85). Vad man tillverkat är en flathuggen bifacial, vilket
reducerar antalet möjliga redskap till några få: spjutspets, dolk eller skära. Även dolkstavar och eldslagningsstenar kan hänföras till samma kategori; flathuggen pilspets kan däremot uteslutas, eftersom flathuggningen skett över en alltför stor yta för detta. Av de möjliga redskapen är både flintdolkar och de halvmåneformi- ga skarorna ledartefakter för senneolitikum. Flintspjutspetsar är också de karaktä ristiska för senneolitikum, men förekommer in i bronsålder.
Tekniken vid bearbetningen av detta stycke kan jämföras med fynd från Ham mar, också inom Norum socken (fornlämning 210) i Bohuslän. Wivianne Bondes son har tolkat platsen som spår av en senneolitisk boplats, där ytan efterhand röjts från sten, skärvsten och bl.a. flintavfall, inför senare bosättning under järnålder (Bondesson opubl. manus). Man fann vid undersökningarna där 1987 bl.a. 33 små tunna avslag utförda med flathuggningsteknik samt ett fragment av en dolk eller möjligen skedskrapa eller skära. Intressant är, att ’boplatsen’ vid Hammar endast
Fig. 85
Flintavslag som framställts med mjuk teknik. Ruta 1, schakt K. Flintan är av samma slag som i fig. 84. Det ungefär liga tvärsnittet är skissat med en streckad linje. Skala 1:1. Teckning Lisbet Bengtsson.
Flint flakes produced by soft technique. Square 1, trench K. The flint is of the same type position of the cross section
is marked with a dotted line.
ligger någon kilometer från flintslagningsplatsen vid Munkeröd, särskilt med tan ke på att få boplatser från senneolitikum är registrerade i Västsverige. Däremot finns en mängd lösfynd av bl.a. dolkar från Norum socken i Göteborgs Arkeolo giska Museums magasin, något som kan tyda på att boplatser från senneoliti kum/äldre bronsålder finns, medan lägena för dem är okända, bl.a. på grund av att det inte finns exakta uppgifter om fyndplatser.
Flintslagningsplatsen i Munkeröd har således använts vid minst två tillfällen. Genom att fynden ligger så väl samlade, både i höjd- och sidled, bör dessa båda tillfällen också ha legat mycket nära varandra tidsmässigt, och det bör ha varit i senneolitikum eller möjligen i äldre bronsålder.
Andra slagplatser för flinta i Västsverige
Såvitt jag kunnat utröna, är slagplatsen i Munkeröd i all sin enkelhet unik såtillvi da, att det är den första slagplats för flinta som omskrives för Bohuslän överhu vudtaget. Det är dock knappast den första slagplats, som grävts ut; snarare är det
så, att arkeologer inte tidigare särskilt observerat eller registrerat slagplatser, och avfallet har därigenom inte skilts från annan, mer spridd förekomst av slagen flinta vid analys av insamlat material - spåren av slagplatserna ligger ’gömda’ i våra magasin.
Ser man till Halland, har jag (i oktober 1990) inte heller för detta landskap kun nat finna uppgifter i publikationer om slagplatser för flinta. Däremot finns tre plat ser dokumenterade med ännu opublicerat material, nämligen Diseflat, Varia och Breared.
Materialet från Diseflat i Veddige socken beräknas bli publicerat under kom mande år. Man har vid arkeologiska undersökningar där bl.a. registrerat en slag plats för flinta. Liksom i delar av materialet från Munkeröd är det fråga om bifacial tillverkning (Bengt Nordqvist, UV Väst, muntl uppgift 1990). En annan slagplats med bifacial tillverkning finns i Varia vid Kungsbacka, där undersökningar gjor des 1989. Eva Schaller-Åhrberg vid UV Väst har gått igenom materialet därifrån. Den tredje platsen, i Breared vid Varberg, har i skrivande stund ännu så länge bara provundersökts. Från denna har tillvaratagits kvadrifaciala avslag, vilka är typiska för yxtillverkning. Att yxframställning skett i Halland är i sig mycket intressant och kommer att behandlas av Bengt Nordqvist i en kommande rapport.
Förhoppningsvis är de här nämnda slagplatserna för flinta i Västsverige bara början på upptäckten av sådana, där vi kan se spåren av själva tillverkningspro cessen för redskap i det material, som tjänat människan så väl, att det kommit till användning under tusentals år.