Framkommer skillnader mellan pojkar och flickor i min forskningslitteratur om

6.1.1 Genus

Leonard (1998) skriver att det är tvår till tre gånger vanligare att pojkar drabbas av

språkstörning än flickor vad gäller utredd och diagnostiserad språkstörning. Pojkar upptäcks lättare i skolans praktik, då deras signaler uppfattas som tydligare, då de oftast hörs och syns mer än flickor. I tidig ålder yttrar sig svårigheterna mest i språkets struktur och form både hos flickor och pojkar. Asikainen (2005) menar att man kan se skillnad i yttringar mellan pojkar och flickor vid 5-6 år och att språkstörning då verkar vara mer frekvent förekommande hos pojkar. Asikainen (2005) beskriver att den typiske eleven med språkstörning är en pojke vars föräldrar har yrkesutbildning. Han har ett syskon och det finns en ärftlighet kring försenad språkutveckling av något slag, tal, språk och eller läs- och skrivproblematik vilket har visat sig i tidig förskoleålder. Beitchman & Brownlie (2014) menar att det förmodligen missas ett stort antal språkdiagnostiseringar vilket skapar en övervikt av pojkar med språkstörning. Detta antas snarare bero på missade flickor än en överdiagnostisering av pojkar på grund av att svårigheterna yttrar sig olika vad gäller pojkar och flickor. Flickor antas vara blygare (Bruce, 2007). Enligt henne kan även föräldrar bortförklara yttranden kring språkavvikelser med blyghet hos främst flickor vid tidig misstanke om avvikelse i språkutvecklingen på

Barnavårdscentralen. Dessa flickor går således inte vidare till undersökning, utredning och potentiell diagnos. Pojkar remitteras oftare till utredningar och åtgärder vilket förmodas bero på att de är mer utåtagerande och därmed utmärker sig mer skolans praktik, både akademiskt och socialt (Kalnak, 2014). Få studier har dock tagit upp genus som en variabel vad gäller både akademiska och psykosociala yttringar och konsekvenser av språkstörning (Kalnak, 2014).

6.1.2 Diagnostisering

Svårigheter med språklig struktur kan identifieras tidigt under förskoleåldern, då traditionella språktest finns normerade (Leonard, 1998) för förskolan. Enligt Beitchman & Brownlie (2014) minskar könsskillnaderna med skolålder. Vad gäller den typiske pojken med

språkstörning finns vissa generella diagnostiska indikationer (Asikainen, 2005). Han börjar använda hela meningar vid 3-4,5 års ålder. Hans allmänna motoriska utveckling är utan anmärkning, penngreppet är oftast bra men finmotoriska problem kan förekomma (tex. att gå

32

på tårna). Vid 5 eller 6 års ålder är dock både förmåga att uttrycka sig samt ta emot språk försenade. Han presterar åldersadekvat vad gäller icke verbala test men vad gäller verbala uppgifter är hans resultat märkbart lägre. Långa instruktioner är svåra för honom att förstå, så även begrepp. Enligt kliniska undersökningar visar den typiska pojken med språkstörning språklig osäkerhet och har ofta stor svårighet att förstå frågor och/eller instruktioner

(Asikainen, 2005). Det är svårt för honom att finna ord och den aktiva vokabulären är liten. Han är oftare visuellt starkare än auditivt. Den typiska flickan med språkstörning beskrivs inte alls. Kalnak (2014) menar ratt flickor överkompensation i skolans praktik gör att deras

svårigheter inte synliggörs lika tydligt som hos pojkar. Flickors yttringar vad gäller ADHD och autism visar sig oftare hemma vilket skapar svårigheter att upptäcka problemen i skolan. Den reflektion jag vill göra här är att samma mönster kan finnas vad gäller språkstörning. Det är även vanligare att pojkar både med ADHD, autism och med språkstörning får stödåtgärder i skolans praktik (Asikainen, 2005, Kalnak, 2014). Synligheten i klassrum innebär alltså en skillnad i yttranden mellan pojkar och flickor vilket ökar sannolikheten för att pojkar med språkstörning upptäcks oftare (Kalnak, 2014). Generellt syns, hörs och märks pojkar helt enkelt mer. I tidig skolålder tycks elever i gränslandet mellan språkförsening och

språkstörning vara ikapp om språkutvecklingen var försenad (Bruce, 2007).

6.1.3 Komorbiditet

En studie av förskolebarn med språkstörning gjord av Stowe, Arnold & Ortiz (1999) i (Beitchman & Brownlie, 2014) visade starkare samband mellan språkstörning och uppmärksamhetsstörningar samt konflikter med kamrater hos pojkar än hos flickor. Att internalisera problemen är vanligare bland flickor och att externalisera problem är vanligare hos pojkar med språkstörning enligt Keenan & Shav, 1997 samt Zahn-Waxler (1993) i Beitchman & Brownlie (2014) vilket antyder att överlappning av diagnos språkstörning och ADHD tycks vara vanligare hos pojkar. Pojkars sammantagna situation uppvisar oftare yttringar i form av beteenderelaterade problem såsom uppmärksamhetsstörningar och koncentrationssvårigheter.

Vi kan även notera överlappning av språkstörning med dyslexi och lässvårigheter på ungefär 60% (Kalnak, 2014). Hon ger en förklaringsmodell enligt läsforskningen; genus utgör ingen skillnad vad gäller medelvärde för läsförmåga. Man ser däremot en större variation mellan pojkar än mellan flickor. Flickor samlas kring medelvärden medan pojkars värden sprids ut mer. För personer som möter barn med språkstörning är det viktigt att förstå hur språkstörning kan överlappa med likväl autismspektrumstörning, ADHD, lässvårigheter och dyslexi. Då det

33

har kunnat påvisas genusspecifika skillnader i yttranden och risker vad dessa

funktionsnedsättningar är det viktigt att man tänker utifrån genusperspektivet vad gäller både ADHD, autism, dyslexi och språkstörning samt eventuell annan samvarians. Detta indikerar hur vikten av att tänka utifrån genusaspekt och komorbiditet, inte bara utifrån varje diagnos för sig (Nettelbladt & Salameh 2015).

6.1.4 Pragmatik

Pragmatik definieras av hur språk används i samspel med andra individer i olika situationer. Ett barns pragmatiska svårigheter visar sig tydligast under samtal. Dessa symtom kan ändra karaktär över tid och visar sig inte ofta vid traditionella testsituationer. Pragmatiska

svårigheter kan se olika ut hos pojkar och flickor (Nettelbladt, Salameh 2014). Svårigheter med språkets struktur upptäcks ofta tidigare under förskoleåren än de pragmatiska

svårigheterna som vanligtvis inte visar sig förrän i slutet av förskolan eller i tidig skolålder (Nettelbladt & Salameh, 2015). Orsaken till detta tros vara att dessa inte märks lika väl vid traditionella språktest och det finns heller inte normer vad gäller utveckling av pragmatiska färdigheter på samma sätt som vad gäller språkets struktur (Nettelbladt & Salameh 2015). Pragmatiska svårigheter innebär en stor problematik hos barn med flera neuropsykiatriska diagnoser, i synnerhet autismspektrumstörning men även Aspergers syndrom och ADHD. (Nettelbladt & Salameh, 2015). I DSM-V och i ICD-10 används termen kommunikativa problem vilket tydligt indikerar vad pragmatiken handlar om. Kalnak (2014) menar att observationer som gjorts av genusskillnader vad gäller pragmatiska färdigheter kan bero på sociala normer såsom de förväntningar vi har kring hur pojkar respektive flickor

kommunicerar. En teori är att föräldrar pratar mer med döttrar, då de förväntar sig mer samtalskontakt med sina flickor än sina pojkar enligt Beitchman & Brownlie (2014). Detta skulle, enligt dem, kunna innebära att flickor på grund av samtal hemma med föräldrar utvecklar tidiga pragmatiska färdigheter, vilka är i linje med åldersadekvata sociala

förväntningar. De språkstörningsrelaterade pragmatiska svårigheterna upptäcks därför senare hos flickor när den förväntade pragmatiska utvecklingen uteblir hos dem. Detta skulle även kunna vara en förklaring till att pojkar upptäcks tidigare (Beitchman & Brownlie, 2014).

6.1.5 Sårbarhet

Språkstörning hos flickor yttrar sig oftare genom att de drar sig undan rent socialt, trots detta genererar pojkar med språkstörning som drar sig undan mer oro i skolans praktik och dessa

34

får även i högre grad stödåtgärder i skolans praktik (Beitchman & Brownlie, 2014).

Kombinationen av kommunikationssvårigheter och socialt undanglidande kan visa sig leda till mycket begränsat deltagande i klassrummet vilket skapar en stor sårbarhet. Tendensen hos flickor att överkompensera i skolan och släppa på kontrollen i hemmet gör dem extra sårbara för att inte upptäckas på samma sätt som pojkar gör och därmed få mindre uppmärksamhet och stöd. (Breitchman & Brownlie, 2014). Flickor med språkstörning blir ofta socialt undanglidande och därför mycket sårbara då risk finns att isoleras (Kalnak, 2014).

6.1.6.Slutsats

Enligt min forskningslitteratur yttrar sig språkstörning olika hos pojkar och flickor i synnerhet från förskoleåldern och uppåt. Svårigheter i språkets struktur kan urskiljas redan i tidig

förskoleålder utifrån hur barnen uttrycker sig, dock tycks det som om både pojkar och flickor yttrar sig på liknande sätt i förskoleålder . Det är vanligt att flickor med språkstörning blir socialt undanglidande, vilket gör dem mer sårbara än pojkar då pojkars icke-deltagande i klassrummet och sociala undanglidande uppmärksammas mer i skolans praktik (Kalnak, 2014).

Den största risken är enligt de slutsatser jag drar att problematiken förblir ouppmärksammad och oupptäckt.

.